Metrobloggen

För idag är ingen vanlig dag, Sarasala fyller 21.   Men.. först en skoldag. Och sedan syster och mamliträff, och seen.. hem till fd. för mysekväll.

That's how I wanna celebrate a non-important age.

(bjuder på en gamling ist, 
Wha - jag är mycket mycket ljusare i håret numera)

Jag lovar och lovar text och bild, värdelöst vilken besvikelse, right ? 
  Men det kommer, I promise! Jag har helt enkelt inte känt ngn foto-inspiration på senast.

  Take care fellows! <3

Jag har glömt bort er ett tag. Koncentrerat mig på annat. Eller ja, från och till om inte annat. 
     Nu har jag snart en lagom rutin framför mig.. schemalagda lektioner under måndag och tisdag, och sedan distanskurser att få diciplin på. Jag är t.o.m. så seriös att jag skrivit ut NTI's "önskvärda schemaupplägg" för varje dag i veckan, jag ska följa det bäst jag kan. Ärligt talat nu, jag ska göra så bra ifrån mig som jag bara kan.. det är sista terminen nu, sista ansträngningen på komvux.

     Sedan har jag börjat träna! Minst 3 ggr i veckan nu, antingen spinning eller löpbandet.. det går bra, det är roligt och nu kan jag inte tänka mig att inte träna helt enkelt.. jävligt skönt. Jag tror inte bara att jag tränar kroppen, desto mer får jag ordning på kaoset i huvudet. Den mentala biten.. 

... Och guess what ? Me, Sarasala is going blonde!  Är det inte fab ? Jag var otroligt tveksam först.. men sedan övertygade X:et mig och nu.. känns det bra som fan! Givetvis sker allt via frisören (aldrig att jag gör ngt med mitt hår på egen hand) och.. just nu är jag ett mellanting, ett snyggt och fräscht sådant bannemij! 
   Men jag siktar på att gå hela vägen och bli riktigt jävla ljus. Jag behövde en total förändring helt enkelt. 
- Det kanske är 21:års krisen inför den 25;e? O.o

   Hmm.. andra nyheter. Syster K flyttar ut och in i lägenheten mittemot i början av februari. Otroligt skönt.. att ha henne nära men att också få lite mer ensamtid. 

  Jag tror att jag är på bloggandet igen. Dagliga inlägg och bilder ska det bli. Hoppas ni hittar tillbaka till mig, mina fina fina läsare. 2010 är ett bra jävla år... jag känner det på mig <3

  Somsagt, jag får mina infall. Ikväll blev jag otroligt upprörd när syster kom in till mig (20 min efter att hon bett mig att sänka)
  Jag sänkte ljudet på datorn, men.. kommer hon inte ändå in ett tag senare för att skrika att jag kommer att störa grannarna och att hon inte hör ett skit på sin jävla dator ? 
  Herrejävlar vad arg jag blev, och jag är fortf. arg. Denna jävla skiten. Och imorron kommer morsan jävligt lägligt för att slagga i min säng. 3 pers i en liten 1:a .. det är fanmed.. åt helvete. Särskilt när jag är arg. Och just nu är jag så sjukt jävla förbannad att jag vill slå ner vem som helst som kommer i min väg - gärna resterande också eftersom det inte lär komma ngn mer som stör mig ikväll/inatt. 

  Jävla fitt***, jag blir så jävla trött. Jag avskyr människor som säger till mig. Som har en åsikt om vad JAG gör, det enda jag vill är att be alla att hålla käften och lämna mig ifred. Jag menar herrejävlar..
   det är sällan jag verkligen exploderar men när jag väl gör.. 
.. det går inte att stoppa.

    Vid närmare eftertanke, detta är nog just vad som får mig att inte tycka om andra människor rent personligt, jag orkar inte med allt som händer emellan. Jag orkar inte ta skit från folk 
- när ger jag ngnsin skit åt ngn som inte självmant lägger sig i mina bussiness ? Aldrig.
  Jag ber ingen om att tycka om mig, bry sig eller säga sitt.. därför önskar jag i gengäld samma jävla behandling. LÅT mig vara helt enkelt. Jag skiter i ifall jag har rätt eller fel, när jag tycker/tänker/känner - då är det vad som gäller. Därför anser jag .. att jag klarar mig allra bäst utan alltför nära relationer. Inte för att jag mår bättre utan dem, utan för att.. jag inte klarar av att leva med dem.

That’s said. Det är nog som fd. säger. Jag bara leker med folk. Jag gör det inte med flit. Det bara råkar bli att jag ibland älskar att umgås.. och sedan kommer det dagar eller veckor när jag inte vill. I andras ögon är det att utnyttja människor.. i mina ögon är det att låna lite när det behövs. Som alkohol under fredag och lördag, då passar det utmärkt, men under veckodagarna.. hur bra funkar det då ? 
 Inte alls. Vilket är detsamma för mig och människor. Jag behöver dem ibland, jag älskar dem ibland. Och.. jag flörtar med dem - ibland.
  
  Men det slutar alltid på samma sätt. Jag vill bli av med dem.

Jag vet att jag tänker för mycket.
   Jag analyserar för mycket.
Äntligen (redan?) har jag förstått varför jag har så otroligt svårt för att släppa andra människor inpå livet, att vilja lära känna andra rent allmänt.

  Jag tycker inte att jag duger, jag struntar i att gå ut på krogen, att köpa kläder.. att klä mig överhuvudtaget .. eftersom jag avskyr vad jag ser i spegeln. Så enkelt är det. Jag ogillar allting med mig så till den grad att.. ingen annan kan tycka om mig, eller nej, det är inte rätt, det är mer som om.. jag inte kan låta andra tycka om mig, jag känner mig ju bättre än ngn annan, ellerhur ? Så, ifall jag avskyr mig - hur kan då andra utomstående tycka om mig ? Det går ju inte ihop.

Forts. följer.

Jag har varit otroligt frånvarande nu ett tag. Kanske för att jag fick mitt önskade scrapbook i julklapp ? (jag sysselsätter mig med denna skiten så fort jag känner mig rastlös). Det hjälper så bra mot allt.. det och en nedladdad film eller en dokumentär från svt stillar mig.

    Ni vet ju att jag inte tar mina piller. Jag har bestämt det så.. och jag kommer att vara ärlig inför min läkare om ca 3 veckor. Jag tänker säga att jag inte tar dem, att jag inte tycker om dem. Så är det bara.
  
   Jag är bara så otroligt frustrerad över att mitt humör går upp och ner. Jag kan vara nöjd och glad, sedan sätter jag på en film, den är sorglig och jag lipar lite då och då (det hjälper mig att lipa över sådant som jag trodde att jag redan hade släppt likaväl..) Sedan går jag ut med vovven och jag blir arg, irriterad - rent psykiskt ? 
  Jag tänker bara elaka tankar, irriterar mig, avksyr, hatar och jag vill inte prata med ngn.

  Forts. följer.

Bilderna är dessvärre tråkigt "pixliga" igen =/

Vi är så nöjda med kläderna (ja, även bebis faktiskt), och hon använder sin mysjacka nedan varje gång vi går promenix!

Godiset var också uppskattat !

Jackan ser förjävlig ut här tackvare ngt knas med bildkvalitén. Men den är sjukt söt och passar henne som firren i vattnet!

Denna har vi endast invigt inomhus!
Mer av en regnjacka I would say.

