Metrobloggen

           Klicka på bilden så kommer du dit

Chokladpudding i vinglasen

och vi andra kan inte sätta oss in i hur det känns. För att kunna trösta någon med en känsla, ledsamhet, som vi själva inte bär på så måste vi försöka sätta oss in i den personens tänkande. Inte bara trösta med tomma ord som bara är försök till tröstande ord.

Känslan måste vara som om att jag vore instängd i en plåtburk. Tänker jag mig. Jag slår med mina händer och sparkar med mina ben mot väggarna, men de är som gjorda av stål. De ger inte vika. Inte en tum.

Jag tror att det är så det måste kännas. Men jag vet ju inte.

Om jag skulle åka med tåget mellan London och Paris så skulle jag kanske veta säkert. Det verkar lite otäckt. Lite värre än att sitta i ett flygplan. Tänk om ett litet hål skulle uppstå. En liten spricka. Vatten börjar sippra in och när det väl börjat så kan det inte sluta. Mer och mer vatten. Litervis börjar fylla upp tunneln. Tågen skulle så småningom sluta fungera. Kortslutning? Bli fast i en plåtburk som vattenfylls med vatten. Det närmaste klaustrofobi jag kan komma nu är att bara tänka denna tanke...

Kanske känna känslan när man vistas i ett tåg som måste stanna i en tunnel? Eller om man färdas i en bil, som ska köra genom en tunnel. Kanske en tunnel likt Tingstadstunneln som faktiskt ligger under vatten.

Detta fotot tog jag under en tur med en Paddan båt. Precis under vattnet här så ligger faktiskt Tingstadstunneln! Jag får en liten oidentifierbar känsla i kroppen när jag ser detta fotot.

                              Klaustrobi?

Är jag den enda som ibland stannar upp och faktiskt häpnar över den teknik som finns oss tillhanda runt om?

Alla de olika kommunikationsmedel som oftast också är helt gratis!

Facebook, MSN, bloggar, chattsidor, datingsidor, youtube...

Tidningarna kan vi, än så länge, läsa helt gratis på nätet. Vi kan se på film, följa serier, se nyheter helt gratis.

Vi kan sälja saker på Tradera, e´bay och Blocket och för den servicen, att våra prylar kommer att synas för försäljning över hela världen, endast betala struntsummor i avgift.

Visst är det helt otroligt? Vilken teknik. Vi har den runt omkring oss hela hela dagarna så att vi blir lite blinda. Den ska bara finnas där. Det  ska bara vara. Vi tar för givet!

Mobiltelefonerna fascinerar. Hur mycket mer kan de komma på, funktionsmässigt, att trycka in i denna lilla manick? Som reagerar på ett litet kick och kopplar upp dig mot världen. Helt fantastiskt.

Datorn, hela den, är ju en helt otrolig maskin. Hur kan det vara möjligt, att jag kan sitta här hemma på min stol, i mitt Sverige, och kommunicera med en person i ett land långt långt härifrån och kommunikationen är direkt? Med bara någon sekunds fördröjning. Visst är det fantastiskt.

                    Jag upphör aldrig att fascineras!

Jag hämtade min väninna på Landvetter flygplats. Planet var försenat och efter att mina tjugofem kronor tickat iväg så la jag inte i några nya kronor. En krona i minuten det låter inte så mycket men det är det. Sextio kronor i timmen, utanför terminalen, tycker jag i alla fall är dyrt!

Så i stället sprang jag mellan P-platsen och ankomsthallen i mitt anletes svett i cirka en timme.

Man kan lysa upp mörkret om man är alldeles blekvit, men man kan också lysa upp en hel terminal om man är brun. När Fru K visar sig så dras allas blickar till henne. Hon är så brun... som en... ja, brunare än en pepparkaka!

I alla fall, inte dit jag ville komma. Jag kör henne hem, samtidigt som jag får höra om underbara sex veckor i värmen. Fina stränder och äventyr i skuggan.

När vi så ankommer till hennes hem så möts vi av hennes dotter och den underbara hunden Tindra.

Jag sitter kvar i bilen en stund och jag hör hur de talar om att Tindra kanske ska kissa innan vi går in. Detta gör ju naturligtvis inte en hund på beställning. Det är ju där då som jag kommer in i bilden.

Så jag behöver då bara ta ett kliv ut ur bilen. Hälsa på Tindra raringen varpå hon genast sätter sig och kissar. Som på beställning men ändå inte.

Varför kissar hon när hon ser mig? Varför har jag den effekten på henne? Det har varit så ända sen hon var liten. Jag behöver bara visa mig innanför deras tröskel så sätter hon sig och kissar.

Ibland håller de henne i ett annat rum när de vet jag ska komma. Då brukar det fungera när hon sedan får komma ut.

Jaha, så ännu ett diffust ämne i vår mat.

För att ta vara på alla små köttbitar så kan man numera använda köttklister. Som ett pussel ungefär, många små bitar blir till en stor. Jag undrar, vi har ju klarat oss fram till nu utan köttklister. Så är detta verkligen nödvändigt?

Det är svårt nog att förstå ingridienserna i det vi köper. Den simplaste limpan kan tyckas, men läser man innehållsdeklarationen så kan man bli ståendes och klia sig i huvudet. Ibland lurar man sig själv genom att säga tyst Det är säkert bara en krydda som jag aldrig har hört talas om.

