Metrobloggen

Så om du vill läsa hela får du scrolla.

Martina är sjukskriven, rastlös och har städat för två år framåt. Kryckorna behöver hon inte längre, anser hon själv och hon blir inte längre lika fort trött som hon blev förut, i början.
Hon har sovit sig pigg och vaknat av sig själv. Dagen är ung. Hon bestämmer sig för att äta en sen frukost, på sitt favoritkafé inne i centrum. Medan hon duschar tänker hon på mannen vars ansikte är älskat och okänt. Medan balsamet verkar, den obligatoriska minuten, funderar hon över vad hon ska ha på sig denna soliga och ungefär tiogradiga dag. Hon har en känsla av att det är viktigt. Varför det är viktigt kan hon inte klargöra för, men att det är det är en sak som är säker.
Väl ute ur duschen, påklädd och hårtorkad, granskar hon sitt ansikte i hallspegeln. Smink eller inte smink? Att vara eller inte vara sminkad, det är den stora frågan. Hon bestämmer sig för att en vanlig fuktkräm och lite genomskinlig mascara, för den uppiggande effektens skull, får duga. Hon behöver inte sätta på sig en mask. Hon är bra som hon är. Förresten kanske inte drömmannen känner igen henne om hon är målad i ansiktet.
Var kom det ifrån? tänker hon. Varför skulle han inte kunna känna igen mig med smink? Vem säger att jag kommer att träffa honom just idag. Han kanske inte ens finns i den Verkligavärlden utan bara i… Ja var? Där tappar hon tråden. Minnet räcker helt enkelt inte till. Börjar inte det hon just tänkt på K? Ja definitivt på K. Vad finns det för ställen på K?
Kuala Lumpur, Köpenhamn, Kongo, Kobe, Kabul, Koma, Kåt, Kunskap. Här stoppar hon tvärt i sina tankegångar. Vad var det som slog an en sträng i hennes inre? Vad var det som fick henne att reagera? Något var det. Varför kom hon att tänka just på de här namnen? Martina rannsakar sig själv. Vad var det hon tänkte på?
Det var Kuala Lumpur, bara för att det låter så kul. Det har hon alltid tyckt och så låter det långt bort, som Hotaheiti ungefär.
Kabul, för att hon har hört om det på teve en massa gånger och på så vis fått det inmatat.
Under den tiden då USA försökte få tag på Bin Laden, efter terrorattackerna.
Kobe, eftersom det ligger i Japan, ett land vars kultur alltid fascinerat henne. För deras berömda biff och för att den staden råkade ut för en stor jordbävning. Också något hon har sett på teve. Det mediet har helt klart en stor inverkan på folks sätt att tänka och relatera till saker och ting.
Kongo, därför att det namnet känns skönt i munnen att säga. Och lite för att det rimmar på mongo. Något man gärna sa, men inte fick säga, när man var liten. Men sa ändå, i smyg, om sådana man inte gillade för tillfället. Utan att ha en aning om ordets egentliga, oavkortade mening. Mongo från Kongo, var de inte så man sa?
Vad var det mer? Köpenhamn. Ligger nära till hands. Koma, inget ställe men ligger även det nära till hands.
Kåt? Alltid.
Kunskap, därför att det är det hon är ute efter. Inga som helst konstigheter alltså. Eller?

Martin får en natt av mardrömmar, liggande i sin mjukmedelsfräscha hotellsäng. Han drömmer om ormar. Röda och enormt stora ormar. Ovanför honom svävar det konstant ett moln av svarta slöjor. Han blir skrämd av slöjorna, men inte av ormarna. Vilket får honom att ta sig en funderare över hur han är skapt, när han nästföljande morgon vaknar i en pöl av sitt eget svett. Han bestämmer sig för att äta sin frukost ”på stan” och strunta i att det ingår i priset på hotellrummet.
Han har en pockande känsla av att ”hans kvinna” inte finns på hotellet, utan att hon bor i staden. Och om det är så, som han tror att hon faktiskt bor här, finns det väl ingen anledning för henne att uppehålla sig på ett hotell.
Om hon nu inte jobbar där. Martin får plötsligt bråttom. Han måste ta reda på det, fort. Han tar sig knappt tid till att duscha och klär på sig i farten. Inom några minuter är han nere i receptionen och medan han väntar på sin tur, efter den tyske turist som besegrat honom i tävlingen från hissen de delat, kammar han igenom sitt ännu fuktiga hår med fingrarna.
Han är inte helt nöjd med den bild av honom som spegeln, belägen på väggen bakom receptionisten, förmedlar. Han struntar i det, suckar och ser sig omkring medan han väntar på sin tur. Det tar en stund, för tysken verkar ha en hel uppsjö med frågor och mer än en gång får tjejen, som fungerar som kundmottagare, leta i pärmar för att kunna finna svar.
Martin känner efter en stund att irritationen över att inte få hjälp med en gång, hotar att bubbla upp ur honom som lavan ur en vulkan. Inte blir det bättre av att receptionisten, efter att ha hjälpt tysken, vänder ryggen mot Martin för att plocka bland lite papper och knacka på sin dator.
Hon fullkomligt ignorerar honom. Martin måste till att knacka uppfordrande på disken ett antal gånger, innan hon bevärdigar honom med sin dyrbara uppmärksamhet.
”Vad önskas”, säger hon med ett högdraget tonläge, som inte passar för hennes ålder och som får det att krypa av ilska i Martin. Vilken lillgammal skata, tänker han, men säger med sin allra lenaste röst:
”Jag skulle vilja tala med er chef.” Skatan ser aningen skärrad ut och svarar inte utan pekar stumt mot en dörr på andra sidan av lobbyn. Martin bryr sig inte om att tacka, utan vänder bara på klacken och stegar fram till dörren.
Medan han knackar på och väntar på att någon ska öppna, eller ropa in honom, vänder han sig om. Skadeglatt kan han konstatera ett skrämt uttryck i ansiktet på den oförskämda receptionisten.
Låt henne våndas, tänker han och ler elakt mot henne. Dörren öppnas av en äldre herre, som vänligt ber honom att stiga in.
Martin lägger fram sitt ärende och hotelldirektören ber honom beskriva kvinnan han letar efter. Martin är inte sanningsenlig för han antar, med all rätt, att han inte får någon hjälp av att säga att kvinnan är en dröm eller en minnesbild. Istället utger han sig för att vara en orolig bror, som söker efter sin försvunna syster och att han hört ryktas att hon arbetar i Sverige.
Direktören beklagar att ingen kvinna som passar in på beskrivningen arbetar där. Han beklagar Martin och han beklagar deras oroliga föräldrar hemma i Köpenhamn. Slutligen beklagar han den svenska polisens oduglighet och Martin går iväg med oförrättat ärende.
När han passerar disken ler han återigen så elakt han kan och tjejen bakom den kryper märkbart ihop. Martin undertrycker en impuls att säga: Bu! och beger sig ut på stadens gator för att finna ett ställe att äta frukost.
Han behöver inte gå långt innan han finner det. Om nu inte är så att det är stället som har funnit honom. Kallat dit honom. Därför att det vet.
Det är ingenting rationellt över känslan han får, då han ser skylten ovanför kaféet. Det är bara en enda ren, klar tanke. Dit ska jag. Där ska jag äta. Där.

Martina tar spårvagnen de få hållplatserna till favoritkaféet. Hon är inte helt säker på hur långt hennes nyläkta ben kan ta henne. Antagligen inte så långt som hon tror, eller vill tro, i alla fall.
Strax står hon utanför kaféet. Hon noterar i sitt undermedvetna att det bytt namn under hennes frånvaro och strax är hon på väg in. Då kommer det en känsla över henne. Någonting är fel. Eller väldigt rätt. Hon kan inte sortera ut vilket som är det rätta. Om det är rätt eller fel?
Hon bestämmer sig för att sluta larva sig och inte tänka för mycket i onödan. Det verkar inte riktigt hälsosamt. Hon går in och raka vägen fram till sitt favoritbord, inne i hörnet, längst bort från dörren. Bordet är upptaget märker hon, först då hon kommit nästan ända fram, av en man som sitter framåtlutad och ser ned på bordsskivan.
Förmodligen har han just ätit färdigt sin frukost, för framför honom står en bricka med rester av yoghurt och smörgås. Det står även en till hälften urdrucken kaffekopp där.
Martina stirrar på mannens nedböjda huvud. Det är något bekant över det. Hans hår. Hon vet hur det känns. Hon rör på fingrarna och kan även på avstånd känna dess struktur. Hur det decimeterlånga håret känns emellan dem.

Martin, som just avslutat sin frukost, tar sig ett bloss. Han ser sig omkring och förvånas över att inte antirökorganisationerna ännu lagt fingrarna emellan här. Nu för tiden får man ju knappt tända en cigarett ens ute längre. Folk kommer och går och Martin granskar noga varenda en, i hopp om att hans kvinna ska uppenbara sig för honom. När han rökt upp och suttit overksam en stund tar han en sista klunk på det alltför starka kaffet, innan han skjuter koppen ifrån sig. Är det inte lika bra att inse fakta? tänker han. Hon finns inte. Hon är bara ett ansikte jag drömde om då jag låg i koma. Jag är en stor idiot. Resa iväg hals över huvud för att jaga en drömbild. Vad säger det om mig?
Martin ser ned på den blanka bordsskivan, fast besluten att sluta med sitt fåfänga letande. Han har gjort sig löjlig. Tur att ingen vet att han är där. Tur att han inte har berättat om sitt jagande för någon annan än psykologen Karl.