Övrig uppdatering, alla mina julklappar är klara! Och jag är så nöjd med dem allihop <3 Det kommer att bli perfekt. Dessvärre har posten slarvat i sorteringen och hans paket har inte anlänt, så för att inte komma tomhänt så har han fått en liten "tröst-julklapp" i väntan på den riktiga - och den är ÄG vill jag lova. Men men.. det finns hopp om att den går att hämtas ut imorron innan 14.00 ifall jag har tur och ifall posten lyckas göra sitt jobb rätt.. men annars så är det okay.

Jag har faktiskt blivit.. ganska glad ? Eller jag vet inte.. men plötsligt är jag trevlig och pratar med främmande i t.ex. kön till kassan på hemköp, inne på handelsbanken.. och andra ställen. Ett tag var jag mer av den undvikande typen, som bara störde sig på folk som skulle leka käcka och prata strunt. Nu tycker jag om det igen <3 Det är bra skit!

Och.. det blir jul i Ljungkile, med systrarna K och P + Papi och P´s pojkvänn. Mamli jobbar ju här nere i Götet ikväll och imorron kväll, så bebis får vara hos henne. Bättre det. Jag ser inget när jag ska promenera bebis i Ljungkile, och jag har då ingen lust att gå runt där bland vargar och älgar och utan gatulampor, dessutom kommer jag att få spader på att katterna och bebis inte går ihop. Hon har det bättre med Mamli, fast det är trist att hon inte är med och firar. =/ Men, men.
  Vi slipper en pessimistisk farfar och faster om inte annat, Det är också bra skit. Så.. Godjul hurrni. 

 Ps. Är inte Anna Anka så rolig att se på ? Jag älskar hennes "julprogram", men jag övervägde min hängivelse när hon pratade en massa skit om brunetter. Där är vi verkligen oense. En brunett kan se sjukt fräsch ut osminkad medan en blondin ser förjävlig ut. (Jag vet vad jag pratar om eftersom jag själv var ljushårig en gång i tin'). Hon är underhållande om inte annat, och jag ser hellre på henne framför traditionella Kalle Anka kl 15, förlåt. Men det ÄR inte roligt med tradition när det gäller TV. Någon måtta får det vara. 
Ds.

Mitt i alltihop så måste ju saker och ting hända, ellerhur ? 
  Jag ställde in min afterwork med Zoolander. Jag är en elak människa, men jag hade verkligen ingen lust. Egentligen så.. ville jag väl bara sparka bakut och leka rebell för en stund, ta tag i saker och ting och skaffa mig ett liv som alla andra klagar på att jag själv försummar.

  Jävla människor.

    I alla fall.. jag fick ett samtal från Academic Work som söker extrapersonal; receptionist (jag har varit medlem hur länge som helst, men inte förrän nu.. wha. Det känns superroligt!) Jag ska ringa tillbaka på måndag och hoppas på det bästa, de hade gått för dagen när jag lyssnade av mob.lådan ca en timme efter att de har ringt. Kompletterande frågor sa hon, well.. ett försök måste jag ju ge det ialf!

  Dessutom hörde dem äntligen av sig från stadsmissionen! 
Jag fyllde ju i ett formulär och skickade in, hon sa det att de kommer att sätta igång med intervjer i början på februari, men att hon hörde av sig nu mest för att försäkra om att jag inte är bortglömd. 
  Jisses fifan.. vad roligt ! Då kommer de att prata mer ingående om vilka aktuella uppdrag som jag skulle kunna passa för ! 

  Så.. två otroligt roliga överraskningar idag. Dessutom har jag handlat otroligt söta små tröjor/jackor till bebis + flourben med smak av biff m.m. Vänta ska jag visa er!

Gosig fleece !

Regnjacka med fleece !

Goda och välgörande tuggben - det naturliga sättet för hundar att "borsta tänderna".
Innehåller lite fett.
Dessa tuggben är speciellt framtagna för att passa valpar och små hundar!

Merry Christmas my little baby <3
Jag har ändå ingen lust att köpa ngt till migsjälv, så varför inte skämma bort mitt lilla pyre ? Jag vet att jag menat att bebis inte är ett fan av kläder direkt, men nu är det så svinigt kallt ute att hon börjat konstra.
Dessa är perfekta för henne, inga luvor, de är inte tajta, och hon kommer inte att känna sig "instängd", tro det eller ej.. jag har lärt mig sedan sist då jag köpte henne "sin trosa", hon avskyr den.

  Av någon anledning vände jag ut och in på världens sötaste box,

Det fanns en jävla massa gamla smycken där.. sådant "kraffs" som jag bara valt att gömma ngnstans.. exempelvis ett egengjort halsband som jag gjorde som liten - och gav till mamli en gång i tiden. Jättefult faktiskt, pärlor i "nalle-format" i alla färger.. som jag trädde på gummitråd och slog knut på. Jag minns vad roligt jag tyckte det var, ett kombinera färgerna på vilken nalle som skulle komma efter den andra.

Jag hittade mina jättefula egengjorda örhängen (emalj), utskurna S som jag minns att jag slipade sönder och samman på. Åh vad roligt det var med färgläggningen, visste ni att det var pulver från början ? Jag valde givetvis gul.. vad kan jag ha gått i; 8;e klass tror jag. Wha.. och när de väl blev klara så tyckte jag att de var så fula.. 
.. nu plötsligt blev jag helt kär i dem, inte för att de ser bra ut, utan för att det är en del av gamla Sarasala, den friska - den med drömmar och den som tog sag i saker och ting.

(Ledsen för suddig bild). Well.. jag har dom på mig nu. Och de är fina, inte utseendemässigt, men allt tid jag la ner.. och själen som jag hoppas strömmar in i öronsnibbarna och lyser upp mig. Vi kan ju hoppas ?

Sedan har vi min kompismask - se nedan. Som jag delade med min 2;a bästa kompis, samma namn som lillasyster K, jag har haft 3 bästa vänner i mitt liv, eller nej - fyra.

(Memories)

 Och sedan ett glitter S från tiden då Blingbling gjorde succe. Jag älskade mina S, och jag skrev alltid SARA med tjocka bokstäver i alla mina anteckningsböcker, på informationsblad.. tillsammans med massa annat klydd. Men i grund och botten handlade allt om mig. Jag älskade att vara Sara.

Från alla vinklar och i enorm variation !

Det är så otroligt mycket snyggare i verkliga livet, faktiskt. Det ser inte alls sådär "tomt ut" som på bilderna. Men visst är det snyggt?

Det är om inte annat sjukt mycket snyggare än det huset som Pernilla Wahlgrens - ni vet, hon har ju ett löjligt julprogram ? (Jag har egentligen ingenting emot henne, men är det bara jag som tycker att det är så jävla mycket yta? Hon verkar ju inte ha ngn egentlig personlighet eftersom hon alltid är synonym med; käck, glad, le, överdriv osv)

Oh wao ! Helt mitt eget projekt faktiskt. Jag fick dessutom köpa två satser pepparkakshus eftersom den första i princip var mald i tusen bitar, och det är inte ett dugg roligt att spendera timmar med att reparera. Det ska ju gå fort! Och att pynta ÄR roligast.