Jo, jag vet att det finns en sida på nätet där det står vad alla E:n egentligen är. Det är bara att googla. men om jag inte vill googla då? Om jag vill läsa innehållsdeklarationen på det jag köper och förstå vad som står? I affären!

Varför inte bara göra Kalops på de små köttbitarna? Är det nödvändigt att de från och med år 2010 ska vara en enda stor filé?

Eftersom landet Sverige nu då redan har röstat Ja i denna frågan om köttklistrets vara eller inte vara så är väl det enda vi konsumenter kan göra är att avstå att köpa just dessa hela köttbitarna!! För det måste ju enligt svensk lag vara innehållsdeklarationer på alla matvaror.

Fast jag måste ju här erkänna att jag då inte varit med och röstat om något köttklister, och som konsument av kött så borde jag ju varit med?

om det charmigaste gatunamnet. Då skulle denna gata garanterat vinna!!

och ett dyrt sådant.

Visst jag älskar glass, men det finns ju gränser vad jag vill betala. Men jag antar att det är på impulsköparna de går runt...

Varför köper jag då glass för 49:95??

Jag kan ju säga så här Den var god men inte godare än ett GB glasspaket för tolv spänn!

Jimmy Shoo väska idag. En kort stund. Jag hade inte kunnat ana att det var en Jimmy Shoo väska. För det är väl något dyrt och lite finare? Väskor för de rika? Eller väskor för de som lägger sin sista slant på väskan och sedan lever på vatten och skorpor resten av veckorna fram till sommaren? 

Jag är ju inte så mycket med märken. Jag handlar gärna på LOPPIS och jublar då jag finner något, som ingen annan mig veterligen har! Givetvis handlar jag i vanliga klädbutiken också, MEN de riktiga fynden köpes inte där.

Jag tänker som så, samtidigt som jag försöker att gå lite finare med denna fina väska, att ÄR DET EGENTLIGEN NÅGON MENING ATT ÖVERHUVUDTAGET KÖPA EN ORIGINALVÄSKA DÅ DET FINNS KOPIOR? Jag menar Vem tror ändå, att det är äkta och inte kopia?

När jag sedan lämnar över Jimmy Shoo så får jag höra att det ÄR en kopia! 500 kronor kostade den . Köpt i Kina!

Jag känner mig lite lättad av någon anledning.

€1295

Alexander och Nicholas, två bortskämda killar, fick en ganska lättsam Au Pair från Sverige vid sin sida i ett halvårs tid. Innan hon, jag då, blev utkastad!

Jag bodde hos en fin familj i Southgate. Broadwalk om jag inte minns fel. Mamman berättade om gamla tider, precis som jag gör nu, att hon minsann varit förlovad med en av grabbarna i Beach Boys, hade levt livet som discodrottning i Schweiz och även varit klubbägare. Numera var hon en parant överklasskvinna som blivit mamma på lite äldre dagar. Hon shoppade på Harrods en dag i veckan, torsdagar, och hon hade en frisör som kom hem för att lägga hennes hår varannan vecka. Däremellan minns jag inte vad hon gjorde. I alla fall spenderade Au Pairen tid med barnen vilket hon inte gjorde.

Jag gjorde frukost varje morgon. Lunch då de kom hem ifrån skolan i sina fina uniformer. Smörgås med Marmate. En svart illaluktande sörja! Ugh. Minns lukten än idag.

Någon enstaka gång tog jag Nicholas, den lille i armen och drog med honom till en lekplats. Med uppspärrade ögon fyllda av äventyrslust och glädje, åkte vi rutschkana, gungade och klappade främmande hundar. Trots att jag fick skäll då jag återvände till huset så var det värt det. Att gå till parken, det kunde ju vara farligt ju sa Mamman och gav mig en läxa!

Nicholas 5. Sorry Nicky, but you got to borrow my lipstick remember... So you owe me one therefor this picture...

Jag putsade mässingknoppar, skurade badkar och toaletter, dammsög heltäckningsmattor och torkade glasbord.

Jag hade min egen lilla lya, ovanpå garaget. Inte en egen ingång men ändå avskilt från resten av huset. Jag hade soffgrupp med bord, TV, vattenkokare och en stor säng. Väldigt fint för en Au pair minsann.

På kvällarna tog jag tunnelbanan till Oakwood där jag träffade mina galna Au pair kompisar. Vi käkade nudlar ur plastbyttor som man tillredde på det enkla sätt att man enbart tillsatte varmt vatten. Vi hade en Au pair klubb, som ägdes av den intill liggande kyrkan. Men de la sig aldrig i att vi spelade för högt på stereon eller blandade drinkar och drack cider. Senare på kvällen tog vi bussen till vår stammispub, The Jolly Farmers. Där dundrade vi in, Au pairer från Sverige, Danmark, Norge. Vi hade vår egen hörna bredvid de coola killarna Steve, Bill, Carl... Vi flirtade och blev bjudna på snakebite. Inget mer. En glad stämning helt enkelt.

Jag stannade ett halvår. Blev utkastad av elaka Mamman en vecka innan jag skulle fara hem. Anledningen? Jo, jag och mina vänner skulle på en stor utomhuskonsert en lördag. Planerat sedan länge och elaka Mamman hade veckor innan lovat mig att jag skulle få sluta vid 12. När lördagen så kom hade elaka Mamman ont i sitt lilla huvud. beodrade den svenska Au pairen att jobba över. Passa barnen då de skulle bada i poolen. Den svenska Au pairen vägrade och blev så tillsagd att då lämna huset.