I det ögonblicket ser han upp och hans ögon möter blicken hos en kvinna. Hon stirrar med ögon som utvidgar sig märkbart, då hon känner igen honom.
Det är hon. Han vet. Hon vet. Det är hon.

Mannen vid Martinas favoritbord lyfter långsamt på huvudet. Han tittar upp och ser rakt på henne. Rakt in i henne. Det är han. Det är mannen. Han känner igen henne. Det ser Martina på sättet han tittar på henne. Hon känner igen honom. Det är mannen vars ansikte hemsökt henne ända sedan hon vaknade ur koman. Plötsligt svag i benen sätter hon sig pladask ned på stolen mittemot honom. Hon vill prata med honom, men vet inte vad hon ska säga. Vad kan man säga?

Kvinnan sätter sig. Martin tror inte sina ögon. Det är verkligen så sant som det är sagt: Man ska inte jaga efter den rätte, för då finner man henne inte. Det är först när man slutar jaga, som hon kommer. Han hade ju precis bestämt sig att sluta och vips är hon där. Sitter hon där framför honom med bara ett bord emellan dem. Han vet vad hon heter.
”Hej Martina”, kommer det över hans läppar, innan han hinner tänka efter, innan han hinner tveka. I ett slag blir han osäker. Är det hennes namn, eller har han gjort bort sig nu?

Martina, som noga tittat in i det älskade ansiktet, hoppar nästan till av förvåning då han med ens säger hennes namn. Hon känner hur en dörr till hennes minnesbank öppnas på glänt och plötsligt ser hon hans namn framför sig. Lika tydligt som hon kan se honom.
”Hej Martin”, säger hon och då det verkar rätt, av hans reaktion att döma, drar hon en suck av lättnad.
”Jag har drömt om dig ända sedan jag vaknade”, säger Martin. Nu mycket säkrare eftersom hon uppenbarligen även vet hans namn.
”Har du också legat i koma? frågar Martina och då han nickar fortsätter hon: Jag har drömt om dig sedan dess, sedan jag låg i koma.”
”Vad är det som händer, frågar Martin. Vad är det som har hänt? Har vi träffats förut? Vi måste ha gjort det eftersom vi känner igen varandra och kan varandras namn, resonerar han. Men jag kan inte minnas varifrån. Kan du säga var vi träffats? Snälla, det här håller på att driva mig till vansinne.”
”Jag minns inte, svarar Martina tveksamt. Jag vet bara att jag känner igen dig och att jag får syner av landskap och fåglar, stora fåglar, stora som människor. Låter det konstigt i dina öron? Det gör det i mina, tillägger hon med ett förläget skratt.”
Martin funderar en stund, sedan säger han allvarligt:
”Nej, det låter inte konstigt alls. Jag känner igen det och jag känner igen dig. Jag tror vi hör ihop på något sätt. Att vi är sammanlänkade och att det därför jag kände mig tvungen att resa hit för att leta reda på dig.”
”Jag älskar dig, säger Martina rakt ut i luften och blir nästan rädd för sin spontanitet. Hon fortsätter hastigt det hon påbörjat, rädd att inte våga fullfölja om hon börjar tänka efter. Jag vet inte hur, var eller ens när, men en sak vet jag med hela mitt hjärta och det är att jag älskar dig.”
”Vi hör ihop, det vet du och det vet jag, säger Martin. Hur vi kan veta det, när det nu är första gången vi träffats medvetet, det är något vi kan ägna resten av vårt liv tillsammans till att klura ut.”
Länge sitter de och ser på varandra. Länge håller de varandras händer över bordet.
De vågar inte släppa, rädda att förlora det de har. Rädda att förlora det de båda längtat efter och drömt om, utan att veta varför.
Är detta det berömda ”kärlek vid första ögonkastet” tillfället som det talas om, eller är det så att denna kärlek liksom många andras fått växa fram. Om än på ett lite annorlunda sätt än någon någonsin ens hört talas om? När de lämnar kaféet, utan att Martina fått frukost, för att börja sitt gemensamma liv tillsammans i Verkligavärlden, vinkar kaféägaren av dem i dörröppningen.
Ovanför hans huvud hänger en vit skylt med svart text; Karls kafé.

I boken Verkligavärlden och Komaland kommer alldeles strax.

I Köpenhamn bestämmer sig Martin för att åka till Sverige på en långhelg. Ensam.
Vilket resulterar i att Morten vägrar att prata med honom och även undviker ögonkontakt i flera timmar. Martin förklarar och förklarar, men Morten har svårt att förstå så vaga begrepp som ”att söka efter sin själsfrände” och ”att leta efter sina drömmars kvinna”. Han tycker att Martin beter sig konstigt och vill därför inte heller lyssna på honom. Med händerna för öronen står han demonstrativt och stirrar ned i golvet. Martin får en minnesbild vid åsynen av sin bror stående på det viset, men har ingen att berätta det för. Han måste hitta kvinnan. Martin är övertygad om att hon förstår honom.
En dag senare tar han åter upp resan med Morten, men nu använder han sig av en lite annorlunda taktik. Han säger helt enkelt att han måste åka till Sverige, men att han bara ska vara borta i fem dagar. Då Morten frågar varför och om det är för att leta efter en flicka som han sagt igår, svarar Martin att det är en hemlis. Han kan inte säga något till Morten därför att han ska på ett hemligt uppdrag. ”När jag kommer hem så ska du se, att jag har med mig något till dig. Är det okej? Kan du hålla ställningarna här och säga, om någon frågar var jag är, att du inte kan svara på det?”
Morten undrar över vad det är för ställningar som han ska hålla och Martin får förklara att det kallas så när man är vakt. Det blir Mortens uppdrag; att vara vakt över lägenheten. Morten är nöjd och Martin kan beställa biljetten till landet, på andra sidan sundet, där han tror att den mystiska kvinnan finns. Det blir en kombinerad tåg och båt biljett och Martin börjar packa.

Dagen som Martina har längtat efter är här. Det är dags att ta bort det förhatliga gipset.
Den sista veckan har varit nästintill outhärdlig och hon har suttit, i princip konstant, och kliat sig under gipset, med en halvmeter lång bit ståltråd. Äntligen ska hon bli av med det. Mamma och Emma har båda tagit sig tid att följa med. Nu står de och ser på hur doktorn med små försiktiga klipp tar loss gipset. Martina är lite spänd på hur hennes ben ser ut därunder. Det var ju ändå ett tag sedan hon såg dem.
Då gipset är av från ena benet, får hon nästan hicka vid blotta åsynen av det. Hennes ben har mjäll och är alldeles vitt och konstigt. Doktorn säger att det kommer sig av att de hudceller som man alltid tappar, inte har haft någonstans att ta vägen och därför stannat kvar som en beläggning på hennes ben.
Logiskt, men det ser likväl läskigt ut. Martina bestämmer sig för att köpa en stor tub med peelingkräm på närmsta apotek.
Med sig från sjukhuset får hon ett par kryckor och rekommendationen att använda dem den första tiden, eftersom benen är svaga.
På darriga ben går hon osäkert till Emmas bil och sjunker tacksamt ner i framsätet. Hon är helt utmattad efter den korta promenaden.
Väl hemma i huset tar Martina med sig den inköpta krämen och går för att ta sig sin länge efterlängtade dusch. Länge duschar hon. Länge står hon under det varma rinnande vattnet.
Så länge att värmen tar slut och hon, huttrande av den oväntade kylan, tar ett skutt ur duschkabinen och närapå halkar på badrumsgolvet. Det skulle ha varit just snyggt, tänker hon, då hon står framför spegeln och frotterar sig torr, om jag hade trillat på ändan och brutit något nu. Bara tanken på att det skulle ha kunnat hända, får henne att rysa av obehag.
En natt till sover hon hos mamma och Emma, sedan flyttar hon och Tovis tillbaka hem till sig. 

Ju närmare dagen kommer då han ska resa till Sverige ju mer stressad blir Martin. Det är som om hela hans kropp är ett enda stort fulladdat batteri, som bara väntar på att något ska hända så att han får frigöra en liten del av energin, eller en stor.
Koncentrationsförmågan är i botten och de senaste dagarna har han haft svårt att vara den ”pedagogiske storebror” som Morten är van vid- och behöver. Martin kommer på sig själv med att snäsa av honom vid minsta fråga, vilket endast resulterar i att han blir tyst och tillbakadragen och Martin får slåss med sitt eget dåliga samvete. Det, i kombination med den inre stressen, gör att han håller på att upplösas i atomer.
Martin vill åka nu, idag. Nej han vill inte åka. Vad ska han i Sverige att göra? Tänk om hans drömkvinna inte är där, i Göteborg? Tänk om hon är i Övre Torneå? Tänk om hon inte finns, annat än som ett hjärnspöke? Tänk om hon finns och han inte hittar henne? Tänk om han gör det, vad i hela friden ska han då säga till henne? Hon kanske tror att han är en galning?
Hon finns. Innerst inne vet han att hon gör det. Innerst inne vet han att om han bara får träffa henne så kommer allt att ordna sig. Hon kommer att förstå och veta vem han är. Förstå honom.