Min storasyster P var här idag, hon följde med mamli en sväng, oh god vad roligt det var att prata/se henne igen. Varför är jag så dum och bara låter henne gå av den enkla anledning att hon inte bor här ? Fy för mig. Hon är ju ledig nu i ett par dagar.. så jag tror faktiskt att jag tar mig förbi. Om inte annat så måste jag ju jämföra MITT pepparkakshus med deras. Min lär ju vara finast. Detså!

Det som ser ut som.. (jag vet inte vad ?) - Är glitter i alla färger!

Btw. Ifall fd. fortfarande läser min blogg. Jag har inte öppnat eller läst ditt sms, jag vågar inte, och det känns som om det står sådant som jag inte vill läsa just nu. Typiskt Sarasala, men that's life. Jag tror.. att jag kommer läsa det om en vecka eller två. Jag vill mena att jag är flexibel och spontan, men ibland är tid min bästa vänn (och förträngning)

Jag gjorde detta test mer för skojs skull, men jag ville ändå vara säker på mina svar eftersom jag hellre svarar mindre rätt än mer fel - förstår ni mig ?

  Jag säger inte att ett test kan hjälpa mig, men eftersom jag är skev, så känns det skönt att veta att jag kanske kan skylla på ngt, framför att bara.. vara fel.

Nu fungerar givetvis inte denna fittbloggen som jag vill, så den godkänner ingenting som "klistras in", jävla fanskap.
  Så jag tar mig tiden att skriva av eftersom det annars aldrig kommer fram. 

Paranoid: 66%
Schizoid: 66%
Schizotypal: 46%
Antisocial: 42%
Borderline: 74%
Histrionic: 54%
Narcissistic: 46%
Avoidant: 66%
Dependent: 38%
Obsessive-Compulsive: 46%

Jag tänkte bifoga lite text som jag menar stämmer in på mig .. allting är så otroligt mycket Sarasala (nåväl - väldigt mycket åtminstone). Men den jävla fittbloggen har tydligen ingen lust att acceptera "klistra in",

.. därför skiter vi  i det hela och klistrar in en jävligt tråkig länk ist.
  Just nu är jag så förbannad att allting får mig på dåligt humör. En glad syster, en gnällande bebis, rastlösheten, ångesten, all jävla skit som förföljer mig osv. 

  LÄS

Jag ser på teskedsgumman. Oh vad jag älskar teskedsgumman. Jag har dessutom fått en flipp på julkalendrar och ser just nu på dendär "Dieselråttor och sjömansmöss", det är ngt med den som jag tycker är sådär löjligt, och ibland gillar jag det.

     I övrigt.. dagen har sett ut som många andra dagar, ätit för mycket och betett mig därefter. Men det är slut med detta nu. Jag har sagt det förr och jag har försökt förut. Men nu känner jag det. Jag vill inte detta mer, och det är en skön känsla ska jag säga.

   Dessutom har jag fått ut mina agressioner en del.. och jag har även bestämt mig för att ta tag i stackars Zoolander som min fd. så tydligt påpekar att jag leker runt med. Ja jävlar vad synd det är om honom, han går säkert och mår otroligt dåligt. Men nej, så kan vi inte ha det. Tack för upplysningen, nu har jag bestämt mig för att rätta till det hela. Så på fredag så blire afterwork för hans del och en after för mig. Jag jobbar ju inte. Det är ju jättebra. Jag tänker mig leka "mänsklig" så gott det går med andra ord. Jag kanske inte har lust, jag kanske inte vill, men vad ska det spela för roll ? Är man svensson och är man mänsklig så ser man till att leka enligt accepterade normer. Jag ska göra mitt bästa för att passa in. Jag lovar. 

  Jag kanske borde börja röka ändå ? Det får människor i balans, det luktar för jävligt men.. det kanske skulle lindra ångesten lite ? Vad jag har gjort hittills är ju sällan bra det heller - så varför inte fortsätta med en dålig vana ? Jävla skit.. men det är väl knappast så att jag behöver ett beroende (till) ? Så kanske inte.

  Men det hade vart jävligt skönt att bara fucka upp alla mina principer för en dag eller fler. Fucka upp det som inte redan är fucked up.
   På återseende.

Jag har panik. Jag tror att jag har gjort mitt livs största misstag. 
    Och ni som trodde att ni läste en blogg som..
.. herregud. Skrapsår på armen och fingrar i halsen - en sådan människa har jag plötsligt blivit. Jag står inte ut. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inte vågat sova eftersom jag är rädd för rastlösheten, tankarna och allt som hör den skiten till. 
    Jag har inte kunnat springa mig trött eftersom jag plötsligt är en flodhäst som har bytt ut mitt sätt att hantera allt som inte känns bra med lathet, jag vill inte umgås med någon, inte prata med någon, inte se någon.

   Jag har panik över att jag är ensam -men jag skulle halshugga den som ville lägga sig i. Jag vet ingenting, jag har mig ingenstans. Det är bara kaos på alla plan och även om jag ibland i någon minut eller två tror mig veta exakt.. så försvinner det lika snabbt som en droppe vatten i öknen.

   Jag vill bara så otroligt gärna inte vara här längre, jag mår illa när jag ser mig i spegeln, jag blir ledsen när jag vet att den enda jag inte står ut med är jag, och den enda jag inte kan komma ifrån är återigen; jag. Likt förbannat stänger jag ändå in mig för att umgås med den enda jävla människa jag inte vill tänka på, som jag inte vill vara.

   Jag vill få det hela att fungera men jag kan inte. Jag tror inte att jag kan. Jag vill inte. Inget hjälper mig, jag har inte något att ta fasta på. Ingen rutin, inget liv, inget jobb, inget plugg, ingen längtan, inget hopp, ingen vilja. 

   Jag får ångest över att det är flera timmar kvar till kvällen, jag får ångest över att jag är ensam, jag får ångest över tanken på att jag snart inte är ensam längre. Ångest över att mamli kommer förbi ikväll, på att syrran kommer hem senare.

     Jag har ångest eftersom jag måste visa att jag blir bättre nu. Jag måste visa att allt kommer att ordna sig. Jag har lovat att jag fixar detta. Sarasala löser allt. Jag vill bara inte vara här. Jag är född i fel tid, fel generation, fel världsdel, fel värld, fel planet fel.. fel fel.

    Jag vill bara inte vara här.

Det är svårt att motstå att bara låta fingrarna glöda - särskilt nu när det var så längesen de skrev..
.. 
  Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag älskade dig, jag tyckte om dig, jag älskar dig fortfarande och jag tycker om dig fortfarande. 
   Vad är då felet ? Felet är att.. jag har alldeles för extrem integritet, kan vi kalla det så ? Felet är att jag hatar mig mer än vad jag älskar dig (jävlar vad jag har tänkt ut just de orden..  de låter fruktansvärda ellerhur?) Hurfan går det ihop. I alla sagor har vi fått lära oss att kärleken övervinner allt, det onda kommer en gång alltid besegras.. bla bla bla.. se bara Sagan om ringen (sjukt bra film men.. det är ju ännu en saga som slutar i att det goda besegrar det onda). 

   I mitt fall är det inte så. Först så var min tanke att skriva; 
- Jag älskar mig mer än vad jag älskar dig. 
   Men det är fel, helt fel, sjukt fel. Jag älskar mig inte. Men som så många ggr tidigare så har jag insett att min närvaro inte är bra för andra. Det värsta är att i den värld jag lever i - vi alla lever i - där är jag just nu en oberäknelig och självisk människa, medan.. jag innerst inne känner det som om.. jag inte passar in. Jag känner mig ärligt talat som en stackars hund som pinkar inomhus som liten.. jag förstår att något är fel men jag vet inte hur jag ska göra någonting åt det. För vad i helvete ska en stackars valp göra något åt det faktum att det bara inte gick denna gången heller..