You might as well leave then.

Den elaka Mamman ringde efter sin Mamma som kom, och gav mig elaka blickar. Jag packade min väska, ringde efter Luni som kom i en TAXI och hämtade sin vän. Gråtande satte jag mig i taxin utan att vända mig om! En stor utomhuskonsert Against apartheid fick mig att glömma elaka mammor och deras mammor.

Denna sista vecka träffade jag kärleken. En amerikan, vid namn Curtis. Åh, vad kära vi blev. Han renoverade hus och skulle snart återvända till USA. Han var en cool kille i scarf och gitarr runt axeln. Vår plan blev att jag skulle fara hem för att snart återvända igen. Jag fick i och för sig ett dygn extra i London då jag missade färjan hem till Sverige. Min mamma undrade hur det kunde komma sig... Minns inte vad jag sa till henne.

Men jag återvände aldrig. Till London jo, men inte till Curtis. MEN jag har kvar kärleksbrevet som han skickade till mig. För övrigt det enda kärleksbrev jag någonsin fått. Spontant kan jag tycka att det cirkulerar för få kärleksbrev!

de närmaste dagarna och ja, kanske fram till sommaren till och med. En liten söt tjej som låter så trevlig så, på telefon och vill sälja er en bok eller två eller något annat SÅ KÖP!! Vad som helst.

Det kan nämligen vara den lyxiga tonårsdottern som ringer er.

                   För hon fick ju jobbet!! Såklart!!

Hon har redan räknat ut vad hon kommer att tjäna i månaden. Och ser fram emot den provision hon dessutom kommer få!!

Jag gläds med henne, det är roligt att se $-tecken i hennes ögon när hon räknar.

Som bonnatös jag är, så var mitt första sommarjobb att rensa jordgubbsland! Det var inte så himla roligt kan jag berätta.

Jag får väl säga upp mitt livstidsavtal med NIX nu då. Eller också får jag pistolhota dottern att inte ringa hem till lilla Mamma. Den där Mamman som har lite svårt för att säga Nej tack till bra erbjudanden!!

Så numera är jag en stolt Mamma till en telefonförsäljare!! De ni!!

Tänk om det blir Mads Mikkelson som tar Felix roll i den danska versionen? Hur blir det?

Tänk om det blir Jennifer Aniston som tar Mias roll i den amerikanska versionen? Och vem ska spela Johan Rheborgs karaktär och Bournebusch (stavning = svår) vem spelar henne på ett svenskt överklass sätt?

Det är ju svensk humor i sitt esse! Förstår de svensk humor i utlandet? När den är så där tråkig och gnällig, på det där sättet som bara vi älskar den... Sjuk humor, går det att översätta?!

att när husse (eller är jag matte?)  är borta dansar råttorna på bordet??

Ja, i detta fallet en katt då. En dansande katt. Jag ser spår av henne överallt där det finns tyg. Vanligtvis gillar hon att ligga på tidningspapper men då jag är borta så ligger hon på tyg. Gärna vitt tyg. Eller nä, vilket tyg som helst.

Har jag en duk på bordet ser vi spår av henne där. Fåtöljen ställdes ett tag i hallen. Där vill hon INTE ligga sa den lyxiga tonårsdottern. Det drar för mycket! Hm, pyttsan. Där var det fullt av svarta katthår då vi återvände efter bara en kort färd utanför våra dörrar. Så vi flyttade fåtöljen till en annan plats där katthåren kunde fyllas på. Överallt där det finns tyg syns det

                 spår av en snart hårlös katt!

För visst kan vi raka av henne all päls?  Så slipper hon kräkas hårbollar!

                                                                 

i en hotellsäng, låg jag och flyttade alla mobilnummer över från en mobiltelefon till en annan. Det tog nästan exakt en timme och tio minuter. En och en flyttades de över och inför varje nummer funderade jag om jag verkligen behövde dem!

                         Så var min Earth hour.

Kändes rätt skönt då det var gjort, för annars hade ju en timme och tio minuter tagit upp min dyrbara tid någon annan gång. All tid är ju dyrbar eller hur?

När jag var klar hade allt blod runnit ned i mina armar och händerna var vita, nästan genomskinliga. Trots stickningarna i händerna så kändes det skönt!

 utan att ha erfarenhet och hur får man erfarenhet utan att ha haft jobb...

Min lyxiga tonårsdotter är sjutton, snart arton.. Hon pluggar. Har inte mycket till arbetslivserfarenhet men idag ska hon på jobbintervju. Hon vill tjäna pengar och spara till en resa i sommar med tjejkompisarna.

När hon skrev sin ansökan ville hon ha lite råd och jag sa  Skriv inte så som alla andra skriver, typ Hej jag heter... och jag är... år. Jag tycker om att.... och jag vill gärna jobba hos er.

Du måste sticka ut. Inte försvinna i mängden. Hon fick till det bra. På egen hand. Jag lyssnade till vad hon skrivit och det lät bra. Moget men ändå ur en sjuttonårings synvinkel. Säger jag vad hon ska skriva så blir det ju en kärings ord.

och det är något visst med lite sot i ansiktet, svarta händer och sotargrejor på ryggen...

och då alltid få höra en lång utläggning om hur illa det egentligen är. Men vad ska man göra då om det verkligen är illa? Ska man ljuga då? Säga att allt det är bra fast det verkligen inte är det? Jag talar inte om mig själv, utan om frågan i allmänhet. Jag hade en gång en arbetskamrat som hette, hm, Fru S.