När Martina nästföljande dag installerat sig i sin egen lägenhet, är hon glad. Det är skönt att vara hemma igen. Få vara ifred. Hur snälla än mamma och Emma har varit, så är det ändå så att borta är bra, men att hemma är bäst. Visserligen känner hon sig inget annat än hemma hos dem, eftersom hon tillbringat hela tonårstiden där, men ändå. Frihet är inte att förakta.
Inte frigörelse heller. Men hur glad och fri hon än känner sig för tillfället, så kan det inte sudda ut det faktum att hon är förvirrad. Glad och förvirrad. Obekväm och stressad.
Till brädden fylld av överskottsenergi, som kräver en snabb avlastning. Det är som om skinnet som täcker hela hennes kropp har krympt och sitter alldeles för trångt för att vara riktigt bekvämt. Är det möjligt? Kan hud vara för trång? Kan man växa ur sin egen kropp? Förmodligen inte, men nog känns det så.
Städning är svaret. En riktigt ordentlig skuromgång. Det kan ta bort vilken lust och känsla som helst.
Med en sammanbiten målmedvetenhet går Martina till verket, men inser snart sin begränsning då benen börjar värka. Lite städat blir det, men det är nog helt enkelt så att själen vill vad kroppen inte kan. Martina får en framtidsvision om hur det kan vara att bli gammal. Fasansfullt, hon tänker minsann se till att bli biten av en vampyr innan den dagen kommer. Leva för evigt. En minnesbild så stark att den bara måste vara riktig slår henne med full kraft. Varför kommer hon att tänka på en läkare hon bara träffat flyktigt och varför kommer hon ihåg hans namn: Karl? Visst är det en riktig minnesbild. Hon vet ju att hon verkligen sett den mannen, men har en känsla av att hon även träffat honom vid ett tidigare tillfälle. I en helt annan situation och under helt andra förhållanden kanske. Frågan är bara var- och när? Martina blir frustrerad av att hennes minne om och om tycks svika henne och funderar på om det kan vara så att hon ändå har fått en slags hjärnskada, som inte läkarna kunnat upptäcka. Ett litet hjärnsläpp kanske? Kan det vara så att det är en sammansvärjning? Att hon är skadad men att alla, inklusive mamma och Emma och kanske även Sofie, undanhåller sanningen från henne så att hon inte ska bli upprörd. Kanske har de kommit överens om att inte säga något, ännu. Kanske väntar de tills hon är helt återställd. Om hon nu någonsin kommer att bli det.
Martina erkänner för sig själv att hon håller på att drabbas av paranoia. Är inte det ett friskhetstecken att komma till insikt om det? Martin står på tågstationen och försöker få sin sentimentale bror att släppa taget om honom. Till slut får han ta till milt våld och säga till på skarpen. Morten släpper motvilligt och Martin kan kliva på tåget, som ska ta honom till den destination där förhoppningsvis hans drömkvinna går att finna. Hon måste finnas där. Han känner att det är så. Han vill att det är så. Vill att hon är.
Det finns inga kupéer, inte som Martin kan se i alla fall, på det här tåget. Det är mer som att sitta på en buss, fast med långt bekvämare säten. Martin läser en stund medan tåget börjar ta fart. Han kan efteråt, om någon frågar, inte redogöra för vad han läst. Ingen frågar, men han läser en skvallertidning som råkade ligga på bordet framför hans säte. Förstrött bläddrar han i tidningen och då och då ser han ut genom fönstret. Ut på det förbisusande landskapet, utan att lägga på minnet vad det är han ser. Efter en stund lägger han ifrån sig tidningen, vilken snabbt tas i beslag av den närmast intillsittande. Martin sluter ögonen för att få vara ifred med sina tankar och inte bli störd av eventuellt pratglada medresenärer. Strax sover han och vaknar inte förrän det är dags att gå ombord på båten, som på tre timmar förväntas ta honom över sundet till Göteborg.
Innan han kliver ombord på båten tar han ett sjösjukepiller och hoppas att det inte är för sent. Han skulle ha tagit det tidigare. Om han inte hade somnat.
Det första han gör är att gå och äta lunch. Eller snarare frukost, för i morse var han så upphaussad att han inte kunde få ner en bit. Sedan ägnar han resten av överfarten åt till att sitta ute på däck med en öl i den ena handen och åtskilliga cigaretter i den andra. I vanliga fall brukar taxfree butiken locka honom, men inte den här gången. Han vill bara sitta och vänta. Vänta ut tiden till det ögonblick då han ska få träffa sin drömkvinna. Kanske väntar hon på honom tillsammans med de andra som väntar in sina vänner eller anhöriga?
Hur skulle hon kunna veta att han kommer? Hon vet väl inte vem han är? Eller gör hon det? Kan man känna så starkt som han gör och kan man ha ett så starkt band, till någon man aldrig träffat?
Martin ser en bild framför sig, av en kvinna som står och vinkar med en spetskantad näsduk, ensam på en brygga.
Sedan ser han sig själv klädd som en amerikansk flottist, lutande över relingen till en gigantisk båt och ser en annan kvinna, stående nedanför båten. En kvinna som med ett övermänskligt kast får sina trosor att hamna i hans händer. Sedan tänker han på en binda i trosorna och slår hastigt bort alla tankar på ett tänkbart mottagande.
Martin får rätt i sitt antagande. Ingen kommer för att möta honom och varför skulle någon göra det? Han känner ingen i Göteborg och har heller inte sagt till någon att han ska resa dit.
Ensamhet kan vara skönt, ibland, men inte nu.
Han tar en taxi till hotellet han beställt i anslutning till resan. Det ligger centralt, precis som han vill ha det. Rummet är litet men smakfullt, på IKEA viset, inrett. Funktionellt och rent.

Dagen efter Martinas uppvaknande är hennes mamma på besök. Martina får veta att hon och Emma varit där varje dag sedan olyckan och blir rörd av all omtanke.
Emma, Martinas syster, jobbar idag och hälsar att hon kommer förbi i kväll.
”Det är en sak jag har velat fråga dig om, säger mamma, då Martina svalt den sista tuggan frukost och belåtet, inte illamående den här gången, lutar sig tillbaks. I byxfickan till dina joggingbyxor hittade jag en sten. Jag tog med den hem och lade den i kassaskåpet tills du vaknat. Stenen är gul och jag tror att det är guld ser du. Är det guld?”
Martina får upp en minnesbild av en bäck eller å i huvudet. Mannen i hennes drömmar är där. Hon tar upp något och stoppar i fickan. En sten?
”Mamma, har jag fått en hjärnskada av olyckan? För antingen har jag tappat minnet, eller så har jag fått någon annans.”
”De gjorde en sådan där röntgen, men du har bara fått en hjärnskakning och så har du brutit fyra revben också. Ja, och så benen då, men de säger det ska läka bra. Det är ”fina brott”, hur nu benbrott kan vara fina. Jag tog med stenen, vänta, den ligger i väskan.”
”Jag ska ingenstans”, säger Martina skrattande och får en förebrående blick av sin mor.
Hon får stenen i sina händer och känner omedelbart igen den. Stenen är tung, gulaktigt guldfärgad och skrovlig. Martina känner med fingrarna över dess yta och översköljs av minnesbilder. Är det hennes sten? Är det hennes egna minnesbilder? Vem är mannen?

Martin skrivs ut efter några dagar på hospitalet. Läkaren har beordrat honom att ta det lugnt ett tag, så det är just det Martin gör.
Morten har skött om lägenheten under tiden och den är skinande ren. Martin överöser honom med beröm och frågar hur det har gått på jobbet. Morten har mycket att berätta och Martin gör som han brukar. Han lyssnar precis så mycket att han kan inflika ett eller annat humhum, medan han ägnar sig åt sina egna tankar. Det är en strategi han utvecklat och förfinat sedan den dagen Morten lärde sig prata och då brodern verkar nöjd med arrangemanget, eller kanske inte förstår att han inte har Martins fulla uppmärksamhet, så fungerar det.
Martin funderar över hur det kommer att bli i framtiden. Han är tjugosex, vad händer om han träffar en kvinna han vill bilda familj med? Hon finns, det vet han. Även om hon än så länge, sedan han vaknat ur koman åtminstone, endast är en vag dröm. Eller snarare en minnesbild. Vad ska ske med Morten och hur kommer han att reagera på en kvinna i deras liv? Martin vill inte ens tänka tanken fullt ut att hans framtida, eventuella, kvinna kanske inte vill ha hans utvecklingsstörde bror boende hos sig. Martin har svårt att tänka sig ett liv utan Morten. Men om han någon gång skulle komma till den punkten att han måste välja? Då lär Morten dra det kortaste strået, hur mycket Martin än vill ha honom hos sig.
Kanske är det dags att skaffa honom en egen lägenhet, så att han kan bli självständig?
Lära sig stå på egna ben, utan att ha någon annan som talar om vad han ska göra och när han ska göra det. Skulle det kunna fungera? Det är inte första gången Martin tänker i de banorna, men han har haft en tendens att hela tiden skjuta det på framtiden.
De har det ju bra tillsammans och om sanningen ska fram, så tycker han att man inte ska ändra på det som är bra. Förresten så slipper han städa själv, för det gör Morten. Han tycks älska att städa och gör det mest varje dag. Det finns nog inga ungkarlar i hela Danmark, som har det så prydligt som de har det. Tvätt och städning, det är Mortens huvudsakliga fritidsintressen. Det och att gå på dans med handikappföreningen.
Morten pratar fortfarande på och Martin säger att han ska ta sig ett bad. Han behöver få tid att tänka. Kvinnans ansikte spökar och han måste få klarhet inför sig själv om han håller på att bli galen, eller om det är så att han verkligen har träffat henne. Kanske är hon en sjuksköterska som varit och skött om honom på hospitalet? Han bestämmer sig för att ta reda på det och åka dit det första han gör imorgon bitti.