.. jag känner mig lurad på mitt liv. Jag startade så jävla bra och alla (föräldrar, lärare, människor jag träffar..) tjötar om hur jävla bra förutsättningar jag har. Nog med den skiten. Jag vill inte höra mer.

   More to come - Pause

  Jag vet inte alls vad som händer med mig just nu. Finns det personlighetsdrag som är åt helvete fel som jag går och bär på ? Jag skyller ifrån mig hela tiden.. och jag vet inte.. det enda jag VET är det faktum att jag älskar människor, men jag måste ha dem på distans. 

- Varför låter det inte så farligt i mina ögon ? 
   Svar: Jo, för jag kräver ingenting av någon.. ingen tid, inga samtal, inga sms, ingen närhet.. jag kräver ingenting. 

- Varför blir det fel i sitt sammanhang ?
  Svar: Jo, därför att vanliga människor vill ge, och de vill kräva. Det är mänskligt, det är rätt och det är mer än s.k. "socialt accepterat", det är så människan fungerar - bortsett från eremiter och sådana som jag.

   Vilken jävla kategori hamnar jag i ? Den "mitt emellan" ? 
Isåfall är jag på det klara med varför det är jantelag att det är mest synd om mittenbarnet i familjen. Jag är född i mitten och har aldrig mått dåligt över det, snarare tvärtom. Men detta är inte så jävla hippt.

   Det positiva i det hela; Jag är start, känner mig stark, och.. jag är själv. Nu kan jag inte bli ensam, eftersom jag redan "är" ensam. Sådetså.

Jag skriver inte för att jag måste - just nu skriver jag för att jag vill.
  Varför jag däremot inte har skrivit på så länge är helt enkelt för att jag inte har lust. Jag vill inte skriva. (Jag som älskar att skriva ?),

  Jag har en personlig press på mig. Min egen press. Jag valde att tvinga "dem" att skriva ut mig. De kan inte hålla mig kvar emot min egen vilja. Det vet vi alla. Och.. jag kan inte säga att jag ångrar beslutet - jag mår sämre i fångenskap och trygghet, än vad jag gör i frihet och.. vad ska vi kalla det  ?

  Det låter dumt vad jag just skrev i ovanstående. Men.. just nu  vet jag inte alls vad som är rätt eller fel, dumt eller bra, allting är bara förvirrande. Det värsta är att jag just nu är extremt medveten om att allting jag gör "observeras". Jag är inte dum. Jag vet att ifall jag gör något "bortom ramarna" så blir jag inlåst. Jag tänker inte låsas in. 
  Jag vet att ifall jag inte tar mina piller så blir allting fel. Men vilken typ av fel blir det ? Dessa piller jag tar just nu får mig att äta - vilket antagligen är "deras" sätt att lösa min aptit på.

"Jag är hellre smal och olycklig än tjock och lycklig"
   Förstår ni den meningen ? Det låter ytligt och det låter löjligt. 
MEN - detta är vad jag tycker är värt att leva för. Jag har haft otroligt många skitdagar där jag helt enkelt ätit för mycket och helt fel.. får det mig att må bra ? 

   Svar: Nej.
Därför.. äter jag numera inte mina piller. Jag avskyr mina piller.  

 Jag har inget svar på var lycka finns, jag vet inte ens vad lycka är. Allting jag någonsin har gjort dessa sista (3 - 4) åren handlar om att hitta substitut för allting som känns svårt. Ibland försöker jag med alkohol, ibland försöker jag med onyttig mat, ibland försöker jag med träning och.. vet ni vad ?

.. Vad jag än försöker med så blir jag besviken. Jag blir rädd, eftersom det i min värld alltid har funnits något som gör att jag kan "leva lycklig i alla mina dagar". 

  För ca 15 min sedan så ringde jag upp min älskade mamma och sa att jag har biljetter till Peter Jöback nu på fredag. Jag har vunnit dem - och jag vill ge dem till henne. Och jag lever för ögonblicket innan jag ringer och berättar, jag lever för ögonblicket när jag berättar..
.. men vad händer sedan ? Det försvinner som om det aldrig har funnits.
  Jag behöver hela tiden en "kick", en "anledning". 

  Argh. Jag skriver stört just nu. Jag återkommer när jag känner för det.

  Rubriken har nog knappast något att göra med innehållet. "Sherry" kommer antagligen från min älskade favoritfilm Mary and Max som jag numera alltid sätter på när jag vill sova eller behöver lyssna på ngt som jag inte behöver se (med andra ord, är det natt på riktigt så stänger jag av skärmen och bara lyssnar.. på så vis slipper jag detdär störiga ljuset som kommer när datorn är klar med filmen). Ialf Sherry är från Marys mamli som pimplar sherry i alltifrån té till bakning.. Sherry för att slippa leva i verkligheten. Filmen ÄR underbar.

     Nu är det ju så jävla mörkt redan så jag kan lika gärna låtsas som om klockan är senare än vad den är ?  
    Herregud.. jag blev utskriven eftersom jag är envis som en åsna. Jag valde att skriva ut mig eftersom det inte fanns någon annan  utväg. Det är lite som att.. odla lax ? Den odlade smakar väl inte som den vilda sorten ? Naeh.. fel jämförelse..
.. det är lite som att ta en vildblomma och övertyga den om att leva i en kruka. Den vill inte, den trivs inte. Den kan inte. 
    Det är lite som "hoppande bönan", vilket egentligen är en nöt som i ett tropiskt klimat kan utvecklas till en fjäril... i ett nordiskt klimat är det omöjligt, dessa paralleller är de jag orkar dra just nu. Men de stämmer.

   Jag mår inte bättre av att vara instängd. Däremot är jag rädd. Jag är otroligt rädd just nu. Allra mest rädd är jag för migsjälv. Att jag ska ta fel beslut, att jag inte ska ta några beslut alls.. att jag ska fortsätta på något som inte borde fortsättas. 
   Jag vet inte ifall mina systrar läser min blogg, jag drömde en mardröm häromnatten där mamli hade skrivit en kommentar.. mamma ?! Jag vågade inte ens checka in på metrobloggen eftersom jag var så rädd för att det skulle vara sanning, att hon verkligen har läst allt jag har skrivit nu under så lång tid.. 
.. jag har ingen koll på verklighet och dröm numera. Jag kan dra fler exempel. Diskussioner via msn som jag fortf inte vet ifall de har tagit rum eller ej.. jag vet inte varför jag inte minns, det kanske är nu när min medicin börjar verka ? Den är ju helt ny.. och kan jag få kramp och ryckningar när jag ska sova så kan jag ju likaväl råka inbilla mig saker och ting rent mentalt - eller ?

