Metrobloggen

Varje söndagskväll klockan sju sitter jag som klistrad framför Ponnyakuten på Barnkanalen. Det är veckans roligaste program och Tobbe Larsson är en sån klippa att luta sig mot att man nästan önskar sig ett litet problem, så att han kunde, liksom, ta hand om en. Eller nåt.

Ikväll har vi emellertid annat för oss, så jag har precis förhandstittat på kvällens avsnitt på SVT Play. Med några få undantag så tycker jag att ungarna som är med i Ponnyakuten mest verkar vara bortskämda avkommor till curlande och rika föräldrar. (De två killarna som är med i programmet kunde för farao inte ens bädda en säng, hade aldrig gjort det!) Och med några få undantag så rider de som krattor, ungarna alltså, inte de rika curlingföräldrarna. Jag tycker inte alls man ska ha en egen ponny när man rider som en sopa, då får man gå på ridskola och lära sig istället. Och nej, man rider inte ett dugg bättre bara för att man har råd att köpa den dyraste utrustningen, bara så ni vet det. Det finns mycket att reta sig på här som ni märker.

Och i kvällens avsnitt höll jag på att bryta ihop helt, för då visade det sig att en av tjejerna bäddade en av killarnas säng och vek ihop hans kläder och hade sig, "för att vara schysst". Och tyvärr är det här inget alls ovanligt. För varje kille som håller på med ridsport så finns det en hel klase tjejer som är beredda att plocka i ordning efter dom, mocka åt deras hästar, putsa deras träns, himla med ögonen åt att killar-är-så-slarviga. Stallen är fulla med sånt här, och SLUTA MED DET, är vad jag vill säga. När han blir en framgångsrik tävlingsryttare så kommer han aldrig i helvete att komma ihåg ifall det var Jossan eller Stina som mockade hans box eller stod och rullade upp hans benlindor så att han kunde lägga 100 % av sin tid på träning istället för allt det där tidsödande som utgör 90 % av hästeriet (mocka, rykta, fodra, sopa, städa, bära hinder...det tar aldrig slut). Och Jossan och Stina kommer bara att fortsätta vara mediokra vardagsryttare som ingen kommer att tacka.  

SLUTA!

En fördel med att ha vuxna barn är att man slipper engagera sig i dåliga barnprogram. Igår berättade Ola (obs, inte Magnell) om en barnprogramskaraktär som heter Svampbob Fyrkant, och jag bara undrar hur i helvete man kan vara en seriefigur och heta SVAMPBOB FYRKANT? Men vad är det för namn? Och vem har kommit på det? SVAMPBOB FYRKANT. Det låter ju för helvete inte klokt.

Som vanligt fick jag googla mig till mer kunskap, och nu vet jag det mesta om Svampbob Fyrkant. Mer än jag ville veta, faktiskt. Trazan och Banarne, kom tillbaks, allt är förlåtet.

Igår när jag körde till jobbet så lyssnade jag lite på radio. Först spelade dom Tomas Andersson Wij, en artist som enligt mig är både  tråkig och pretto. Sedan spelade dom en låt med Cardigans, en grupp som enligt mig är både väldigt tråkiga och dessutom pretto. Och därefter spelade de en låt med Kent, en grupp som enligt mig också är enormt tråkiga och till råga på allt superpretto.

Då orkade jag inte med mer prettotråk, vad är det för sätt att börja veckan på liksom, så jag snärtade över till CD-spelaren istället och lyssnade på Ola Magnell. En artist som enligt mig både är rolig och o-pretto. 

Ola är helt enkelt en klippa.

Igår gick Oskar med i Facebook, och nu kände jag lite att nää, nu får väl jag också testa då, jag kan inte vara sist i Sverige med detta. 

Nu har jag testat. Jag har varit medlem på Facebook i 4 minuter och fått en vän (Puppan). Men var är alla andra? Jag kan inte ens lägga till Oskar som vän, för han har gjort sig hemlig på något sätt. Eller så är det jag som är trög som inte hittar honom.

Jag vet ärligt talat inte om detta har berikat mitt liv så värst mycket. Men den som lever får se.