Martina får ligga kvar ett par dagar på sjukhuset för observation innan hon skrivs ut. Det bestäms att hon ska flytta in hos mamma och Emma tills hon kan klara sig själv igen. Med andra ord tills hon kan gå på sina egna ben. Som läget är nu så sitter hon fast i en rullstol och kan med nöd och näppe ta sig i säng, eller ens på toaletten, för egen maskin. Det största hindret är gipset, hon kan inte duscha med det och känner sig allmänt smutsig.
Helst av allt vill hon hem till sin egen lägenhet, men inser sina begränsningar och ser faktiskt fram emot att bli ompysslad.
I huset där Martinas mor och syster bor är bottenvåningen rullstolsanpassad, så till vida att det inte finns några trösklar och att diskbänken är höj och sänkbar, samt att det finns en toalett som är stor nog att rulla in i. Detta tack vare att den förra ägarens fru var rullstolsbunden.
Då Martinas föräldrar köpte huset för några år sedan lät de det vara. För som mamma uttryckte det; Man vet aldrig.
Nu är hennes föräldrar skilda sedan länge och Martina utflyttad, men eftersom Emma och Martina bodde kvar hos mamman efter skilsmässan, så fick hon behålla huset.
Pappan flyttade till Stockholm med sin nya fru och kontakten mellan honom och döttrarna är nu närmast att betrakta som sporadisk. Den finns där, visst har de kontakt, men bara vid födelsedagar och jul.
Martina inser redan första dagen hemma, att det inte kommer att bli lätt. Mamma och Emma är det inga problem med, men med sig själv har hon stora problem.
Martinas inre är i uppror. Kaos bor granne med Gud. Hon vet varken ut eller in och inte finns det mycket annat att göra än att se på teve i timmar, eller läsa och klappa Tovis, som också bor i huset nu och har gjort så sedan hennes olycka. Den mesta tiden går åt till att tänka. Det går liksom inte att komma ifrån. Rastlösheten sliter i varje nervtråd och efter ett par dagar tror hon att hon håller på att bli galen. Vad hände egentligen då hon låg i koma? För att något hände är hon vid det här laget säker på. Något, men vad? Någon, men vem?

Morgonen därpå tar Martin sin gamla Opel för att åka in till hospitalet, i förhoppningen att hitta kvinnan han drömt om. Några i personalen känner igen honom, men ingen känner igen beskrivningen av kvinnan. Han får rådet att prata med en av sjukhusets psykologer och eftersom han inte har något annat för sig, så gör han det.
För psykologen, en förtroendeingivande man, med sydländskt utseende, berättar han om sina förvirrade tankar. Han berättar om sina drömmar och om det kvinnoansikte han inte kan slå ifrån sig.
”Det är som om hon genomsyrar min själ. Jag kan inte släppa henne. Det håller på att driva mig till vansinne.” Psykologen undrar hur länge han legat i koma (sex dagar) och om han gjort det förut, nej inte vad Martin kan minnas. Han ber Martin att beskriva kvinnan, så detaljerat han kan och under tiden sitter han och skissar på ett papper. Martin tar först lite illa upp, när han istället för att lyssna sitter och ritar, och frågar surt vad han gör.
Psykologen visar sig vara porträttmålare på fritiden och han försöker återskapa ansiktet på papper, efter Martins beskrivning. Då hela minnesarkivet över kvinnans anletsdrag är uttömt, gör psykologen en finputsning innan han räcker över det färdiga alstret.
”Det är hon, utropar Martin. Det är hon, fast näsan är lite för stor.” Det rättas strax till och Martin beundrar andäktigt det färdiga resultatet. Det är hans kvinna.
Psykologen ger Martin rådet att försöka finna henne, om han vill få ro.
”Hon kanske inte är allt du drömt om i Verkligavärlden, men om du inte finner henne kan du heller aldrig få reda på om hon är den rätta. Följ din instinkt och gå dit dina fötter bär dig, så ska du se att det ordnar sig. Kanske behöver du göra en resa, för vem säger att hon är i Danmark?”
Martin tackar mannen för hjälpen och lägger inte förrän nu märke till den bricka, fastsatt på höger bröstficka, där hans namn står. Så upptagen har han varit med sig själv, att han helt bortsett ifrån att mannen framför honom ens har ett namn.
Karl, står det. Inget efternamn, bara Karl.
Inte förrän flera timmar, och en middag ute på en restaurang tillsammans med Morten, senare kommer Martin ihåg att psykologen sagt Verkligavärlden.
Nu dök det ordet upp igen. Martin har sökt det, överallt han kan komma på, på Internet och i diverse lexikon utan resultat. Verkliga världen kallas det, men så som han uppfattar det, som ett ord, ett namn och precis som psykologen sagt det, existerar det inte. Det verkar inte finnas. Ändå sa psykologen det och han själv har tänkt det tidigare.
Martin ringer till hospitalet, för att försöka få tag på psykologen Karl och för att kanske få reda på vad han menade med Verkligavärlden.
Kvinnan i växeln säger att det inte finns någon psykolog med det namnet där. Ingen som heter Karl. De har faktiskt inga manliga psykologer anställda alls där för tillfället.
Nu är Martin mer förvirrad än någonsin.
Verkligavärlden. Kvinnan. Han måste få svar och bestämmer sig att göra som mannen rått honom till. Att ta en resa.

Martina genomlever sin tråkiga och långdragna konvalescens och försöker göra det bästa möjliga av det. Tänka positivt och försöka glömma mannen som hemsöker hennes dagdrömmar. På plussidan av orörlighetstiden finns det faktum att hon aldrig ägnat så mycket tid åt att lyssna på sin syster som nu. Inte heller har hon, som nu, ägnat så mycket tid till att prata med sin mamma på länge. Och tänk så många bra såpor man missar då man jobbar varje dag. Hon har verkligen tråkigt inser hon och bjuder hem sin äldsta och bästa väninna Sofie.
Sofie kommer nästföljande eftermiddag och stannar till sena kvällen. Hon har varit på sjukhuset under Martinas vistelse där, men bara en gång. Hon tyckte det kändes konstigt att bara sitta där och prata rakt ut i tomma luften, som läkaren hade sagt att hon skulle göra.
”De var övertygade om att du hörde allt som alla sa i rummet. Gjorde du det?”
”Jag vet inte, svarar Martina ärligt, för hon är inte säker. Hon är inte säker på någonting alls längre. Särskilt inte på sig själv. Hon bestämmer sig för att ta en rövare med risk att bli behandlad därefter och säger lite osäkert: Men jag tror att jag kunde se genom ögonlocken en stund och höra vad folk sa. Det var precis i början av koman, men sedan minns jag inget mer. Förutom den där mannen jag har berättat om och fåglar stora som människor. Ibland kan jag även få minnesbilder av landskap, men de kan ju lika gärna komma från något ställe jag sett på en bilsemester när jag var liten eller hur?”
”Eller så har du gjort en astralkroppsvandring, säger Sofie som inte är helt främmande för saker som inte syns. Din själ kanske blev fri, i och med koman och flög iväg för att leva sitt eget liv. Utan dig. Fri från ditt inflytande. Vad säger du om det? Eftersom det uppenbarligen är en retorisk fråga svarar hon själv på den. Själen kanske har känt sig instängd och inskränkt, så när du råkade ut för olyckan tog den chansen att göra sig fri. Fri som en fågel. Det är kanske därför som du drömmer om fåglar. Och mannen sen då, vem drömmer inte om män? Det är inte speciellt ovanligt vet du.”
”På dig låter det som om kroppen är själens fängelse, säger Martina med ett dramatiskt tonläge, och att kroppen och själen är två helt skilda saker. Vilket de säkert är, om det nu finns något som heter själ. Vilket jag tror, men gärna vill se innan jag kan tro ordentligt. Vad tror du? Tycker du att jag är inskränkt?”
”Nej, skrattar Sofie jag vet att du inte är det, men din själ kanske tycker det. Din själ kanske är en friare själ, än du ens kan föreställa dig.”
”Har du hört talas om Verkligavärlden? frågar Martina.”
”Den verkliga världen, det är väl den som vi lever i? Vilken konstig fråga.”
”Nej, jag menar Verkligavärlden, som ett enda sammansatt ord. Som namnet på ett ställe någonstans, ungefär. Har du hört talas om ett sådant ställe?”
Det har inte Sofie. Men det gör inget, Martina är glad ändå. Glad över variationen i deras samtal och över att hon har någon annan än mamma och Emma att prata med. Öga mot öga, för i telefon hade hon pratat med flera, men det är inte alls samma sak.