Av artighet så frågade jag hur det var och fick alltid en lång utläggning om hur det låg till. Ont i benet, värk i huvudet, ofta återkommande migrän. Foten släpade efter sen fallet på isen för några veckor sedan, handen öm efter allt skurande med städhinken. Envis förkylning som inte vill ge med sig. Sömnen? Ja, den är eftersatt. Inte sovit mer än fyra timmar per natt de senaste månaderna. Trött trött trött. Har inte tid att sova ikapp. Samhället kräver så mycket. Sängen är förresten gammal och nött, behöver bytas ut. En Hästen vore trevligt att ha, men sju rätt på Lotto kommer ju aldrig att falla in. Tänk om...

Ahhh, inte konstigt att man ibland bara blir så trött på att fråga hur det är när det aldrig är bra. Det ska klagas bara för klagandets skull. Gamla invanda spår?

Man kan inte få allt. Men vi gör hela tiden val i livet. Trivs man inte får man försöka göra någonting åt det. Fall aldrig in på fel spår. Fall inte in på andras spår. Vi väljer våra vägar. Ibland blir det helt rätt väg. Ibland käpprätt åt skogen. Mycket kan vi påverka. Många gånger kanske riskfyllt men det kanske inte behöver gå helt fel. Det kan bli sämre, eller bättre. Många gånger är de då vi kanske väljer att stå kvar där vi står. Vi vågar helt enkelt inte. Förändringen, kan den vara förödande för vår existens?

Vad händer om vi gör si? Vad händer om vi gör så?

En lista kanske? Vad är jag bra på? Vad är jag mindre bra på? Analysera eller bara stå kvar där du står.

Och herregud, är du trött? Ja men sov då!

att du ska göra allt för att imponera på grannarna!!

"Amazing Garage Door Covers"

En tysk firma som heter "Style your garage" gör dessa.

Priser mellan $199-$399.

Klicka här för beställning!

bara för din skull. Jag är inget ishockeyfan. Men ni gapar så jädra mycket, ja faktiskt till all sport, så det smittar av sig. På mig. Önskar att jag hade kunnat vara där med i er idag. Skrikigt mig hes, liksom ni. Ni vet allt om Frölunda så jag vet att ni denna sett också, men i alla fall... Jag är inget ishockeyfan, men denna videon går inte av för hackor! Den ÄR bra!

Nästa gång är jag med. Nästa gång rycks jag med. Kanske vinner de då.

vill jag bara slå ett extra slag för. Verkar vara ett himla bra virusprogram då den faktiskt redan flera gånger varnat för trojanska hästar, virus och allmänt just sådant som jag INTE vill ha i min dator!!

Finns att ladda ned gratis. Klicka här så är där en bra sida att ladda ned den ifrån!!

FOTOTRISS PÅ TEMAT SJU

1. Feskekörka i Göteborg. Sju formationer. Vackert eller hur?!

2. Luftballonger, Stockholm, Skansen. Sju till antalet.

3. British museeum. Sju pelare.

Kändes som om det inte var någon mening att ens försöka hitta sju utav någonting i mina foton. Men det fanns!

 av den iskalla vintern.

Då allting har frusit till is. Bilar som inte startats. Rutor som skrapats. Termometern som visat flera minusgrader mer än vad den gjort på flera år. Halsdukar uppdragna till öronen. Andningen som gör den blöt. Kalla fingrar i handskar. Varma fötter i nya uggs. Lånkisar under jeansen.

Men nu är den här. Göteborgsvintern. Snö som smälter. Slask. Salt som gör spår på våra skor. Det är ruggigt. Kylan tränger igenom. Mocka och läder, egentligen passar gummistövlar bäst - Ja, det hade jag kunnat skriva och mena det där sista. För så brukar det ju vara. Men helt plötsligt så var snön borta. Inget slask. Ingen genomträngande kyla.

Helt plötsligt är det vår! Eller är det för tidigt att ropa Hej...

Det talas om vårfloder. Hm, men snön är ju borta. Ja, i alla fall här i Göteborg. Och det är härligt.

Idag såg jag fåglar inte så högt upp i skyn, som flög likt ett V. Då sa min motorcyklande granne som nyss tagit en tur på sin hoj, att nu är det vår!

av en eller annan anledning...

Earth hour

ut ur tunnelbanan. Hitta rätt uppgång ut och uppför trapporna. Förväntade mig någonting magiskt. Andan i halsen. Benen bar nästan inte. Trapporna i tre steg. Vi ramlade ut framför Familia Segrada. På klockslaget. Nästan exakt.

Förväntade mig totalt mörker. Men allt såg ut som vanligt. Världen hade inte stannat upp.

Earth Hour Barcelona 2009

Vilken besvikelse. Inte en lampa släckt. Gatlyktorna spred sitt ljus över gatorna. Precis som vanligt.Vi var hungriga. Letade efter ett trevligt ställe att få mätta vår hunger på. Det blev en ganska upplyst restaurang. Inte ens stearinljus på borden!

Undrar hur kvällen blir? Kommer världen att bli svart?

Jag släcker i alla fall.

20:30 - 21:30

och jag kan inte annat än att säga att jag blir lite (läs mycket) imponerad!