   Jag drömde något så otroligt verkligt häromnatten i och för sig.. jag har ju på senast gjort nästan tvärtom, drömt men varit medveten om att jag har just; drömt. Att inget är verkligt. 
   Denna gången drömde jag en hel mix.. men det jag minns starkast är när jag av ngn anledning cyklar för att hälsa på fd. Jag ringer honom hem, och hans mamli säger att han är ute och träffar sina vänner, jag kan nog hitta honom vid industrin. Jag vet inte varför det är ett industriområde jag ska till, men där ska han finnas. När jag kommer dit så hittar jag min storasyster och ngra vänner till fd. och de säger att jag borde testa att cykla till bron. 
   "Bron" i detta fall är liknande bron till Hisingen i Göteborg. Extremt hög och.. ja, väldigt hög och med motorväg. Jag minns det eftersom jag kommer ihåg bilarna jag drömmer om, det och andra cyklister. Jag cyklar dit, får syn på honom och stannar. Iaktar honom och en polare till honom, jag minns inte exakt vem han är med, men så plötsligt får jag syn på min kamera. Han har min digitalkamera.

   I ett ögonblick skämtar han med sin polare och plötsligt tappar/slänger han min kamera ner i havet..
.. jag minns att jag blir så jävla arg. Jag blir arg eftersom det finns bilder på kameran som jag inte kan ersätta, kvällen innan, med människor och händelser.. nu hade han min kamera sedan kvällen innan och han tappar den..
.. sedan blir det blankt. Jag minns inte vad som hände med andra ord.
 Däremot minns jag att det var fd som hoppade från denna bron, den allra första och från högsta punkten (av ngn anledning så varierar höjden med bron.. jag vet inte hur det kan komma sig, men i en dröm är väl ingenting logiskt?) Ialf.. Han överlever ju, men det enda jag kan komma mig för att tänka på är min kamera.

    Jag hatar honom. Jag är så arg.. (jag önskar att jag skrev detta när jag vaknade.. då hade jag kommit ihåg mer..) Det händer en hel del emellan.. bl.a. att han söker upp mig, jag skäller på honom, försöker ta mig hem, och han jagar efter mig.. mitt i allting så stannar jag upp och han säger till mig; varför frågade du inte hur jag mådde ? Varför bryr du dig om din jävla kamera ? 
  Jag säger till honom att jag behöver den, jag behöver mina bilder, att han tog den utan tillåtelse, att han har förstört allt..
.. han frågar återigen varför jag inte frågar hur han mår. Varför bryr du dig inte om hur jag mår ? Jag hoppade från bron och du frågar inte ens varför jag lever ? 
   Jag inser att jag är helt störd och kastar mig om honom.. kramar och doftar honom i nacken alldeles nedanför håret som jag älskar så mycket... Jag bara vet att jag älskar honom. Det, fastän jag är så arg.. så arg så arg över den jävla kameran..

  Jag vet inte ens varför jag skriver detta ? 
Jag har lovat att må bättre, att må bra igen, det eftersom jag vet att jag annars kommer att vara instängd dagar och dagar framöver..
.. jag klarar inte det. Säg den som vill leva i fångenskap ? Säg den som klarar av det ? Det kommer ialf en forts på tiden jag faktiskt låg inlagd.. men just nu skriver jag hellre om "nuet". 

   "Pop" i rubriken kommer antagligen efter min mage.. den står rakt ut och är spänd som en gravid.. - nej jag överdriver inte. Det gör nästan ont..

   Herregud. Jag får inte vara störd, då hamnar jag i fängelse, jag kan inte vara ledsen.. allt jag måste vara är GLAD. Nej, inte ens det, jag behöver bara vara nöjd med att leva. Men ifall jag inte kan ? Tänk om det är som min kära vänn skrev till mig häromdagen;
- Du är helt enkelt inte lika lättlurad som alla andra. Det är bra.

  Men egentligen.. hur bra är det ? Jag är kanske hellre lättlurad och glad än kritisk och ledsen. Suck. 
 

Oj vad ni (kanske- förhoppningsvis?) har saknat mig ? 
  Jag har inte bloggat på närmare en halv vecka nu. Och det finns en förklaring. Under onsdagskvällen gick allt åt helvete rättare sagt.. givetvis blandade jag in alkohol och det är inte en fin kombination när du är deprimerad förstås. 

Ironin i det hela är det ordspråk jag hittade innan jag blev knaskalas;
"Jag är inte rädd för imorgon, för jag har sett igår och jag älskar idag"    Jag fick panik eftersom.. jag visst är rädd för imorgon, jag har givetvis sett igår men.. jag avskyr idag.

   Jag letar alltid efter en tillfällig lycka. Alltid, och det är en dålig ovana som jag måste göra mig av med, jag vet. I vilket fall.. så ledde det ena till det andra att jag hamnade på Sahlgrenskas akutpsykiatri (för andra gången) och.. läkaren där bestämde att det var lika bra att lägga in mig för närmare "observation". Det låter värre än vad det är. Tanken var att jag skulle hamna ngnstans där jag hela tiden har kontakt med sjuksköterska och läkare ifall jag behöver/vill ha, att jag utreds rent mentalt och fysiskt för att ta reda på vilken medicin som passar mig bäst, hur den verkar och för att ge mig en snabb tid hos en psykolog. 
     Jag fick ett band runt handleden med namn och personnr, sedan bar det nästan direkt av till mölndals psykiatriavd.

   Där fick jag ett lipanfall så det stod härliga till. Jävlar vilken panik jag fick ! Jag skulle dela rum med en annan "patient" (hur tryggt känns det ? Tänk om hon har ett sjukt knasigt fel eller börjar prata läskigt, panikar eller beter sig onormalt? Jag är ju inte sådan. Jag är bara ledsen).. i vilket fall.. jag var ju mer eller mindre tvungen att ge det ett försök. Jag gick och la mig med min Mp3 det första jag gjorde fastän kl endast var 16. 00 på dagen.. sov/slummrade i cirkus 2 timmar innan de ville att jag gjorde dem sällskap för "kvällsmat".. för givetvis finns det ett schema på stället..
.. vad jag senare förstod är mat-schemat också deras enda schema rent ut sagt.. och det var ju mindre hippt. Du kan inte göra ngt på egen hand rent principiellt.. ifall du inte vill glo på en ofarlig TV eller läsa en ofarlig bok.. jag stannade där igenom natten (med nattlig övervakning vilket kändes helt sjukt)..

   Min rumskamrat var en kvinna på 61 som var från Finland från början men som levt i Sverige sedan 40 år tillbaka. Hon pratade så tyst att inte ens en döv människa skulle kunna höra henne (förstår du ngt av vad hon säger så äger du en viss talang eller så gissar du) och sedan bryter hon fortf såpass grovt att jag.. vettifan.
   Det värsta är att hon antingen ville sk. "ta mig under sina vingar" eftersom hon tyckte synd om mig som var ny, som inte ville umgås med de andra barnen eller.. jag har ingen aning. Av ngn anledning följer hon alltid mig överallt och tror att hennes tysta sällskap lugnar mig på ett ställe där jag blir så rastlös att jag vill slå sönder väggar och inredning (men att göra så skulle ju definitivt ge mig en psyk-stämpel, ellerhur)

  Ialf.. jag klarade av första natten fastän grannkvinnan snarkade och andades som ett monster.. jag genomgick tester av olika slag och fick prata med olika människor första dagen (torsdag) och även förmiddagen under fredagen.. sedan kom familjen och hälsade på och jag hade redan övertalat läkaren till att släppa mig på "permission" som de flesta andra barnen fick.. hela fredag eftermidd. - månd. morron. På ett villkor; att jag följer med mamli hem till papi i Ljungkile.
  Pest eller kolera ? 
    Inget är att föredra, men det är utan tvekan mer frihet hos päronen. Detta gick jag alltså med på.