Efter att Martin lämnat ankomstplatsen, går han igenom skogsdungen till byn. Allt är sig likt. Inget är förändrat. Varenda sten och vartenda träd ser ut precis som han minns det. Omgivningen är som den alltid varit och som den förmodligen alltid kommer att förbli. Skillnaden nu- med då är att han inte tycker om att vara här längre. Han har inget här att göra. Inget mål, ingen mening. Tanken på att återvända till byn ensam, utan Martina, får det att vända sig i magen på honom. Alla de ”utvecklande samtalen”, de har för vana att ha, i byn fyller honom enbart med förakt vid blotta tanken på det. Vad vet de om att utvecklas? De är så inskränkta. De ger sig inte iväg ut i dimensionerna. De stannar i tysta, tråkiga Komaland och slår sig till ro med att prata,, istället för att agera. Pratar om hur allting är- och kan tänkas vara, utan att ta reda på hur det verkligen är. Som han och Martina gjort.
Då Martin anländer i byn kommer alla fram till honom. Några ansikten är honom bekanta såsom Texasgubben. Det är många nya. De flesta är faktiskt nya. Inte heller Karl som varit där längst då han och Martina var där, är kvar. Tusen frågor haglar över honom.
Tusen frågor, men han har inga svar. Orkar inte svara. Vill inte. ”Var är Martina?” ”Var har ni varit?” ”Finns det andra ställen?” ”Varför var ni borta så länge?”
Han känner sig utanför. Han ställer själv inga frågor, men får ändå svar. Signe, hon som delade sin stuga med Martina, har blivit hämtad av fåglarna. Karl har återvänt till Verkligavärlden. Liksom Sun och flera av de andra har gjort.
Martin frågar om hans rum är ledigt. Det är det inte, men han får ett annat. Så fort han kan smita ifrån alla frågor, gör han det och drar sig tillbaka till det lediga rummet. Det är större än det han tidigare hade, noterar han slött och lägger sig på sängen.
Länge ligger han där och skådar upp i taket. Förbi det. Länge ligger han och går igenom allt han varit med om. Allt det som de varit med om tillsammans, Martina och han.
Martina. Saknaden efter henne sliter i hans bröst och här, i ensamhet, tillåter han de återhållna tårarna att få utlopp. Undrar om hon tänker på mig, om hon ens minns mig? Hur mår hon nu? Gråter hon som jag?

Martina ligger ensam i sitt rum på sjukhuset. Klarvaken fast det är mitt i natten. Hon stirrar upp i taket som för att finna vägen tillbaka till den flyktiga tanken. Den vaga drömmen.
Hon har en känsla av att svaret finns däruppe, i taket. Varför hon tror det kan hon inte förklara. Hon bara vet att känslan finns där. Martina känner sig splittrad. Som om hon hör hemma på två ställen. Fast det ena har hon inget minne av. Frustrationen och ansträngningen över att försöka finna ansiktet hon letar efter, får henne slutligen att brista i gråt. Saknaden är så stor. Om hon bara kunde komma på vad- eller vem det är hon saknar så förtvivlat.

Då Martins tårar sinat och kinderna torkat, börjar han plötsligt känna sig lätt i huvudet. Känslan är bekant. En gång för länge sedan hade han, vid en resa till sydligare breddgrader, drabbats av salmonella och den lätta känsla han nu upplever är liknande den han kände då. Allt runtom honom suddas ut och snart återstår endast ett kompakt mörker. Han sluter sina ögon och låter mörkret ta honom i besittning.
Någonstans hör han hur någon ropar hans namn. Han försöker lokalisera rösten. Den är bekant och han vill gärna se vem den tillhör, så han öppnar ögonen.
”Tack och lov, han har vaknat”, säger rösten han nu kan identifiera som sin brors.
Martin är även han på ett sjukhus, kopplad till diverse apparatur och med en droppnål på ena handens ovansida. Han ler mot sin bror, för att göra honom glad och lyckas över all förväntan. Hans bror är lite, hur man nu ska uttrycka det, slö i huvudet. Han är inte dum, men lite trög helt enkelt. Martins och Mortens, så heter hans bror, föräldrar dog då Martin var arton och Morten femton. Sedan dess har Martin haft ansvaret för honom och till och med lyckats se till att hans bror fått ett jobb som elevstödjare, på samma skola där han själv undervisar i samhällskunskap och religion.
Brodern i det närmsta slänger sig över Martin där han ligger på rygg i sjukhussängen och lyckas i en handvändning dra ut droppnålen. Martin skakar på huvudet och skrattar åt sin brors fåniga uppsyn, då han inser vad han gjort och kramar om honom. Morten vet inte till sig och rusar ut i korridoren för att göra omvärlden uppmärksam på hans brors mirakulösa uppvaknande. Strax blir rummet fyllt av sjukvårdspersonal som, liksom de gjorde på Martina, tar prover och upplyser Martin om att han legat i koma i sex dagar, därför att han slarvat med insulinet.
Tiden är verkligen relativ.
Martin tar emot alla upplysningar med jämnmod och väntar otåligt på att få bli ensam. Han inser att det kan ta en stund, då han ser en säng bredvid sin egen. Hans bror har övernattat på sjukhuset tillsammans med honom. Han får av en sköterska reda på, då Morten skickats iväg med uppdrag att köpa ett paket cigaretter, att de omöjligt kunnat slita honom från hans brors sida. Brodern hade helt enkelt ockuperat sig vid hans säng och vägrat, att ens för en sekund, lämna den. Martin blir rörd av Mortens lojalitet, men bestämmer sig att se till att skicka hem honom. Om inte annat så för att städa, eller något liknande.
Morten bor hemma hos Martin och det är så de vill ha det. De kompletterar varandra fint och Martin känner att Morten är hans ansvar, utan att det blir betungande. För Morten är Martin den trygga punkten i tillvaron, han så väl behöver.
När Martin långt om länge blivit lämnad av personalen och lyckats med att övertala sin bror att åka hem, är han äntligen ensam med sina egna tankar.
Och vilka tankar sen. De är precis lika förvirrade på hospitalet i Köpenhamn som Martinas är på sjukhuset i Göteborg. Förvirrade och osammanhängande, med ett ansikte som genomsyrar dem. Ett älskat, anonymt ansikte.
Martins minnen från Komaland är lika borta som Martinas. Ändå finns de där, i det undermedvetna. Kanske skulle de gå att få fram genom hypnos? Frågan är om ens hypnotisören skulle tro att det vore något annat än drömmar. För kan man säga att det verkligen finns något som heter Komaland? Kan ett ställe som bara framträder då människor ligger i koma eller har dött, verkligen existera på riktigt? I verkligheten. I Verkligavärlden. Martin funderar en stund på var han hört det uttrycket förut: Verkligavärlden. Han bestämmer sig för att slå upp det så fort han kommer härifrån.