Han svänger med den i handen och den är svart och fin. Han för sitt finger över "tangentbordet" och ikoner dyker upp. I massor. Det ser fint ut. Det ser ut som om han kan en hel massa bara för att han har en iPod.

Neeeej, herregud inte iPod, en iPhone är det ju.

Nämn ett vin du tycker om. säger han. Jag funderar och mitt dåliga minne är just dåligt. Inget vin dyker upp i mitt sinne. Han tror nog att antingen dricker hon aldrig vin eller också så är hon en vinkaja som inte kommer ihåg vad hon dricker.

 Jo, Castillo Diablo! ropar jag.

Castillo Diablo! Det gillar jag ju. (Eller är det min pappa som gillar det? Ja, så är det ju. Men jag tycker om det också och just nu den enda vinsort jag kunde komma på.)

OK. Kolla här. Jag har en ikon som heter Vinovina (eller något sådant) och där kan jag skriva in ditt vin och se här, vips, så vet jag allt om det vinet. Herregud, tänker jag, killen vet hur han ska imponera på damer.

Han visar en hel massa andra grejor, men vid detta laget börjar jag tappa fokus. Är lite inne på det här med iPod ändå, så jag frågar, lite nonchalant sådär Kan man ringa med den också?

De blickar jag får här säger en hel del. Han skrattar. Lite osäkert. Menar hon allvar? Några sekunders tystnad. Klart man kan ringa med den!

Ja, det fattar jag nog också. Men han fattade inte att jag fattade. Jag låter det vara där. Är det jag månntro då, som ger brudar dåligt rykte? Att vi är helt otekniska?

kommer upp i tö. Eller innan!

Hundskit är ett ständigt hett samtalsämne. Jag bryr mig egentligen inte. Visst är det äckligt med små bajsar som ligger lite varstans men så länge inte just jag trampar i dem så är det inget jag tänker på.

Jag var ute med väninnans dotters galna hund. Hon som kissar så fort hon får syn på mig. Undrar varför jag har den effekten på henne? I alla fall så kopplade jag hunden vid något tillfälle och tog med hunden på en promenad. En kort promenad men i alla fall.

Hon bajsar och den svarta hundskitpåsen som sitter fastknuten på påsen bränner. Måste jag? Ja, jag antar det. Så jag böjer mig ned och plockar upp den varma bajsen. Och jag måste erkänna att jag tyckte det kändes äckligt. Så jag kan förstå varför det ligger hundbajsar lite varstans.

är ingen lek. I alla fall inte innan man fått grepp om det hela. Rullar man för långt bakåt så rullar man av. Baklänges! 

Tur att bästa herr P hjälpte mig att blåsa liv i bollen. Den kändes lite för låg att sitta på. Trots mina försök tidigare att blåsa liv i den.

Jag pumpade mig varm med sonens cykelpump. Hälften av luften blåste ut i mitt ansikte igen då jag skulle stänga till ventilen med plastpluppen. Egentligen fick jag min träning redan där. Pumpa och stäng till. Pumpa och stäng till. Ja, ni kan ju tänka er hur förbannad man blir till slut och faktiskt ger upp. Kastar bollen åt sidan.

Sedan är då P här och ska greja något med min dator. Ser min, (ok, den lyxiga tonårsdotterns då), Pilates boll och utbrister En sån har jag köpt!

Resolut tar han och blåser upp bollen på ett litet kick.

MED MUNNEN!!

när man hör sitt namn nämnas på radion ute i köket. Både för och efternamn rätt. Men det var inte mig de menade. Trodde väl inte det heller egentligen. Vad skulle de ha intervjuat mig om?

-Ja du annami, åt du några våfflor idag? För du vet väl att det är våffeldagen idag?

-Ja, tänka sig att det gjorde jag. För många till och med. Känner mig kräkfärdig. Tjuvåt tre medan jag stod där i köket och gnolade. med glass och jordgubbssylt. Men det talade jag inte om för mina barn. För då var det ju fusk. Och inte märkte de att jag blev mätt fortare än dem heller...

Ring mig.

efter en stund utan gensvar kommer

Ring mig då!

Jag ringer. Det kan ju vara viktigt. Kanske behöver hon undsättning?

Du, vi slutar tidigare idag. Funderar på att träffa Vickan.

Ok. Inte liv eller död. Ingenting som hon behöver hjälp med.

Musik. Finner Röd i min brevlåda. Taxmannen. Känns helt rätt.

inte lätt att stava till ett mantra men någonting åt det hållet

tzat nam tzat nam tzat nam tzat nam När ni tappar fokus och era tankar fylls utav middagsfunderingar, tvätttider och annat Fokusera då på det tredje ögat och upprepa mantrat. Och visst är det så som Sing säger. Eller har han sagt det förresten Men när man tappar fokus och tankarna börjar spreta åt alla möjliga håll säger man då mantrat och fokuserar på det tredje ögat Ja då tappar man omvärlden på något sätt. Man är bara där och då. Klockan tickar på och minuterna rinner iväg och helt plötsligt har en och en halv timme bara försvunnit.

Jag hade nog kunnat sitta i lätt lotusställning ett tag till. Tummen och pekfingret mot varandra. Vänstra armen böjd med handen i höjd med bröstet och den andra vid min sida med tummen och pekfingret  uppåt.