  (more to come, much more)

Jag är inte en sådan som pratar med mig själv. 
   Jag är en sådan som tänker för mig själv.
Men just idag så tänker jag högt eftersom ingen annan är hemma.

- Bebis, det är ju inte det att jag inte kan eller att jag inte vill, det är bara det att.. det inte går. Det fungerar i teorin och för alla andra.. men i praktiken så går det åt helvete för mig.

  Ibland säger jag en jävla massa smarta saker. Och detta är antagligen en av dem, en annan är följande; 
     Att vara en på miljonen är inte konstigt, bara annorlunda (jag kom på det när jag gick i 5;e klass om jag inte minns fel..?)
     Lyssna nu; ..Även om vi har över en miljon människor som tävlar om en klubba, en diamant eller ett hus i New York..whatsoever, så måste ju fortf ngn av dem bli utvald som ensam vinnare, så.. däremed är det inte konstigt att någon av dem vinner, men det är annorlunda, eftersom det ändå finns över en miljon människor att välja emellan.. vem skulle inte känna sig speciell ? 
     Du känner dig speciell eftersom du är utvald.. men vore det inte du så vore det ngn annan som i sin tur skulle känna likadant... ellerhur ?

   De misstag jag har gjort senast, och tider tillbaka.. har ibland varit lika hemska/ om inte värre än dina. Men så har vi en faktor som du inte räknar med; Du tar reda på allt jag gör vilket ger dig ett övertag, jag tar inte reda på ngt som du har för dig.. och det gör mig underlägsen. Men eftersom du skulle kunna göra mig så ledsen utan att egentligen veta om det.. blir jag rädd. 
    Jag är så otroligt arg på dig eftersom du alltid ska framföra dig som ett "överhuvud", hur roligt tror du att det är att jämt och ständigt vara medveten om att du hela tiden kommer till mig och säger; jag får reda på allt, jag vet allt och du kan inte hålla ngt ifrån mig. 
   Tror du  inte att det hetsar mig på fel sätt att göra allt som du inte borde veta om eftersom jag vill bevisa för dig att jag kan? Jag avskyr människor som tror att de bestämmer över mig, som tror att de har övertaget. Ingen får ha övertaget över mig. 

  Shit. Nu börjar jag överreagera. Jag återkommer med en redigering av detta inlägg eller ett helt nytt inlägg. Jag kan bara inte hjälpa att orden bara kommer. Sry. 

     Det ursäktar inget jag har gjort. Det vet jag. Det är så fel från min sida, men också så rätt. Fina fd. har frågat mig flera ggr varför jag medvetet gör honom ledsen, besviken, arg eller sur.. och mitt svar är; 
     - Jag gör det inte för att jag vill, jag säger inte att jag inte rent mänskligt kan göra bra istället för dåligt.. men det går ju uppenbarligen inte i praktiken med tanke på allt jag gjort hittills. 

   Ifall det på ngt sätt kan hjälpa; den ångest jag har när jag gör något dåligt är värre än vad vanliga människor känner utan tvekan. Hur ofta har jag inte varit med dig "dagen efter" när du har varit med om en otrolig snedfylla eller liknande ?  Dagen efter när du har ringt upp din/dina polare efter att jag har berättat saker du sagt och gjort som skulle kunna få mig att vilja gräva ner mig och dö i ett år eller två istället för att ta tag i det ? .. 

    Fd. jag vet inte vad jag ska säga, men.. det största fel vi har är att du tar tag i saker och ting och jag gör det inte. Jag skäms, mår dåligt, och jag tror (nej, jag vill tro) att ifall jag glor en disneyfilm, stänger av mobilen och försöker sova bort mitt liv i ngra timmar så löser det allting. Jag vet att det inte stämmer, jag vet att ditt sätt är det rätta.
     Dessutom... jag beundrar dig. T.ex. har du inte alltid ringt upp personen/ ibland/ personerna ifråga och.. sedan är allting löst. 
    Ett samtal och ngra ord och du kan återställa allt till vad det ska vara. 
.. Varför ? jo, för att dina vänner älskar dig, och de vet att du älskar dem. Det är så otroligt fint och jag hatar att jag inte har det du har. Jag har haft dig så många ggr och varenda gång .. så är det som om jag måste förstöra det eftersom det ändå kommer att förstöras en dag. Men jag vågar det inte. Jag är så rädd för konflikter via tele och via mail, sms och.. allt som inte är "irl" att.. det får mig att undvika dem.

   Fina fd. Jag vet att jag har skrivit saker om dig här som har varit endast ur mitt perspektiv, och jag ber om ursäkt ifall det har sårat dig. Jag vet att du har haft dina anledningar. Jag anklagar dig inte för någonting. 
     Du har varit ett svin men jag har varit svinigare. Jag är ledsen över det.     Detta låter nog jävligt egocentriskt (vilket kanske är mig i ett nötskal, jag vet inte?) men.. även om jag gör att du mår dåligt så vet jag innerst inne att jag mår ännu sämre. För hur roligt tror du att det är att göra bort sig på alla sätt och vis och sedan.. inte kunna förstå det, förklara sig eller.. kunna ta tillbaka ? Att veta att jag gör dig ledsen när du är den enda människa jag har levat för så länge..
.. jag försöker inte be om ursäkt, eftersom det inte går. Jag kan ju inte be om ursäkt för ngt som inte går att ursäkta. Det är därför jag säger upp kontakten med dig.. för i vissa fall handlar det om att kämpa för att få den du älskar tillbaka, men i vissa fall handlar det också om att låta den du älskar gå, eftersom framtiden inte ser ljus ut. 
  Jag är så ledsen. Jag kan ju inte skriva miljoner sms ? Jag vill inte skriva sms eller ringa dig.. eller besöka dig. Jag vill att du läser vad jag skriver ifall du vill.. och gör du det så hoppas jag att du tar till dig vad jag skriver. Jag menar det från djupet av mitt hjärta (vilket du har hört förut).

Jag har hittat det denna gången - tror jag. Johan - försök nu att inte köra samma sak med min självdiagnos med borderline, jag menar - den passade cirkus 50% , detta är enligt min åsikt mer åt 85%..

Histrionisk personlighetsstörning (HPD, skådespelare) är inom psykiatrin en personlighetsstörning som involverar ett mönster av orimligt stora känslouttryck och uppmärksamhetssökande, behov av orimligt mycket godkännande och olämpligt förföriskt uppträdande. Sjukdomen börjar oftast i tidig vuxenålder.

Det centrala i beteendet hos en person med histrionisk personlighetsstörning är det genomgripande och överdrivna mönstret av emotionalitet och uppmärksamhetssökande beteendet. Personerna är livliga, dramatiska och flirtiga. De kan vara olämpligt sexuellt provokativa, uttrycka starka känslor med en impressionistisk stil och är lättpåverkade av andra.

Orsaken till störningen är okänd, men händelser i barndomen och genetiska orsaker kan vara involverade. Störningen är vanligare bland kvinnor än bland män, men vissa menar att det är vanligare att kvinnor diagnostiseras med störningen, eftersom uppmärksamhetssökande och sexuella anspelningar är mindre socialt accepterat för kvinnor.