Martina vaknar upp, som efter en lång sömn fylld av drömmar man tappar greppet om ju närmare verklighetens vakna tillstånd man kommer. Hon kämpar sig upp till det vakna medvetandet, som om hon vore nere under vatten och vet att hon måste upp till ytan för att få luft.
Då hon inser att hon är vaken, vågar hon inte öppna ögonen. Hon är helt enkelt rädd för vad hon kan komma behöva se. Hon minns att hon gick över gatan, på väg till jobbet och att hon blev påkörd av ett rattfyllo. Eller ja, hon antog att det var ett rattfyllo.
Efter en stund liggande och lyssnande till tystnaden i rummet, som endast störs av det susande ljudet från luftkonditioneringen och av människor som pratar och går fram och tillbaka utanför dörren, öppnar hon ögonen. Ljuset i rummet är dämpat. Utanför rummet skymmer det och hon är ensam.
Martina går igenom hela sin kropp. Hon börjar med att känna på huvudet, det sitter där det ska. Inga bandage eller plåster där. Ansiktet verkar intakt. Skönt. Axlarna känns okej om än lite stela, men det kan ju komma sig av att hon ligger i en säng och nyligen har vaknat. Armarna är rörliga, fingrarna likaså. Hon har några bleknande blåmärken på högra underarmen, som om hon hållit upp den för att skydda ansiktet. De är mer gula än blå, så av det drar hon slutsatsen att hon sovit länge. Hon sticker ned händerna under det blå sjukhustäcket och känner nedför kroppen. Revbenen känns ömma. Hon lyfter på täcket för att inspektera sina ben. De syns inte, för de är båda gipsade upp till ljumsken. Hon lyfter täcket lite högre och ser till sin glädje två bleka fötter, med tånaglar i behov av klippning, sticka fram ur gipset. Hon försöker vicka lite på tårna och de gör lydigt som hon befaller dem. Kroppen verkar relativt okej och Martina lutar sig, trött efter kroppsvisiteringen, tillbaka mot den mjuka kudden och sluter ögonen.
Kvar i sömnen ligger ett halvt bortglömt minne av en dröm. En avslutad dröm, utan lösa trådar. En klar och koncis dröm som har en djupare betydelse. Martina försöker fånga den, men den flyr så fort hon kommer i närheten. Minnet flyr då hon rör vid det. Hon ser ett älskat ansikte utan att veta vem det tillhör. Hon ser natt och hon ser dag utan att veta var, men med saknad och en känsla av trygg tomhet. Hon ser ängar, skogar och berg fara förbi sin inre syn. Hon ser stora fåglar och ett ont väsen hon inte kan sätta fingret på. Som om det onda en gång har skrämt henne, men nu blivit neutraliserat. Som om mamma öppnat garderobsdörren och jagat bort monstret därinne genom sin blotta närvaro.
I ögonvrån ser hon ett mänskligt huvud i dörröppningen. Ansiktet i öppningen har först ett neutralt uttryck, som om ägaren till det på rutin tittat in i rummet otaliga gånger tidigare och inte förväntar sig något oväntat. Uttrycket förbyts till förvåning och dörren öppnas på vid gavel. En sköterska kommer in och trycker på en larmknapp. Snart är rummet överbelamrat av vitrockar. De frågar hur hon mår. Hon svarar ”bra”. De gör tester, tar blodprover och blodtryck och ringer till andra, okända vitrockar. En av dem ser märkligt bekant ut. Hon läser på hans namnbricka. Det står Karl på den. Namnet passar honom, men Martina tycker inte att han själv passar in här.
Ungefär som om man går på ett museum i en stad långt ifrån den man bor i och där, vid en eller annan monter, plötsligt ser ett bekant ansikte. Man hälsar, eftersom man känner igen personen, men kommer inte förrän efter en stund på att det ju är kassörskan i kvartersbutiken man brukar handla i, om det är något man glömt sist man var och storhandlade på den billigare stormarknaden. Kassörskan blir liksom helt fel där, på museet.
Så tycker Martina att vitrocken Karl känns.
Snart är familjen samlad och alla babblar i mun på varandra, tills de förstår att allt är för mycket. Under diverse ursäktande fraser som: ”Vi ses i morgon”, ”vila nu”, ”allt är bra” och ”skönt att ha dig tillbaks”, drar de sig alla tillbaka och försvinner som röken under en dörr vid ett baksug och hon är åter ensam med sina tankar.
Martina vet nu att hennes båda lårben bröts vid olyckan och att hon har ett stort antal, nästan läkta, blessyrer. Hon förstår inte varför hon varit så rädd för att vakna och förstår heller inte hur hon kan veta att hon tidigare varit rädd.
Hon har inte speciellt ont någonstans, men känner sig som ett djur i bur. Utan att ha några besökare för tillfället, men likväl som ett djur i bur.
Tre veckor har hon sovit sin Törnrosasömn. Tre veckor har hon legat i koma, borta från omvärlden, borta från livet. Eller? Martina tycker inte det känns som om hon missat något. Hon har alltid trott att om man har legat i koma så slänger man sig omedelbart över tidningar och personer i närheten, för att bli uppdaterad på allt man missat. Hon har inget behov av det. För henne känns det som om hon är den som har något att berätta. Vad kan det betyda? Hon har ju bara legat här hela tiden. Om hon bara kunde minnas vad det var. Har hon en pojkvän? Hon rannsakar sitt minne. Nej, inte i Verkligavärlden.
Vadå Verkligavärlden? Vad är det för något? Var kom det ifrån? Verkligheten var nog det hon tänkte på. Ingen pojkvän i verkligheten. Hon funderar en stund på om hon drömt om någon eller fantiserat. Inte på tre veckor i alla fall, skrattar hon för sig själv. Drömt kan hon i och för sig kanske ha gjort. Drömmer man när man ligger i koma?
Återigen ser hon ett mansansikte framför sig. Hon vet någonstans inom sig att hon älskar honom men hon vet inte, kan inte komma ihåg, vem han är. Hans namn, hon försöker minnas hans namn. Det är flyktigt. Lika flyktigt som tanken. Men är det inte likt hennes eget på något sätt?
Det har varit en konstig dag. En ny dag, där hon har känt sig som en ny människa. Mognare och liksom lite äldre än förut. Som om hon har varit med om något, som öppnat hennes ögon. I koma blundar man väl? Visst har hon åldrats, hela tre veckor, men inom sig har hon levt ett helt liv. Åldras man fortare när man ligger i koma? Eller utvecklas man och mognar, på insidan, utan att det syns utanpå som ålderstecken, för mognad är inte alltid ett framträdande drag, även om man ibland kan se det på vissa personer.
Var har hon varit under hela den här tiden? Här javisst, här i den här sängen, men inuti var har hon varit då? I drömmen, om det nu är så att hon har drömt, vilket hon tror.
En sköterska kommer in och Martina får för första gången på tre veckor äta fast föda, mat. Hon får en smörgås och en kopp te och äter snällt upp. Sedan mår hon illa, men säger inget, för hon vill inte att den snälla sköterskan ska bli ledsen. Varför hon skulle bli ledsen för att Martina mår illa vet hon inte, men hon vill inte förstöra sköterskans dag med att hulka efter en enda liten smörgås. Martina är empatisk och tänker sig in i hur hon själv skulle känna om någon visade sig illamående om hon gav dem en smörgås. Nu har hon i och för sig aldrig gett en macka till en nyligen- ute- ur- koma patient någon gång, men ändå.
Efter smörgåsen lutar sig Martina återigen tillbaka mot den mjuka kudden, för nu är hon trött ända in i själen. Sköterskan säger att hon kan komma att känna sig trött och inte orka så mycket under en ganska lång tid, men att det är fullt normalt. Martina förstår, man kan bli trött av för mycket sömn också.
Snart sover hon sött. En lätt och normal sömn. Inte koma.
Direkt när hon somnat börjar hon drömma och när hon senare vaknar och försöker minnas den, är den klar och koncis. Hon går över en äng och håller en man i handen. Samme man som hon har sett framför sig i vaket tillstånd. Han som heter som hon, fast ändå inte.