Häromdagen slölyssnade jag på ekonominyheterna. Där sades det bland annat blablabla, inte högre än inflationen som är 1,2 %...och då undrar jag genast: 1,2 % AV VADÅ? Men det sa de inte, och det tycker jag är en högst relevant undran. Jag har inte riktigt kunnat släppa det där, så idag frågade jag Andreas, som har det här med ekonomi som sitt levebröd, och han blev helt svävande på målet och bara...jaaa, BNP är det...väl?

Man kan ju verkligen undra vad det här är för hittepåvetenskap egentligen. Inte konstigt att det blir finanskris.

Jag är just nu sysselsatt med att läsa-om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström, en bok som tillsammans med resten av Stad-serien (och en hel del andra böcker I OCH FÖR SIG) är något jag anser att alla bör läsa minst en gång i livet. 

Där kom jag på nytt i kontakt med ordet sumprunkare. Det låter ju som något som är hämtat ur kapten Haddocks glosbok, men det är faktiskt ett yrke. Eller var. Fångad fisk förvaras i något som kallas sump, och en sumprunkare ser helt enkelt till att det strömmar friskt vatten genom sumpen så att fisken hålls vid liv tills det är dags att sälja den. Detta görs, åtminstone i Mina drömmars stad, genom att binda en sten i ett rep vid masten och sedan få stenen i svängning så att båten liksom vaggas fram och tillbaks. Sedan kunde sumprunkaren sitta där vid masten och ta sig en sup eller två i godan ro.

Det är nog inte många som har detta i sitt CV nuförtiden, skulle jag tro.

Alltså, jag är kanske trög, men jag fattar verkligen inte varför man ska hålla på och tjafsa om ifall avrättningar som skedde för hundra år sedan ska kallas folkmord eller ej. Vad har det för praktisk betydelse?

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att personer som av olika orsaker strök med vid Ottomanska rikets fall kommer att uppstå från de döda, nöjda och glada och tacksamma för att de liksom blivit uppgraderade till att ha blivit erkända i ett folkmord istället för att ha drabbats av en vanlig sketen avrättning i samband med ett vanligt sketet krig.

Och det är ju inte precis så att världens står fri från politiska och religiösa konflikter i nutid, så att man måste börja söka problem bakåt för att liksom säkerställa att vapenindustrin ska tuffa på i alla väder, oavsett situationen i världen i allmänhet och ekonomiska kriser i synnerhet.

Skärpning, kretiner.

Jag: Jag pratade med Eve och frågade om hon hade något skvaller, men det hade hon inte. Så jag sa "Vi får väl också gå med i Facebook så vi får veta vad som händer" och hon bara "Aldrig i livet! Kenneth är helt fast i det där, en gång när jag låg och sov så vaknade jag av att det råmade och bräkte och höll på, då var det Kenneth som jobbade på sin Facebook-bondgård! Och igår när vi skulle iväg och hade jättejättebråttom så sa han att han bara skulle skicka ett viktigt mail först, och sen när jag kollade så satt han för helvete och skördade tomater! På Facebook!"
Barbie: Jo, men man MÅSTE ju inte göra sånt på Facebook. Men jag och Kenneth och Fanny, vi håller på med det...och så Ninni och Fridolf. 
Jag: Och vem i helvete är Ninni och Fridolf?
Barbie: Det är två kaniner. 
Jag: KANINER? Som är med på Facebook?
Barbie: Ja, vi är liksom ett team...som hjälps åt. 
Jag: Jahadu...Nu känner jag mig väldigt UTANFÖR ska du veta.

Igår när jag körde hem från jobbet hamnade jag bakom en jättestor lastbil, som på sitt flak hade lyckats baxa upp en ännu större skördetröska. Jag föreställde mig att det var så det skulle se ut om någon mot all förmodan skulle få för sig att göra en pornografisk version av filmen Maximum Overdrive. Varför någon nu skulle vilja det, men den siste idioten är ju uppenbarligen inte född än. Vänta bara, och kom sedan ihåg var ni hörde det först.