Personer med störningen klarar vanligtvis att fungera på en hög nivå och kan vara framgångsrika socialt och i arbetet. Men histrioniker kan ha svårt att klara av sociala eller romantiska relationer och ha svårt att klara förluster och misslyckanden bra. Personer med störningen kan söka hjälp för depressioner när romantiska relationer tar slut. De misslyckas ofta med att se sin egen situation realistiskt och dramatiserar och överdriver istället. Ansvaret för misslyckanden eller motgångar skylls ofta på andra. De kan byta jobb ofta, eftersom de blir lätt uttråkade och har problem med att klara av frustrationer. Eftersom de söker omväxling och spänning så kan de utsätta sig för riskfulla situationer. Alla dessa faktorer kan leda till depressioner.

Ett genomgående mönster av överdriven emotionalitet och strävan efter uppmärksamhet. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

(1) känner sig illa till mods i situationer där han eller hon inte är i centrum
- Det är ju vad jag vill vara, och jag sätter mig gärna där. Finns jag inte i centrum i början så ser jag till att jag förr eller senare hamnar där eller tar så pass mycket plats att.. jag känner mig som i centrum(2) samspelet med andra präglas ofta av ett inadekvat sexuellt förföriskt eller provocerande beteende
- Jag vill inte stå för det, men nog är det så att mycket fel jag har gjort det senaste året har involverat ovanstående.. inte med flit, och inte med tanke på det.. men nog så sant ändå.(3) visar snabbt skiftande och ytliga uttryck för känslor
- Jag är ju humörsvängd som ingen annan, fast oftast under påverkan av tabletter eller alkohol, inte av egen hand vad jag vet. Iofs så finns det dagar som jag inte vet varför jag är arg, ledsen eller frustrerad..
(4) använder sig genomgående av sitt yttre för att dra upp märksamheten till sig
- jag avskyr ju mitt yttre, men andra människor verkar tycka om det, och givetvis spelar jag mer på min egentliga charm och flörtighet, men dessvärre är det som om mitt yttre löser det mesta. Men jag föraktar hur jag ser ut, hur fungerar det ? Jag .. leker skådespelare, det är ialf så det känns. Allting är inte verklighet i min värld, och det är när det är verkligt i andras världar som det blir obekvämt, jag blir rädd och jag får svårt att förstå.. jag vet inte hur det fungerar, bara att det gör. (5) är överdrivet impressionistisk och detaljfattig i sitt språk
Hmm.. det vettifan iofs, jag älskar ju att tjöta över allt annat, så det är väl den punkten som drar ner mig ialf 5% ?
(6) ter sig dramatiserande, teatralisk och överdrivet känslomässig
- Må så vara. Jag är väldigt paranoid, vad det än gäller; vänner, familj, fd och människor rent principiellt, det krävs fortf. enorm energi till att svara i telefon, läsa sms, läsa mail eller.. vara tillgänglig överhuvudtaget. Allt jag inbillar mig eller tror gör att jag överdriver det mesta och det hindrar mig stört mkt i min vardag, det kan jag lova. Det är kanske inte så det är menat ? Men det.. är vad jag uppfattar att denna punkt handlar om.(7) är lättpåverkad av andra eller av omständigheterna
- Jag tar åt mig, det gör jag. Något enormt när jag är svag. Det beror nog ofta på vad det hela handlar om, men.. människor skrämmer mig. (8) uppfattar relationer som mer intima än vad som verkligen är fallet.
- Det tror jag inte. Tvärtom, jag har svårt för relationer, iofs - med tanke på fd. så verkar det som om när jag väl ingått ngt intimt så.. skulle jag hellre dö än att aldrig ngnsin få återse denna människa igen. Jag fungerar så konstigt och det låter så sjukt. Ifall jag verkligen brydde mig så skulle jag väl förfan bete mig mer anständigt ? Varför gör jag som jag gör, säger vad jag säger och är som jag är ? Jag vill inte vara sådan. Jag avskyr mig för det, vilket återkommer i min vilja att straffa mig för att jag är som jag är.

Symptomen inkluderar:

• Konstant sökande efter uppmuntran eller godkännande
• Orimligt dramatiskt beteende med uppskruvad visning av känslor
• Orimlig känslighet för kritik eller ogillande
• Olämpligt förföriskt framträdande eller beteende
• Orimlig angelägenhet om kroppsligt framträdande
• Ett behov av att vara centrum för uppmärksamhet
• Låg tolerans för frustration eller fördröjd tillfredsställelse
• Åsikter som lätt influeras av andra människor, men är svåra att backa upp med detaljer.
• Benägenhet att tro att relationer är mer intima än de egentligen är.

Må så vara att jag vill leta efter en diagnos, låt så vara att jag försöker få den att stämma in på mig. Men just nu, behöver jag nog ngt att skylla på för att klara av att stå ut med migsjälv. Så.. nu låter jag mig göra det.

Så fort allting verkar arta sig, så fort jag är lycklig så spinner jag iväg och gör saker och ting som jag inte borde.. jag kanske skulle satsa på ett liv som total nykterist ? 
  Jag trodde alltid att det var spriten jag inte klarade av, men tydligen är det alkoholen isig, det faktum att jag antagligen inte fixar den tillsammans med ett ätbeteende utan dess like och med .. tanke på att jag har min pågående depression hjälper ju inte till direkt..

   Argh. Jag kan inte utelämna mig så grovt, kanske eftersom jag inte kan stå för det ? Jag har en total blackout där.. och jag mår illa över det lilla jag minns. Eller.. just då så var det väl bara ett tacky-skämt, som i efterhand inte ens var roligt.. det var bara tacky och vidrigt. 
  Men.. jag trodde ju att jag var påväg ifrån dig, att det aldrig skulle bli du och jag och att allt vi hade kvar nu var.. attraktion. Herregud, det är så fegt att skylla på "fyllan" men.. jag minns verkligen inte. Bara sådana där små fragment.. men givetvis var du väl nästan närmast nykter och du vet ju bättre vad jag säger och gör.. precis som jag visste vad du sa och gjorde när du.. gjorde bort dig sist. MEN.. jag vet och jag håller med dig. Att jag sjunker till en sådan nivå är fanmed värre än... hur många rutor du än krossar. Jag vet, och jag tänker inte ta det ifrån dig. 

   Det är därför jag nu efter ett helt dygn av sömn och tänkande.. (ja, när man mår riktigt dåligt så går det seriöst att sova fastän du inte är trött, och sedan sover du för att du har sovit så mkt att du blivit trött... ) bestämt mig för att säga upp kontakten med honom helt. 
    Det jag har gjort kan aldrig bygga upp hans tillit igen, och jag har försökt google mitt beteende flera ggr om, snälla - säg att jag har en störning som inte ens är uppfunnen.. varför sårar jag de jag tycker om ? Varför gör jag bort mig utan att kunna förklara det efteråt ? Hur kan jag göra såhär när jag .. har fuckat upp allt så många gånger tidigare och borde lära mig av mina misstag ? 

   Ska jag vara ärlig så är det nog vad som är problemet. Jag lär mig verkligen inte .. jag skulle kunna vara det barnet som lägger handen på en stekhet platta så många dagar i rad tills morsan i ren desperation skulle binda fast mig vid en stol varenda gång det var dags för matlagning. Tror ni att det var därför jag försökte äta kaffepulver tre gånger tills jag gav upp ? Det luktade ju alltid så gott så jag kunde ju inte testa bara en gång för att det inte fungerade..