De tar vägen genom den skog de först gick igenom då de kom till Nattrike från Komaland, i sällskap med Punkten. Dimensionsgränserna är tydligen flytande, för den här gången hamnar de i Saga. Nu har de visserligen varit i Saga hela tiden eftersom Nattrike ju var en del av det, men de kommer till den del som de tidigare känt som Saga.
Bortom skogen ligger ett litet hus, omgiven på alla sidor av en trädgård av gigantiska mått. I trädgården, med en räfsa i högsta hugg, står Punkten. Martin och Martina går fram till honom och hälsar.
”Nej men är det ni, säger han inte utan förvåning, men inte desto mindre glad. Är ni tillbaka från era äventyr? Vi har hört att ni hade framgång och har förstått av dagens återkomst till Nattrike att Locharen är undanröjd. Fåglarna kom och gjorde rent hus. Tyvärr var det några som fick sätta livet till, det där vet ni kanske redan, både av dem och av folket. Men i kampen mot ondskan är inget offer för stort. Punkten lutar sig på räfsans skaft och tittar ingående på dem. Ni ser annorlunda ut, inte så spända. Det är mycket som är annorlunda nu.” Martin och Martina förstår att han är ute och fiskar. Direkt då de såg honom, såg de också hur förändrad han blivit. Visst är han samma gamla Punkten, men nu inte längre en av Locharens tjänare. Borta är hans oproportionerligt stora öron och hans förvrängda och förkrympta beskaffenhet. Hans sinne verkar, liksom hans kropp, ha mildrats betydligt. Martina studerar den ”nya” Punkten och bestämmer sig för att anse att han är rätt så snygg. Lång är han i alla fall, lång och stolt.
”Vi har hört att du slagit dig ned här tillsammans med en kvinna, säger Martina. Får vi träffa henne?”
Punkten vänder sig mot huset och ropar: ”Seli, kom ut, vi har besök. Strax stiger en kortväxt kvinna i långklänning ut på förstutrappan. Hon torkar händerna på sitt förkläde och kommer fram till dem. Hennes hår är i oordning och hon ser lite svettig ut, som om hon varit upptagen med något som är ansträngande. Hon har ett trevligt utseende, med äppelrunda kinder och ljusbrunt lockigt hår. Under den långa kjolen kan man ana en rund mage. Martina ser frågande på Punkten, för att få bekräftat att Selis tillstånd är av det välsignade slaget och får ett leende tillbaka som talar sitt tydliga språk. Martin märker ingenting.
Det här är ”de utvalda”, Martin och Martina, presenterar Punkten dem med stolthet i rösten. Det är dem jag berättade om, som jag förde till Nattrike på Locharens order. Det visade sig bli hans livs största misstag. Det här, säger han till de båda besökarna, är Seli.”
De tar artigt i hand och sedan säger de adjö. För även om det är trevligt att träffa Punkten, och även Seli, så känner de på sig att de måste skynda sig. Det är som om deras inre jagar dem tillbaka till Komaland. Som om tiden håller på att rinna ut.
Innan de går vill Martina prata privat med Punkten så de går undan en bit och lämnar Martin och Seli att samtala själva.
”Är Seli gravid? frågar Martina. Punkten nickar. Ska ni, eller har ni gift er?”
”Det är inte tradition här”, blir svaret.
”Jag har något som jag vill att du ger Seli, av Verkligavärldstradition”, säger Martina och tar av sig den vackra ringen de funnit under Näckens sten. Hon ger den till honom. Punkten är stum och de återvänder till de andra. Sedan ger sig Martin och Martina av.
Då de är utom hörhåll frågar Martin vad hon och Punkten hade att tala om. Martina berättar för honom och de vänder sig om lagom för att se Punkten ge ringen till Seli. Även på avstånd kan de se hur glad hon blir. De vinkar åt dem och de båda ”nyförlovade” vinkar tillbaks.
Martina går bredvid Martin och håller hans hand. Hon funderar över hur konstigt allt kan bli. I huvudet går hon igenom allt som hänt henne, sedan hon blev påkörd av rattfyllot och hamnade i Komaland. Hon har varit med om fler äventyr under sin komatid än de flesta upplever under en livstid. Har hon inte varit med om fler äventyr, så har hon i alla fall varit med om fler underligheter och lärt sig mer om det som ingen annan vet, än någon annan. Så vitt hon vet.
Det hon däremot vet med säkerhet, är att hon inte vill tillbaka till Verkligavärlden. Hon känner sig som tjuren Ferdinand; jag trivs bättre här där jag kan lukta på blommorna. Hon längtar efter sina föräldrar och sin syster, men vill nog inte leva ett helt liv utan Martin. Hon fasar inför uppvaknandet. Tänk om hon är jätteskadad?
”Vi får skynda oss, säger Martin och klär den jagade känsla som Martina har i bröstet, i ord. Vi får skynda oss för jag tror att tiden är knapp.” De börjar småspringa och hamnar i Musicaland.
Den stress de känt i Saga avtar något och är här mer som en molande huvudvärk, som håller sig i skymundan och inte gör så mycket väsen av sig. Om man inte gör alltför hastiga rörelser, vill säga.
Musiken i Musicaland har tystnat och inskränker sig nu endast till den naturliga musik, som åstadkoms av fåglar och andra ljuddjur. Det är en vacker dimension, befolkad av människor som fortfarande ser aningen underliga ut, men som inte längre verkar helgalna.
De går förbi den handelsbod dit de gick in, för att fråga om vägen, vid sitt förra besök.
Martina undrar varför de är så stressade. Och plötsligt hör hon Martins röst i huvudet: ”Det är nog det som kallas inre stress.” Hon rycker till som om det är första gången hon hört honom på det sättet. Han ler mot henne och hon drar sig till minnes att hans röst hörts lite då och då under deras äventyr, men att hon blivit så van vid det att det till slut förefallit naturligt. Då det för ett tag försvann och kanske inte är så naturligt egentligen, tänkte varken hon eller Martin på det längre.
”Varför försvann det?” frågar Martina och får en axelryckning till svar.
De går in i handelsboden. Bakom disken står samma kvinna som tidigare. Hennes barn leker lugnt på golvet. De är så upptagna av vad de håller på med, att de först inte märker att de har sällskap. Kvinnan däremot upptäcker dem direkt och blir så till sig över att de är där, att hon river ned diverse burkar från hyllan bakom disken, i sin iver att fortast möjligt komma runt den. Med båda händerna utsträckta kommer hon emot dem. Hennes ansikte uttrycker samma glädje som de tidigare sett hos andra befriade.
”Vilken ära, säger hon aningen för högt, men det kan bero på att hon sedan så länge fått överrösta musiken i Musicaland för att kunna göra sig hörd, eller ens höra sig själv. Barnen görs, i och med det uttalandet, uppmärksamma på Martins och Martinas närvaro och reser sig för att nyfiket studera gästerna.
Kvinnan är som en helt annan person och barnen är mycket mindre lika skuttande guttaperkagubbar, än de var vid det förra besöket. Kvinnan ser lugn ut, lugn och harmonisk. Barnen är mer som vanliga barn. Hur nu sådana ska vara?
Martin börjar med att fråga hur de har det och den utläggning han blir serverad är aningen fylligare än han önskat. Kvinnan pratar och barnen pratar och snart nog kommer det kunder till affären, som även de börjar prata.
”Det är som en helt ny värld”, säger kvinnan.
”Vi måste ha betett oss som kompletta galningar tidigare, säger en man som kommit för att handla men som snabbt, så fort han förstod vilka de okända var, blandat sig i samtalet. Ingen av oss talade egentligen om det, men hela våra liv var som genomsyrade av ljud. Det gick inte att tänka en enda redig tanke till slut.”
Martin funderar över varför just ljud? Varför just musik? Och kommer fram till att om människor inte kan tänka klart, kan de heller inte göra motstånd. Alltså var de helt i Locharens våld, utan att kunna försvara sig. Med konstant ljud blir till och med ett vanligt samtal besvärligt.
”Vet ni varför denna dimension kallas Musicaland? frågar en äldre dam som anslutit sig till sällskapet i handelsboden. Det sägs att den förste som kom hit blev så förtjust i omgivningarna att han bosatte sig här. Inte precis här utan en bit härifrån, ungefär där kapellet står. Martin och Martina låtsas förstå var hon menar, medan de andra nickar instämmande. Det som fångade honom var all fågelsång. Han älskade fågelsång. Mannen hade familj i Ö-rike och tog snart hit dem. Eftersom dimensionen inte hade något namn och mannen och hans hustru tyckte att fågelsången var som musik för själen, började de kalla det för Musicaland. Namnet levde kvar och med tiden kom fler hit och Musicaland har det fått heta. Nu har vi funderat på ett namnbyte eftersom det blivit förknippat med tokmusiken sänd från Nattrike. Namnet ses av vissa som ett hån mot människorna här och en arbetsgrupp har bildats för att försöka genomföra ett byte så snart som möjligt. Det vore en ära om ni ”utvalda som befriat oss från ondo” har förslag på vad vi kan kalla vårt land istället.” De andra instämmer och Martin och Martina lovar att tänka på saken. Kunderna gör så sina inköp och lämnar affären för att gå hem och berätta för de sina att de träffat befriarna. Då alla lämnat handelsboden frågar Martina kvinnan om vägen till Komaland och får en utförlig vägbeskrivning.
Martin som under tiden de samtalar ser sig omkring, gör en förvånande upptäckt.
”Var är stenarna och pinnarna och de burkarna med innehåll som ingen vettig människa kan äta?” Han har nämligen sett att det nu endast återstår säckar med riktigt mjöl, burkar med bönor och liknande, samt annat som brukar betecknas som föda, kvar.
”Det andra behövs inte längre, nu när musiken är borta. Ni förstår det enda som kunde ge lite lindring var att tugga grus. Smärtan det åstadkom var värre än musiken och därför lindrade det. Pinnarna användes för att slå sig själv med i samma syfte och fjädrarna för att stoppa i öronen. Pulvret i säckarna, det som såg ut som mjöl, var sömnmedel. Ingen här kunde få någon som helst sömn utan hjälp av det.”
”Kittlas det inte med fjädrar? Vi stoppade in blad i öronen istället, men det hjälpte föga”, säger Martina.
”Ni kom på det, konstaterar kvinnan. Vi stoppade också blad i öronen först, men då musiken blev så hög att alla till slut kröp fram under dess blotta tyngd, fick vi sluta med det. Fjädrar däremot lindrar lite och är så irriterande i hörselgången att Locharen tycktes godkänna det.”
Innan de utvalda beger sig tackar kvinnan dem och säger med allvar i rösten att de räddat ett helt folk ifrån galenskap.
Medan de går mot gränsen funderar Martina över vad man kan kalla Musicaland istället. Hon frågar Martin, men han har inget förslag. Hon kommer själv inte heller på något och beslutar att det nog är bäst att invånarna, de som ska bo där, själva får bestämma vad det ska heta.

Då Martin och Martina passerat igenom den bomullstjocka gränsen i ytterkanten av Musicaland, står de ännu en gång i Konungarike. De beslutar att försöka undvika kontakt med folket, för de misstänker att de kommer att bli kvar längre än de önskar. Särskilt med tanke på den gästvänlighet, med vilken de blev mottagna vid deras förra besök. Martina hade nog gärna velat gå på ännu ett gästabud iklädd en ”borta med vinden” klänning, men hon och även Martin känner den inre stressen pocka på. De följer sålunda den lilla dimensionens yttre gräns, tills de kommit till vad de tror är dess motsatta sida och går där igenom. De hamnar mitt i älvornas skog. Martin ler och säger att älvarösten är klarare nu, så det är där de måste vara. Strax kommer en grupp om ungefär ett dussin älvor emot dem och de får på så vis vad de trott bekräftat. Martin inleder med att tacka dem för deras vägledning.

”Kom och sätt er, vi vill höra allt”, säger en av älvorna och pekar på en gräsplätt där de alla slår sig ned. Martin och Martina turas om att berätta och älvorna ser nöjda ut. Martina kommer på att hon har något i fickan, som hon lovat de andra älvorna att ge till dessa, som tack för deras vägledning. Då hon tar fram paketet och räcker över det, kan hon skönja ett glittrande habegär i ögonen hos de närvarande. Paketet nästan slits ur händerna på henne och för ett ögonblick tvekar hon på om det var en så god idé att ge det till dem. Hon lugnar sig snart då de båda utvalda får veta vad det innehåller. Det är ”älvadamm”. Väldigt sällsynt förekommande och ett medel man kan uppfylla önskningar med.

”Har ni några önskningar vi kan uppfylla, som tack för att ni befriat oss från Locharen? frågar en älva. Vi skulle gärna vilja pröva medlet med en gång. Det var så länge sedan vi hade det.”

”Kan ni inte uppfylla era egna önskningar?” frågar Martina.

”Vi har inga, vi är älvor, blir svaret. Förresten fungerar det nog bara på människor.”

Martin frågar hur många önskningar de kan få och får svaret en. De kommer då överens om en gemensam: ”Att vi får träffas i Verkligavärlden.” Med det får de, i tur och ordning, lite damm blåst i ansiktet och så tar de farväl för att fortsätta till Komaland.

Ingen av dem tror riktigt på att det fungerar med önskedamm, men önska kan man ju alltid.