I hela mitt liv efter åttiotalet så har jag använt ordet stresspil för att beteckna den vita triangel som på den yngre stenåldern blinkade i tv-rutans övre högra hörn för att markera att det började ett program på andra kanalen. Ni vet, på den tiden när det bara fanns två kanaler. När jag nämnde ordet stresspil för Oskar så påstod han att det måste vara ett lokalt uttryck från mitt föräldrahem, ett uttryck som inte hade någon som helst förankring i svenska språket. Haha, tänkte jag och skulle raskt till att överbevisa honom med en enkel googling.

Och fick helt chockerande INGA relevanta träffar. Menar du stresspel? bräkte Google menlöst, och levererade en stor mängd länkar på tyska som handlade om Viagra.

Menvadfan? Visst är det fler än jag som använder ordet stress-pil? Ja, jag vänder mig främst till er som var med så att säga. Hjälp mig nu. Ge mig rätt.

I morse hörde jag på radion att Schweiz ska rösta om huruvida djur har rätt till advokat som försvarar dom i brott mot djurskyddslagarna. Det finns redan en föregångare, Antoine Götschel heter han, en schweizisk advokat som verkligen står på de svagas sida i samhället.

Det är en så vacker tanke. Hans senaste fall var en 11 kg tung gädda, som blivit utsatt för både lidande och ond ond bråd död eftersom fiskaren som fick gäddan på kroken var skäligen sölig när det kom till avslut, det tog nämligen mer än 10 minuter att ta kål på den.
- Det var allvarlig misshandel. Jag försvarade fisken av samma skäl som en åklagare ger sig på mördare: se till att ansvariga straffas för sina brott, säger han.

Ja, vad säger man? Jag är förstummad. Stum som en fisk så att säga.

Precis när man lärt sig att ROT som i ROT-avdrag står för Renovering Ombyggnad Tillbyggnad så börjar alla snacka om RUT-avdraget som en synonym för det förvisso längre och krångligare "skatteavdrag för hushållsnära tjänster" . Vad kan det tänkas vara en förkortning av då, undrade vi och kom efter en stund fram till att det nog kunde vara Rikas Underliga Tilltag. Det kändes som att det låg rätt så nära till hands.

Men så enkelt var det inte. RUT står för Renhållning Underhåll Tvätt. Så nu vet ni det, latmaskar.

Igår var vi och såg Avatar. I 3D, för det sägs ju att just den här filmen är gjord med en så banbrytande teknik och man vill ju gärna kunna säga att man har varit med så att säga från begynnelsen. Det händer ju liksom inte varje dag decennium.

Jag måste medge att jag inte hade research:at innan, vilket jag alltid brukar göra innan jag går på bio. Eller oftast har jag ju läst boken som filmen bygger på, eller så har jag åtminstone läst någon slags recension.  Jag var inte ens särskilt intresserad av filmen, eftersom Puppan sagt att den var ungefär som Pocahontas. Nu har jag i och för sig inte sett Pocahontas, men jag drar hela Disneys tecknade utbud över en kam, och den hetsar inte direkt upp mig om man säger så. Men jag trodde att det var någon slags barnfilm jag skulle få se. Jag höll på att svimma när Johan (som uppenbarligen HADE research:at) sa att den var över två och en halv timme lång, och beredde mig på en rätt så dryg långsittning.

Men jag måste säga att det var en maffig upplevelse. Eller först var det INTE det, för allra först visades reklam för filmen Shrek 4. I 3D. Jag tycker att det där Shrek-trollet med sin enfaldiga uppsyn är inte så lite motbjudande, och att uppleva att en gigantisk grönblekfet  varelse tornar upp sig snudd på i ens eget knä var inte alls särskilt angenämt. Men sedan kom filmen igång, och den visade sig vara riktigt spännande, även om den var alldeles otroligt förutsägbar, men jag gillar det där med de små och svagas ihärdiga och till synes fruktlösa (men till slut ändå helt osannolikt lyckade) kamp mot den kapitalstinna och giriga överheten. Även om det kan gränsa till pekoral ibland, men jag gillar det. Och 3D-upplevelsen var faktiskt helt magnifik. Gå och se. I 3D. Om ni inte redan har gjort det vill säga.

Nu följer en liten

(((SPOILER-VARNING)))

för jag vore ju inte jag om jag inte hade hittat åtminstone några små detaljer att haka upp mig på.