.. Herregud. Vad har jag gjort ? Det "ironiska" är att varenda gång jag har kommit någon nära så.. har det slutat i ett drama som i sin tur har slutat med vi inte umgås.. det måste ju vara något fel på mig ? 
   Samma morgon när jag vaknar upp av att morsan ringer så har jag givetvis glömt att hon skulle arbeta natt kvällen innan, och även glömt att lämna nyckeln i krukan som jag borde ha gjort efter att jag låst dörren eftersom morsan vid närmare eftertanke inte har ngn egen nyckel vilket jag borde ha tänkt närmare på ifall jag inte hade.. varit så jävla egocentrisk och... alltid påväg för att såra ngn. 

   Jag vet att fd. läser detta.. och jag är så ledsen- du är en bra människa med dina svårigheter, jag är en dålig människa med mina svårigheter. That's a fact och.. det verkar ju inte som om jag kan ändra på mig hur mycket jag än vill. Jag är så otroligt ledsen. Förlåt Babey.  

Han vet ju inte om det. Men det är väl definitivt det värsta du kan säga till ngn som är störd. Ätstörd. 
- Du är smal, det är snyggt.

   Eh.. det får mig att känna mig uppblåst och äcklig. "Tycker om smala människor".. det innebär ju att ännu smalare är ännu bättre. 
   Fine, jag är inte så dum i huvudet att jag påverkas. Jo, det är jag ? Jag påverkas alltid vad gäller kroppsuppfattning. 
   Ohmy. Men jag fick komma in i en Zoo-butik långt efter stängningsdags och jag fick krama kaniner.. Så söta. Underskattade till tusen. Lyckligtvis försökte jag inte köpa ngn igår, det hade helt enkelt inte förvånat mig ifall jag hade vaknat upp hemma med både bebis och en långörad sötsak bredvid mig...

     Det var ball.
Dessutom fick jag en knasig mölndalsbo till att köpa mig en flaska vin på krogen. Hans idiot till polare (säkert åtminstone 50% full och resterande spelnarkoman) tyckte att jag utnyttjade honom. Vilket är allt annat än sant. Vi lät honom sitta hos oss med sin fanta/vodka och prata om allt och inget och jag råkade nämna det faktum att våra glas var tomma ? Då är det väl inte mitt fel ifall han råkar ta det som om han bör köpa en hel flaska rött ? Dessutom försökte hjälten från Zoo betala för den i efterhand, men knaskalaset ifråga envisades ju. 
  Och faktiskt, jag tror att han hade trevligt. Det är väl det viktiga ?

   I övrigt. Fd är hemma och nykter och givet att jag måste ge mig fan på att sms:a och ringa honom.. inte bra skit. Inte pga. det faktum att han är nykter kanske, men överhuvudtaget. Jag hade jättetrevligt igår, men ändå var fd. den enda jag tänkte på.. Inte så konstigt kanske ? 
   Men nog så dumt. Elakt. Jag minns i princip allting jag sa (tror jag) och jag minns.. att jag blev irriterad över att han blev irriterad över att jag meddelar honom att jag vill komma förbi när jag inte kan.. men herregud. Försök ljuga eller vara vettig på fyllan ? Det går inte. Det är ju ett jävla sanningselexir, och nu menar jag inte att jag gjorde rätt. Jag tycker synd om fd. som fick stå ut med mina samtal och sms- fine, jag erkänner det. Jag betedde mig fel och jag borde inte ha gjort det.

   Men jag ville ju.. och hade han varit ute på krogen och haft livat så hade han säkerligen inte hållit på sig själv heller.. det kan jag lova. 
   I övrigt, förlåt till fd. Jag förstår honom och det var inte okay. Men jag ångrar det inte.. ifall det är okay ? Jag menade vad jag sa och vad jag skrev, sådetså.. fel eller inte. Jag står åtminstone för det, och det är just vad som är allra viktigast i min värld. 

  BRB

Olika former av lycka på ingång; 
     Jag vill bo i ett hus som detta.. Jag och bebis gick förbi det under vår "flera-timmar-långa-promenad" nu i veckan.. ser ni hur fint det är ?

Jag är förälskad i storleken, i tornet - framförallt.. förälskad i min önskan att bo där eller i något som är ännu bättre, ännu finare. Vet ni varför ? Jo, därför att jag har kommit underfund med hemligheten bakom lycka... det är att längta sig till döds efter något.. och sedan aldrig få det. Det är väldigt logiskt egentligen ? Vem säger t.ex. att du inte blir lyckligare av pengar ? Jo, den som har överflödigt med pengar. Vem säger att kärlek gör dig olycklig ? Jo, den som varit kär och vägrar bli det igen eftersom det gör ont att förlora någon. Vem säger att karriär inte är allt ? Jo, den som satsade så helhjärtat på arbete och karriär att han/hon glömde av sin familj...

... Vem säger att lycka är alkohol ? Jo, den som är så stel och förlorad i vårat miserabla samhälle att han/hon inte hinner - inte har tid att koppla av på annat sätt än på helgen, efter fem dagars stress och lidande. Vem säger att studier är det ultimata ? Jo, den som arbetar heltid och inte trivs. Vem säger att heltidsarbete är målet ? Jo, den som studerar, den som pluggar sig sönder och samman och längtar till en examen för att slippa trycka in ännu mer i huvudet..

.. Vem är det som tror att målet är ändhållplatsen ? Jo, de flesta människor. Varför ? Jo, därför att vi alltid har en sådan jävla helvetes massa mål här i livet. Kapten röd är kommunist säger folk. Jag älskar honom, det han gör, det han skriver, det han gör låtar utav.. gör det mig till röding ? Är jag kommunist ? Inte ngnstans. Men... känner jag igen mig, tycker jag likadant, håller jag med eller förstår jag vad han skriver om ? Svar: Ja. 

Det finns så mkt underbart med naturen. Jag känner den både som ngt bra, och som ngt dåligt. Mestadels bra.

Jag älskar att gå, med musik och med bebis.. nåväl. Det är lite segt med bebis ibland... hon vill ju så gärna stanna och lukta överallt jämt och ständigt, och ibland är jag så otålig och ibland behöver jag bara "gå av mig" .. att jag bara vill strunta att hon är med. Min älskade bebis. Jag kan se på henne som jag tror att en mamma kan se på sin unge. Det är därför jag inte tänker skaffa kids - ifall jag nu inte skulle ha råd med världens fränaste "Nanny". Jag kan vara där till 100% en dag och bara glömma att existera en annan.. det är kids till sådana mammor som får "men" för livet och mår kass.. tänk jag, som hade världens/har världens bästa mamli .. ärligt talat. Jag kan inte komma på ngt som hon har gjort fel.. men generna gjorde mig fel.. och här är jag nu. Tänk er mig med en unge som får "fel gener", hur ball vore det ?

Lovin’ it

     Jag har alltid uppfostrats till att "bli något/någon" indirekt. Jag har alltid längtat efter att bli ett år äldre... komma vidare... skaffa utbildning.. skaffa jobb.. för att skaffa familj... pension... för att följa en jävla linje ? 
    Så övertygad så länge.. om att jag skulle "bli någon".
Men..egentligen, vem säger att jag inte redan "är något/någon".. nu ?