Vi satt inte bara i lotusställning och stirrade inåt mot pannan och det tredje ögat. Vi gjorde andra saker också. Besvärliga övningar där rumpa ben fötter rygg och mage inte riktigt var i samstämmighet.

Men jädrar, vilken träningsvärk jag har i dag. I armvecken. När armarna skulle ned igen så ville de liksom inte lossna ur den ställningen. Fast för ett kort ögonblick, med armar och fingrar låsta i ett grepp som kändes år gammalt. 

i musikväg. Det är bara en sorts musik som jag inte kan med. Dödsmetall. När det låter som om avgrunden befinner sig i halsen. Det har jag lite svårt för. Annars så går det mesta bra. Ok, kanske inte tivolimusik, det har jag lite svårt för. Tivolimusik är en egen benämning på musik som ofta spelas på billiga tivolin när det ska var någon slags festival i staden. Annars så lyssnar jag på allt. Ja, inte så att jag köper skivor med allt .(vem köper förresten skivor idag när det är så dyrt?) Till och med tradjazz kan jag lyssna på. Fast då helst på en gata i Prag (enda gång jag sett tradjazz live var i Prag). Heter det tradjazz förresten?

När jag gick i femman så var jag och kompisen Tina hemma hos Henrik. Henrik spelade trummor. Han var den enda som spelade trummor. Han lärde mig att trumma med händerna i knät till Round the clock. Det gör jag än i dag. Trummar den i knät.

Henrik spelade trummor i ett litet uthus de hade i trädgården. Det var liksom hans tillhåll. Det var spännande att sitta där och lyssna till trumvevandet. Visst är det något speciellt med trummor. Henrik jag och Tina gick i samma klass från tvåan till nian. Han var alltid glad och sprallig. Vi hade en reunion 1997 och då fattade han och en annan klasskamrat tycke för varandra. De gifte sig och fick två barn. Ganska fin historia, som slutade sorgligt. Henrik lever inte längre. Han dog för några få år sedan. I leukemi. Samma dag som han begravdes så begravdes en gammal arbetskamrat till mig. Hon dog i cancer. Rökte ganska mycket. Lungcancer. Hennes man dog några år innan. Också i cancer, fast han rökte inte själv. Bara passiv rökning. Oturligt nog begravdes min gamla klasskamrat och arbetskamrat på samma dag. Jag menar, hur ofta är man på begravning? Jag hade varit på tre innan.

En annan klasskamrats lillasyster blev ihjälstångad av en bagge. Det var också sorgligt. Mycket. Men ingenting man talade om. Det var många år sedan. Jag var nog inte mer än åtta år tror jag.

De här tapeterna växte jag upp med. De hängde i Gröna rummet.  Vi hade ett blått rum också där tapeterna, naturligtvis, var blå. Medaljongtapeter, men de kan jag ta en annan gång. Till en annan historia. Om någon vill? Va? Är det någon där ute förresten? Äh, spelar ingen roll. Det var bara skönt att skriva.

En hyllning till Henrik kanske. För att han var den underbara roliga spralliga kille han ändå var.

Som vanligt är den röda texten klickbar. Om ni känner för att lyssna på Bill Haley och kanske lära er att trumma i knät?!

knackade på min dörr och trodde sig veta vem som stulit Auschwitz bågen.

Det måste vara han, grannen. Han med staketet.

Sedan vinglade grannen hem igen. Rökandes på en cigarill. Han som inte ens röker.

1986. Som svensk tjej så hade man ju naturligtvis dåligt rykte. Bara genom att uppenbara sig och tala om att man var svensk. Så naturligtvis färgade jag håret svart och ändrade helt klädstil! Detta fotot är i och för sig från 1988 då jag jobbade som bartender på Camden Palace. Livet lekte och jag var hur cool som helst.

Nu tänker jag att svenska brudars rykte blir skamfilat igen, på grund av Svenska Hollywoodfruar! För det är sådana som de som ger svenska brudar dåligt rykte, om att vi ska vara mer lättfotade än andra. Allvarligt, denna Paivi, vilken planet är hon ifrån? Där hon struttar fram i sina tajta leopardbyxor som är som ett andra skinn mot kroppen. 51 år och trånar hejdlöst efter 20 åriga pojkmodeller.

Jag känner en pinsamhet som kvinna när jag ser och hör detta fnittrande från vuxna kvinnor som lägger sig på en så låg nivå långt under ribban!

Förra omgången kändes inte helt seriös, men denna gången tar serien kanske priset i smaklöshet? Vad är de säger i Amerikat? Tacky?

var magisk. Jocke Berg och grabbarna passar bäst på denna scen. Ej för stort. Ej för litet. Äntra inte Scandinavium och förlora kontakten med publiken. Som det är nu så följer vi varje rörelse du ber oss om Berg, men byter ni till scen modell större så kommer vi inte att se er. Vi kommer tappa närheten, även om ni kanske kan fylla en trettontusens arena?

Att jag är döv på höger öra för tillfället gör inget. Det går över. Jag hör nog i morgon igen. Placerar man sig rätt framför högtalaren så har man sig själv att skylla.

Att KENT inleder konserten med Taxmannen sätter ribban för hur resten av konserten kommer att bli. Det är min absoluta favorit på senaste plattan.

Och att KENT gör en discodängaversion av Dom andra höjer tempot och jag får för en sekund känslan av att detta är avslutningslåten.

Jag lovar mig själv att jag måste gå på fler klubbspelningar. Det är ju så kul och jag älskar musik. Vem kan leva utan?