6 orsaker att irritera sig på Avatar:

1. Varför blev Jake helt djävla översvämmad av såna där manetliknande frökapslar från det där heliga trädet som hade sån insyn i allt, så att man (och na’vi) skulle inse att han var GOD, något utöver det vanliga, när han i själva verket (åtminstone vid den tidpunkten) var ute efter att SPIONERA för FIENDEN? Och kom inte med att trädet visste att han innerst inne var god, för det var han inte DÅ, även om han blev det sen. Nej, jag ger mig inte på den punkten.
2. Om man, som na’vi, är ett naturfolk som lever i total harmoni med naturen och själen och världsalltet och hela skiten, har man verkligen bry med att skyla sina könsdelar då? Om man lever så i samklang och harmoni med allt och alla, varför bryr man sig då överhuvudtaget om att ha små höftskynken, och (för damerna), en klädsam krans med löv som precis täcker bröstvårtorna? Borde man liksom inte stå över sånt där onaturligt? (Ja, jag VET att det är en amerikansk film, men herregud, de behövde väl inte ha könsorgan som hängde och dinglade, de som gjorde filmen kunde väl ha hittat på att de här na’vis var helt asexuella?)
3. Varför är det ALLTID så på film, att en man och en kvinna (i det här fallet: Jake och Neytiri) som möts och som HATAR varandra alltid alltid alltid på något vis inser att de i själva verket innerst inne är KÄRA i varandra? Och detta illustreras ALLTID med att de hamnar i en situation där de av någon anledning tvingas att stå tätt intill varandra och så släpper han (oftast) blicken från det de håller på med och kommer till INSIKT att det här är ju för fan en riktig pingla och börjar se på henne med helt nya ögon (den så kallade kåtblicken) istället för att fokusera på det de ska göra, och hon blir (oftast) förorättad och fnyser och vräker ur sig att han är en stor idiot. Då vet man att han har halva inne. Det är bara en tidsfråga. Hon kommer att vekna.
4. Hur gick det till när Jake så att säga uppgraderade sig från sitt vanliga flygfä till den där stora rödgula mäktiga ödlefågeln (det hette något snitsigt som jag har glömt) som gjorde att han kunde förena alla klaner i ett litet nafs? (Och hur kunde alla klaner ta sig dit och lära sig hitta så djävla snabbt i den där gigantiska djungeln?). Alltså, det var ju SKITSVÅRT att få till det med den där vanliga ödlan. Man hade bara ett försök, och det var ju rätt kritiskt. Och det borde ju vara typ hundra gånger svårare att få till det med den största och mäktigaste. Man fick aldrig se hur det gick till,  plötsligt kom han bara svischandes och alla blev helt förstummade.
5. Om man är pilot och klagar på att man inte kan se, varför har man då SOLGLASÖGON på sig när man är ute och flyger i ett mycket kritiskt skede?
6. Det kändes lite larvigt att Dr. Grace skulle dö sådär. Sigourney Weaver är faktiskt JÄTTEVAN att flyga omkring i rymden och slåss med fan vet vad för livsfarliga monster. Hon borde vara härdad vid det här laget. Typ osårbar. Eller snudd på. Det har jag sett i Alien-filmerna.

Men trots detta så gillade jag filmen. Bara så ni vet.

Idag noterade vi ett mycket viktigt vårtecken. En rätt så tilltufsad vintergäck som trotsigt stack upp sitt lilla gula huvud i en skyttegrav mellan en gigantisk snödriva och husväggen.

Det inger ett visst hopp, måste jag säga. Heja våren.

Det har varit stor dramatik i Ankeborg i natt när två män tog sig in på och hotade med att spränga såväl hela polisstationen som sig själva i luften.

När jag läste artikeln reagerade jag på att det stod Den ene av männen är född 1986, den andre 1987. Jag tänkte att jamen herregud, det är väl inga män, det är ju små BARN.

Sedan tänkte jag en gång till. Det är 2010 nu, och de som är födda 1986 och 1987 är 24 och 23 år. De får rösta, gå på systemet och, uppenbarligen, ha mycket god lust att spränga hela polisstationen i småbitar. Då är man kanske inte så djävla mycket BARN längre.

Men hur gick detta till?

Om det mot förmodan skulle ha undgått någon, så råder det vargavinter i hela landet. Och alla har det värst, undantagslöst. Det är som om det vore OS i snö och den som beklagar sig mest över andras sätt att förhålla sig till detta vinner. Är det  två meter höga drivor i Skåne så nog fan står det alltid någon hånskrattande norrlänning och säger att det där är väl ingen riktig vinter, sådär har vi det jämt och det är inga som helst problem. Och då kommer det alltid någon stressad stockholmare och säger att det är väl skillnad i Norrland, för där finns ju ingen trafik, ni har ju inte 700 000 pendlare som ska ta sig genom stan i rusningstrafik varenda dag oavsett väder. 
Det är bara att konstatera att alla andra alltid har det mycket värre oavsett var de bor, och alla skulle klara av andras väderförhållanden mycket bättre, oavsett vilka omständigheter som råder. Är det inte lite...barnsligt att hålla på sådär?

Och i Stockholm säger SL åt folk att stanna hemma från jobbet. Jag undrar om det även gäller deras egna anställda? För en pendeltågsförare eller en busschaufför är väl rimligtvis också beroende av allmänna kommunikationer och en fungerande snöröjning för att kunna ta sig till jobbet? Eller har jag missat någonting väsentligt här?

I helgen ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom och ladda över en hel massa fin musik i min nya och enkla no name-mp3-spelare (RIP, Sony Djävla Walkman). Samtidigt som jag höll på med detta så intensivlyssnade jag på Ola Magnell. Ola är ju en klippa när det gäller att leverera bra musik och nu råkade hans skivor ligga lite lägligt till hands. Majoriteten av våra skivor är fortfarande sorgligt nedpackade i flyttlådor och går inte att packa upp för vi har inga hyllor att ställa dom i, för hyllorna ligger i ett hus som är begravt i de österlenska snödrivorna, och de låter sig inte hämtas särskilt lättvindigt. HYLLORNA alltså. Snödrivor har vi egna.

Ola Magnell lär bo någonstans utanför Tomelilla. Ett tag var vi nästan säkra på vilket hus det var, men det var tydligen bara en produkt av vår egen fantasi, för det visade sig att det bodde en byggjobbare där istället. Men någon gång borde man ju få syn på honom, Ola Magnell alltså, för han måste ju rimligtvis någon gång lämna sitt hem och gå omkring på gatorna som en vanlig man. Problemet med Ola Magnell är att han ser ju ut som vilken medelålders lite halvsleten karl som helst, och han lär ju inte direkt gå omkring med gitarr i handen och tralla på Påtalåten inne på Konsum heller. 

Men vi har kommit på ett dödssäkert knep för att identifiera Ola Magnell, och det är att ställa sig på parkeringen till Bo Ohlsson i Tomelilla* och vråla OLA med sina lungors fulla kraft. Då borde man ju kunna sålla bort rätt så många som inte är Ola Magnell. Vi har i och för sig bara testat det här en gång, och förvisso utan resultat, men vadå då, han var väl helt enkelt inte där just då.

Skam den som ger sig.

* För icke-skåningar: Ett Ullared i miniatyr i hjärtat av Skåne.

Härförleden stod jag i sovrummet tillsammans med en vilt främmande hantverkare. Det hade kunnat vara inledningen till en film med tvivelaktigt moraliskt budskap, populärt kallat pornografi, men nu ska det handla om någonting helt annat.

Hantverkaren, en man som så att säga brann för att renovera skorstenar, hade ett par sekunde tidigare stått och granskat murstocken med argusblick, när han helt plötsligt och fullständigt oväntat ryckte åt sig två böcker - Vredens Druvor och Dracula - ur min bokhylla, spände ögonen i mig och utropade: Vet du vad det är jag håller i just nu?

Jag får erkänna att jag blev lite ställd. Här är man inställd på att prata skorstensrenoveringar och har laddat upp med glosor som insatsrör och rökgaser, och så får man istället värsta litterära kuggfrågan. Eller vad det nu var, jag fann mig inte riktigt så jag fick liksom råma fram ett helt menlöst svar i stil med Öööh...två av mina böcker.  Man har ju aldrig en briljant oneliner till hands när man som bäst behöver den.