När Jocke dansar sin vardagsrumsdans, sådär som man dansar hemma när ingen ser, den är så perfekt. Hans nickningar med hela huvudet för ibland tankarna till basisten i RedHotChilliPeppers, fast ändå inte. När han höjer händerna i luften för att vi ska göra likadant, ja inte för att klappa i takt, utan för att liksom svaja dom i takt, ja, då gör vi det!

En magisk kväll med Sveriges bästa band på scen.

Jag avslutar detta inlägg med Mannen i den vita hatten (16 år senare). En låt jag egentligen inte gillar på skiva, men en riktig öslåt live! Allt bara fullkomligt exploderar, sång, musik, publik... När denna kommer på konserten så vet man att nu, är konserten definitivt slut.

i kväll och jag gungar förmodligen lite i takt! Den sista konserten här i Götet och det kommer bara att bli så bäst det vet jag.

Igår natt drömde jag att jag och väninnan var på väg till konserten. Göteborg var i kväll festklädd och musiken ljöd ur varje vrå. Vi parkerade min bil inte långt ifrån konsertlokalen. Då slår det mig att biljetten, ja, den ligger hemma och konserten den börjar om tjugo minuter. Jag lägger in backen och drar hemåt. Fort som attan. Det känns som om jag flyr staden Göteborg. Naturligtvis kör jag fel. Precis som i verkliga livet. Jag hamnar i något slags "gränsland". Människorna är lite underliga och jag befinner mig plötsligt i ett hus. Som inte har några räta vinklar. Jag är vilse. I huset. Jag hittar inte ut. Känns som om jag befinner mig i ett stort hotell. Ett gammalt slitet hotell med röda sammetstapeter och det ligger liksom en dimma över rummen. Klockan tickar och jag befinner mig på utsidan. Frågar någon om vägen. Ut ur denna staden. Göteborg ligger långt borta. På andra sidan motorvägen. Jag ser stadens ljus i mörkret.

(den röda texten är som vanligt klickbar!)

som drar ur sladden?

Om jag hade studerat till läkare i flera år, tagit studiebidrag och kämpat mig igenom år av trångboddhet inneboende hos någon äldre dam, som vill dryga ut sin pension med en liten extra inkomst, så hade jag nog haft min yrkesstolthet och rak i ryggen sagt Nej till allt vad dödshjälp heter! Om det låg i mina händer att vara den som drog ut sladden! Om det låg på mig!

Inte ville jag vara den som ligger vaken på natten, stirrandes upp i taket, och veta att jag just tagit ett liv. Att jag varit den som just avslutat ett liv.

Även om det så vore den sjuka mannens sista önskan, vädjan, att i detta nu få avsluta sitt liv. På grund av obotliga sjukdomar och elände som hindrar till ett värdigt liv. Ett liv där man klarar att rå om sig själv.

Vore det något som skulle ingå i min arbetsuppgift så skulle jag valt att läsa, studera, till någonting annat.

Nu är jag ej läkare, ej heller vårdpersonal. Men om jag vore, så ville jag absolut inte ha på min lott att avsluta ett liv. Hur eländigt detta liv än må vara så handlar det om att få ett hjärta att sluta slå. Att faktiskt ta livet av en annan människa.

Att ligga där i sängen, trots värmen under täcket och stirra upp i taket. Tänka och fundera. Älta och må dåligt. Att just ha avslutat ett annat liv. Det skulle jag få leva med resten av mitt liv.

Om jag vore den som låg där, som ett hjälplöst knyte, i en säng, i ett rum, på ett hem eller sjukhus och allt jag ville var att få ett avslut, vem stirrar jag mig blind på om inte läkaren. Han som vill patientens bästa. Och mitt bästa vore att få dö.

Ska det ingå i en läkares arbete att, eventuellt, behöva avsluta en annan människas liv? Naturligtvis utrett och bedömt. Analyserat och noga genomgånget. Ska det ingå? Om inga anhöriga finns faller det då på läkaren? Om det finns anhöriga, ska de då vara den som som avslutar detta liv? Kan de sedan leva sina liv utan att ha tankarna kring detta?

Sandstorm i Peking. Invånarna uppmanas att hålla sig inne

För några år sedan så återvände jag efter arbete ifrån Köpenhamn. Jag gick där i godan ro till min bil, som stod parkerad vid Vita huset här i Göteborg. Jag finner min bil helt täckt av sand. Senare fick jag höra att sanden hade färdats hela vägen ifrån Sahara. Är inte det helt fantastiskt och märkligt, overkligt, på en och samma gång? 

Sand ifrån en annan värlsdel hade färdats över världshaven och landat på min bil. Jag drog fingret igenom sanden på bilen och den gröna lacken under sandtäcket trädde fram.

Bara en parantes egentligen. Har ju ingenting med sanden i Peking att göra. Men ändå ett häftigt fenomen. Om jag hade befunnit mig vid min bil då sanden yrt i luften här i Götet kanske jag hade kunnat föreställa mig det som händer i Peking. Eller inte.
Gymnastikpassen som Pekingborna normalt håller utomhus, ja, kanske ska de vänta med dem tills på måndag morgon då vädret spås vara skönt med mycket moln.

med tanken att det kunde glädja sonen, som då var helt frälst i just döskallar.

Men besvikelsen blev ganska så stor då man var tvungen att nästan bränna sin brödbit för att döskallen skulle framträda!