Det rätta svaret skulle i alla fall vara "dubbelt så många böcker som jag har läst i hela mitt liv", vilket uttalades i ett snudd på triumferande tonfall. Denna man var i femtioårsåldern och hade under denna hyfsat långa tidsrymd alltså bara läst en enda bok. Detta plötsliga läsryck hade inträffat för några år sedan, men sedan var han tydligen helt nöjd. Jag antar att han tyckte att vi var helt konstiga som har typ böcker överallt. Särskilt nu, eftersom vi inte riktigt har fått alla bokhyllor på plats än.

Men ändå. EN ENDA BOK. Då vill man ju veta vad det är för bok, och jag förväntade mig kanske ett svar i stil med Da Vincikoden eller kanske Män som hatar kvinnor, men helt oväntat var det Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, som generöst fick omdömet "rätt så hyfsad". Men det hade inte väckt någon direkt lust att resa vidare in i böckernas värld, så något mer läsande hade det inte blivit efter den upplevelsen.

Men han är i alla fall förhoppningsvis bra på att laga skorstenar.

Igår var det fan i mig plusgrader. 
Smaka på ordet, P-L-U-S-G-R-A-D-E-R. Det var inte igår, eller ens i år. Och nu menar jag RIKTIGA plusgrader, inte såna som det blir mot väggen när solen står på. För igår var det mulet, men ändå plusgrader. Okej, det var bara en. Eller 0,9 för att vara mer korrekt. Men ändå. Det var inte minus. Det kändes nästan som i Narnia, när det börjar gå trögt för Vita Häxans släde för att snön smälter och man vet att Aslan är i antågande. Något lejon syntes inte till här i Ankeborg igår, men man kunde åtminstone föreställa sig att det kanske inte alltid ska vara vinter. För sedan såg jag jord för första gången på evigheter. BARMARK. Eller okej, det var egentligen på ett ställe där snöplogen hade gått lite för djupt och vårdslöst fram på kanten av en gång- och cykelväg, men ändå. Den skånska myllan, utan det där vita djävla snötäcket i vägen. Välkommen tillbaks.

Ja, sen i natt kom det förstås en decimeter snö, så det var ju inte mycket bevänt med de här vårkänslorna. Men man får gripa varje halmstrå.

Förra hösten eller när det nu var så köpte jag en ny mp3-spelare och tänkte att nu djävlar skulle jag ta mig upp ur no-name-spelarträsket och unna mig lite bra ljud. Så jag slog till på en Sony Walkman med ett fantastiskt bra ljud. Bortsett från det gör den ingen människa glad. Den kan omöjligt fås att samarbeta. Den vill inte ta emot information från mediaspelaren och det går inte att göra låtlistor, utan man får liksom lura systemet genom att skapa mappar och kopiera låtarna dit och sedan gräva sig ner i en filstruktur från helvetet när man vill ha något speciellt tema. Och varje gång man startar så måste den stå och sega sitt Creating library... i flera djävla ÅR. Och har man bett den att slumpa fram låtar så återvänder den lik förbannat till det som den tycker är låt nummer ett varje gång den har varit avstängd. I mitt fall tycker Sony Walkman att Schlampe med Die Toten Hosen är låt nummer ett. Jag tycker den är jättebra, men jag vill inte lyssna på den VARENDA GÅNG jag är sugen på lite musik, och framför allt vill jag inte lyssna på den bara för att något Sony Djävla Walkman-kretskort har bestämt sig för att tvinga mig till det. Istället får jag återigen liksom lura systemet genom att lyssna på alla låtar i kronologisk ordning. Vilket innebär att Sony Djävla Walkman skiter i sin egen filstruktur och spelar alla låtar rakt av. Och eftersom det inte går att göra låtlistor på annat sätt än att kopiera låtar till mappar, så finns alla låtar som ingår i en "låtlista" i minst två kopior. Som spelas efter varandra. Det blir ju lite tjatigt och jag är INTE nöjd. Här har man betalt dyra pengar för att få god teknik och istället får man en stor påse problem.

Nu har den till råga på allt börjat krångla också, liksom sätta sig på tvären som ett barn i trotsåldern. Ladda ur sig på nolltid, stänga av sig själv när den känner för det, sånt där djävla trams. Jag tror det beror på att jag hade den i fickan när jag var ute och gick i någon av den här vinterns otaliga snöoväder. Fickan var lite öppen, så några flingor föll ner på mp3-spelaren och det tålde väl inte den här klena skapelsen. Den har redan gått sönder och fått bytas en gång, men nu tänker jag fan i mig låta evolutionen få arbeta ostört med det här. Sony Walkman rules hell, nu återgår jag till no-name-spelarnas problemfria värld.

Kultursnack i marginalen:

På radion spelas musikstycket Air av JS Bach.

Oskar: Är det Air den här heter?
Jag: Ja...Air on a G string.
(Tystnad)
Jag (fundersamt): Undrar vad den heter på originalspråk, det måste ju vara på tyska? Luft någonting kanske...Eller vad det nu kan heta på tyska, men det heter ju Luftwaffe så något i den stilen kanske.   
Oskar (efter en stund): Alltså jaha, jag trodde du försökte skämta om att någon skulle fisa i en stringtrosa.
Jag: WHAT?
Oskar: Jamen jag fattar NU..."on a G string". Jag tänkte ju "jaha, och vad var det för roligt med det?" och så börjar du prata om vad det hette på tyska. Det var ju inte heller särskilt roligt.
Jag: Alltså, här försöker man sprida lite kultur och bildning och så hamnar man direkt på Eddie Meduza-nivå. Det är inte HELLER särskilt roligt.

För ett tag sedan var vi på Biltema. Jag tycker Biltema kvalar in som ett av de tristaste ställena i världen, ändå återfinns jag där med ojämna mellanrum. Under protest visserligen, men ändå. Vilken mes jag är.

Hur som helst, om det mot all förmodan skulle ha undgått någon, så råder det ju så kallad vargavinter i vårt land. Om detta kan jag gnälla ungefär hur länge som helst, men nu är det ju inte bara synd om mig utan även om fåglarna. Så vårt besök på Biltema genererade faktiskt väldigt lite varor som hade med bilar att göra, däremot införskaffade vi ett (1) fågelbord, samt en (1) stor säck med solrosfrön. Eller vadå fågelbord, det var mer som ett litet hus med oproportionerligt stora plexiglasfönster som förmodligen var tänkt skulle hängas upp i en medföljande och rätt så tvivelaktig konstruktion, något djävla bord var det ju inte precis tal om.

Oskar lade ner både hela sin själ och sin eftermiddag på att fästa det här fågelhuset på en pinne samt att med liv och kraft dunka ner sagda pinne i tjälen med hjälp av en jättestor slägga. Hade det varit Mr Bean så hade den jättestora släggan krossat fågelhuset, men det här var verkligheten, så det hände ingenting särskilt. Inte med tjälen heller förvisso, åtminstone inte på ett bra tag, men slutligen var allt på plats och vi kunde fylla huset med solrosfrön och invänta en trevlig pensionärsstund med elvakaffe och bekväm fågelskådning.

Och inte en djävla fågel vågade sig fram. De satt i buskarna runt omkring och surade istället. Solrosfrön från Biltema...nej tack, det får vara, såg de ut att tänka, de otacksamma små asen.  I flera dagar vägrade de att ens närma sig huset. Men till slut bröt en djärv blåmes trenden, och så småningom vågade fler följa efter, lite motvilligt sådär. Men jag är besviken. Inte sitter de där och visar upp sig i timmar som fåglarna gör till exempel hemma hos mina föräldrar. Jag har föreslagit att vi ska bygga ut. Skaffa en sån där amerikansk jätteverandra, ja på fågelhuset alltså, så att det verkar lite mer inbjudande och lite mindre Bates’ motell, men Oskar tyckte att de fick nöja sig med en miljonprogramsbostad så länge.