Nu används brödrosten endast för att få rostat bröd till frukost.

Jag måste erkänna att jag önskar den kunde gå sönder, då en brödrost med plats för fyra brödskivor vore att föredra. För visst är det ett elände, ett riktigt i-landsproblem, att behöva vänta på sin tur i rostningen...

och tur är väl det. Det sjaskiga ljudet man fick när man satte bandspelaren mot TV:n för att spela in det rätta Baretta soundet det är passé. Eller när man spelade in musik ifrån radion och satt beredd att trycka på record knappen så fort Elving eller Clabbe slutade prata. Oftast fick man ändå med några ord. Men vilken lycka det var då man lyckades tima in det så bra att enbart musiken kom med.

Jag blir smått galen av dessa nya paket som är så inbrottssäkra att man tvingas ta en bakteriefylld disktrasa till hjälp för att få upp paketet med filmjölk.

Jag undrar om det bara är jag som har problem????? Jag får nog köpa mig en sån där softball och träna handen/fingrarna med. Jag tycker inte om skruvkorkar helt enkelt!

att man skulle doppa Ballerina kladdkaka i kaffet. Jag undrar, är de verkligen godare då?? Jag tycker inte att de var någon större hit, Jag slår ett större slag för original!

över de små sakerna som hon snubblar över. Som en gammal pall som ligger runt hörnet. Åh, den är så liten så du ser den inte? säger jag.

Hallen är fin, men resten ser ju för jävligt ut! svarar hon som ett brännande element.

Ok, lätt för en lyxig tonårsdotter att säga. Som rensar sitt rum och när det är klart så ställer hon helt sonika papperspåsen utanför sitt rum. Eller i pannrummet. Så när man ska in där för att hitta en glödlampa eller något annat så får man slå sig in då det står papperspåsar överallt. Ja, då är det lätt att städa eller hur!? (Låter jag trött? Äh, det är jag inte. Hon har ärvt sin mammas syndrom bara. Fort in med grejorna och stäng sedan dörren! Kanske kommer någon annan och städar?)

Jag njuter av min fina hall. Den är så fin och vit. Den är så fin att det egentligen inte passar mig. Jag är ju mer en lite rörig person, som har ganska många prylar runt mig. Svårt för att rensa och slänga. Ok, jag ger till Östhjälpen ibland. Rensar gärna när jag är arg, för då slänger jag mer saker än annars. Jag startar gärna flera projekt samtidigt, och det slutar ju då med lite ofärdiga projekt.

För att få hallen fin så var den ju tvungen att tömmas. Allt skulle bort. Så, ned med det i rummet i källaren. Rummet som jag precis gjort ganska mysigt och städat. Nu är mysiga rummet inte mysigt längre. Snarare ett rum i kaos. Var kommer alla saker ifrån? Rymdes allt detta verkligen i hallen? 

Men hallen, den är så fin. Jag har ännu inte vågat spika upp mitt fina skohorn i metall som jag köpte för kanske ett halvår sedan. För när första spiken är spikad, ja, då är det lätt att flera följer!

men baske mig om de skickar mig fler av dessa brev.

De är svåra att stå emot. De lockar med halsband och träningskläder denna gång. Jag funderade och funderade och funderade innan jag knycklade ihop det hela och snabbt kastade det i papperskorgen. Under det andra skräpet, kaffesump och kladdiga papper, så att jag inte ska lockas att ta upp det igen!

Ha, mig lurar ni inte. Inte denna gången i alla fall...

och se själva hur lång tid det tar innan ni somnar.

Att sova på hotell är inte alltid en dans på rosor. Med en sådan här i taket kan det ta riktigt lång tid.

I alla fall om man kan sina skräckfilmer! För sådana här figuerar ju ofta i skräckisar eller hur?!

Det sitter kanske en kamera i den. Som filmar dig. Som följer varje rörelse man tar.

Denna satt precis ovanför min säng. Hotellet var fullbokat så att be att få byta rum var liksom inte på tal.

Och alla har väl sett en skräckfilm där någon nödvändigtvis MÅSTE klättra upp i dessa tak. Gallret tages ned. Kanske kastas på golvet eller läggs försiktigt på ett bord. Någon hivar sig upp och kravlar sig in i detta myller av rör som finns däruppe.

Plötsligt så jagas denna någon av zombies, aliens eller bara av ett ruttnande lik....

Ja, så att somna var inte lätt. Fantasin liksom skenade iväg med mig.

Limahl hade ju inga flätor. Han hade ju blonderat hår med mörkt underhår. Hur kan jag bara minnas så fel!!

ganska rolig.

Dator eller marsvin??

dekorerad med långa oranga plastband sjöng jag till ABBA. Att säga att jag mimade vore fel då detta var omöjligt. Här levde jag ut mina popstjärnedrömmar fullt ut.

Äh, förresten, jag hade nog inget intresse av att bli popstjärna. Jag ville nog bara vara Agnetha.

Jag och kompisen Irené, vi dansade och sjöng så golvet skakade. Min pappa som satt våningen under slet sitt då svarta hår där han satt och försökte höra John Polman berätta om morgondagens väder. Han avskydde dunka dunka och förstod nog aldrig tjusningen med världens bästa band. ABBA.

Försöken att efterlikna slutet på TIGER gjordes gång på gång. Helt magiskt. Makalöst! Så jädra bra!!