Idag dök det upp en ny sorts fågel, som efter lite flinkt bläddrande i Europas fåglar kunde identifieras som en bergfink. Vi berättade denna sensation för en fågelskådare i bekantskapskretsen, men han påstod att bergfink var typ Sveriges tredje vanligaste fågel vid fågelbord. Aldrig får man vara riktigt glad. Det är ju typiskt. Aldrig får man vara riktigt glad.

Jag skulle googla lite ambitiöst på en kemikalie som liksom fladdrade förbi i marginalen. Den hette tetrakis-(methylene(3,5-di-tert-butyl-4-hydroxy-hydrocinnamate))methane och var lite jobbig att bara skriva ner, än mindre uttala. Döm om min förvåning när jag i Kemikalieinspektionens databas hittade den under: Preferred name: Benzenepropanoic acid, 3,5-bis(1,1-dimethylethyl)-4-hydroxy-,2,2-bis[[3-[3,5-bis(1,1-dimethylethyl)-4-hydroxyphenyl]-1-oxopropoxy]methyl]-1,3-propanediyl ester.

JAHA, liksom. Nu blev ju allt mycket lättare.

Snart är det dags att deklarera. Jag har ju sålt en lägenhet, lite flinkt sådär. Och gjort en liten flink vinst som nu ska beskattas. Det är ju trist, men sånt är systemet, och systemet som sådant är ju så djävla trist att jag aldrig kommer att kunna bli en skattefifflare, jag skulle dö av tristess. Jag bara betalar och sen surbloggar jag om det. Ett mycket moget sätt att hantera det på. Så 2010.

Mäklaren skickade ett ton papper och skrev lite bryskt att Tänk på att summan måste finnas på ditt skattekonto senast den 12/2-10 för att undvika ränta på skatteskulden. Nu börjar den 12 närma sig och jag är mer på nivån Vaaa...har jag ett skattekonto? Har alla det? När hände detta?

Imorgon måste jag ringa Skattemyndigheten för att veta hur jag ska göra, man vill ju inte slanta in sina pengar på ett random-konto, som ett annat Nigeriabrev. Jag har inte talat med Skattemyndigheten på säkert tio år (och jag har aldrig talat med dom så att det har fallit ut till min fördel), tänk om det inte är dom som administrerar sån här skit längre? Det är kanske Ica man ska vända sig till i såna här frågor?

Bää. Vad sånt här är tråkigt.

Jag hörde på nyheterna att flygplanstrafik, eller rättare sagt de som framför densamma, ska få samma alkoholregler som trafiken på marken. Eller regeringen väntas föreslå detta, som det brukar heta när det är något stort och revolutionerande på gång. Ibland blir man helt stum, och nu menar jag inte precis stum av beundran. Här stramas säkerheten på flyget åt så till den milda grad att man knappt får ha med sig sina egna djävla kroppsvätskor ombord utan att bli klassad som potentiell terrorist. Men den person som håller i spakarna kan uppenbarligen ta sig en rejäl bläcka utan att det verkar bedömas som särskilt farligt.

En polis berättade en gång (på en föreläsning om droger och idrott, inte i tjänsten, obs) att i ungefär 12 % av alla bilar som kör omkring är föraren påverkad på något sätt. I klartext innebär detta att ungefär lika ofta som man ser en taxi (detta har alltså ingenting med taxichaufförers alkohol- och drogvanor att göra, det är bara en jämförelse), lika ofta ser man någon som inte borde sitta bakom ratten som lik förbannat gör det. Det kan man ta och tänka på. Och om man sedan funderar vidare, hur vanligt är då så kallat flygfylleri, som uppenbarligen inte alls är lika reglerat och där det tydligen är helt okej med skål och botten upp bakom spakarna? Helt plötsligt uppstår tänkbara förklaringar till varför piloten alltid låter sådär sluddrig när han säger att vi strax är framme i [valfri ort] där vädret är [djävligt ointressant]. Jag trodde det berodde på att högtalarsystem var nedprioriterat till förmån för annan teknisk utrustning ombord, men nu uppenbaras nya sanningar. Och att flygvärdinnor alltid verkar vara så djävla trevliga känns inte heller så konstigt längre. 

Det finns en naturlig förklaring till allt, uppenbarligen.