På andra sidan skogen ser de sig stå på en höjd och blickar därifrån ned över Komaland. Stressen rinner av dem, som vatten från en gås, och de börjar vandringen mot byn.

Hand i hand går de. Hand i hand mot början. Snart kommer de fram till den så kallade ankomstplatsen. Det stället där alla som kommer till Komaland först materialiserar sig.

På vägen dit börjar Martina känna sig lite konstig. Som om hon håller på att bli sjuk. Hon säger det till Martin. Han tror att det beror på att spänningen håller på att släppa. Hon är benägen att hålla med honom men känner sig likväl konstig. Väl på den precisa plats där hon först anlänt till Komaland börjar Martina känna sig lätt i huvudet. Skräckslagen ser hon på Martin, men inte ett ljud kommer över hennes läppar. Det sista hon ser innan allt blir svart är Martins förvånade ansiktsuttryck.

Förvåningen i Martins ansikte kommer sig av det faktum att Martina plötsligt blir genomskinlig, för att sedan försvinna helt. En lång stund efter hennes försvinnande står han kvar och stirrar på stället där hon försvann. En lång stund innan han fortsätter ensam mot byn. Aldrig någonsin tidigare har han känt sig så ensam. Hans ögon är torra av alla tårar som inte kommer ut. Hans sorg är för stor. Hans saknad för stark. Han inser, med sanningens hela kraft, att han förmodligen aldrig kommer att se henne igen.

När Martin avslutat deras historia och med jämna mellanrum bett Martina inflika sina åsikter och sin version i det ena eller andra fallet, beslutar de att gå husesyn. De vill se hur borgen ser ut i dagsljus, utan ondskans påverkan. Derv erbjuder sig att visa dem runt. De avböjer vänligt men bestämt, för de vill helst gå själva och det är ju inte som om de aldrig varit här förut.
De får gå ganska försiktigt uppför trappan, då träbeläggningen på sina ställen inte är fastsatt ännu. Alla hälsar på dem, för nu vet de vilka de är. Alla hälsar, vissa hurrar, andra vinkar.
Vad som är utmärkande hos alla de möter är deras leende ansikten. Martina börjar känna sig så smått trängd och hon och Martin i det närmaste smiter undan- och in i det som varit Locharens rum. Snabbt och lite oengagerat letar de igenom rummet, men hittar inget speciellt. Det enda som skiljer nuet från det förgångna är röran därinne. Rummet verkar tillfälligt användas som sovrum för dem som arbetar med renoveringen, för nästan hela golvet är täckt med madrasser. Solen skiner in igenom de gardinlösa fönstren och får dammet, som virvlar i draget, att bli synligt för blotta ögat. De två utvalda lämnar strax rummet och går för att titta in i det rum som varit deras.
Dörren till det rummet, är i motsats till Locharens, stängd. Martin får kämpa en bra stund för att få upp den. En kvinna, stående i trappan, följer deras minsta rörelser och ropar till dem att de inte fått upp den dörren och därför har ingen ännu varit därinne.
Martin ger sig inte, han börjar bli irriterad på hela situationen med folk som flåsar en i nacken och nu till råga på allt dörren som inte vill gå upp. Han har gett sig den på att få upp den och använder all sin kraft till att göra så. Han vrider dörrknoppen fram och tillbaka samtidigt som han trycker axeln emot. Med ett vrål från Martin och ett högt skrapande från dörren går den så äntligen upp. Förvåningen får Martin att för ett ögonblick tappa balansen och Martina att stötta honom.
Försiktigt går de in. Kylan som förut genomsyrat hela borgen slår här emot dem med full kraft. Martin är lite stolt över att ha lyckats med vad ingen av de andra klarat av och försöker så omärkligt som möjligt gnida sin nu ömmande axel. Martina frågar om han fick ont och han kan inget annat än svara. ”Nej, det var väl inget.”
Martina undrar varför det är så infernaliskt kallt därinne och antar att det är för att gardinerna är fördragna. Eller så har kylan, i och med den stängda dörren, stannat här inne som det gör i ett kylskåp. Hon går fram till fönstret och drar med ett ryck undan tyget som täcker fönstret. I hennes händer smulas det sönder. De måste ha varit urgamla, tänker hon och vänder sig om för att se rummet i dagsljuset. Martin står framme vid den öppna spisen och ser fundersam ut.
”Titta här, säger han. Titta på den konstiga askan, den är blå. Har det varit energield här?” Han lämnar rummet och Martina hör hur han återigen är inne i Locharens rum. Hon har ingen aning om vad han menar- eller vad han egentligen sysslar med, så hon står kvar och väntar. Martin kommer strax tillbaka och ser nu än mer fundersam ut.
”Askan i spisen inne i Locharens rum var även den blå, säger han. Då har jag rätt, den blå elden ger en blå aska. Men vems rum var det här? Det måste ju ha varit någon här och den personen har behövt den blå eldens energi, liksom Locharen. Om han nu inte använt båda rummen, men varför skulle han göra det?” Martina ser sig omkring och försöker i bästa ungdomsdeckare-stil finna spår efter den okände gästen. Snart hittar hon något som får henne att börja tänka och att lägga ihop två och två. Hon säger ingenting till Martin för hon vill fundera över fyndet i lugn och ro först och inte bara vräka ur sig teorier i största allmänhet. Istället ber hon honom att hämta en kopp te till dem var så de kan, som hon uttrycker det för att få iväg honom; ”sitta och mysa i sitt gamla rum, bara de två, utan en massa nyfikna ögon på dem”. Martin faller i hennes fälla och går snällt efter teet.
Martina sätter sig, i den fåtölj hon suttit i vid deras förra besök, för att studera sitt fynd. Hon drar det mellan fingrarna och känner noga på dess textur. Vad hon hittat är ett antal mycket långa hårstrån. Alla är svarta utom ett av dem som är kritvitt. Dess struktur påminner om tagel, utan att vara fullt så grovt.
Kan häxan ha misstagit sig? Är Satin här nu, istället för i Verkligavärlden. Var han kanske här innan han begav sig dit? Ja, så är det nog. Han var här och for sedan till jorden. Är det någon här som har träffat honom? Hon kan inte dra sig till minnes att någon nämnt honom. Hon gör en minnesanteckning, att fråga om hans existens. Om det nu är så att han varit här, då finns han ju. Häxan hade rätt, men är han så farlig som hon utgett honom för att vara? Och hon hade inte nämnt något om att han behövde blåeldsenergi. Visserligen hade hon sagt att han behövde fylla på sin kropps batterier med jämna mellanrum, men Martina- och även Martin hade trott att hon menat att han helt enkelt vilade, eftersom han tydligen aldrig sov. Men om nu det var så att Locharen blivit förvisad ur helvetet, hur kom det sig då att Satans son besökte honom? Var det på uppdrag av sin far eller på rent trots? Kanske var det inte så att Locharen blivit förvisad. Kanske var det så att han och den här borgen var avsedd att fungera som en rastplats. Kan det ha varit så att Locharen blivit tillsagd att bosätta sig här och skapa en energistation för demoner resande mellan dimensionerna? Det här kanske har fungerat som en slags helvetesambassad i Saga. Har de i så fall andra ambassader på andra ställen? Finns det något liknande i Verkligavärlden? En tanke slår Martina med full kraft. En hemsk tanke: Hitler och hans diverse efterföljande, alla de små och stora diktatorer som satt människor i interneringsläger och sedan svultit ut dem tills intet av deras krafter återstår. Även om de inte alltid har eller har haft samma grunduppfattning och värderingar som Hitler eller ens slagits för världsherravälde så som han gjorde, så är principen densamma. De sätter, eller har satt, folk i läger och låtit dem arbeta. Vart har alla dessa människors energier tagit vägen?
I Verkligavärlden finns långt mycket mer folk att suga ut än i Saga, vars energitillgång begränsats av hur många resande till Himlavärlden som kan lyckas stjälas från fåglarna.
I Verkligavärlden är tillgången fri bara man har någon att internera. Bara man har någon att hata och kan övertyga tillräckligt många andra om att den eller den är hatobjekt för tillfället. Eller varför inte ett helt folkslag? Varför inte säga att, som Hitler sade, judarna är på det här sättet och därför är de ett hot mot alla andra. Zigenarna är si och alla som är emot oss är så. De måste utrotas. Vad hade han egentligen att vinna på det? Land? De hade väl inget eget land innan Andra Världskriget? Deras affärer och tillhörigheter visserligen, men vad var beslagtagandet av deras saker till för, annat än att nära soldaterna och bekosta kriget?
Är krig en ursäkt skapad av Helvetets resande för att få fri tillgång till energi? Vad händer med dem om tillgången stryps, så som i fallet Locharen? Bevisligen blir de till en hög aska utan inflytande, men vart tar de vägen? Är de då utrotade för alltid eller sugs de helt enkelt tillbaka till helvetet för att där återuppstå och fortsätta sina ”liv”? Eller är återuppståndelsen endast förbehållen de ”goda”?
Martina hinner tänka den sista tanken ut, innan Martin återkommer med teet.
”Här”, säger han och räcker henne en kopp. Det ryker ur den och teet sprider en varm aromatisk doft, som hjälper till att skingra kylan i rummet. Martina nickar leende till tack och hon ser på Martins ansiktsuttryck att han förväntar sig något efter teet. Kanske en liten snabbis i det utkylda rummet? Martina ryser vid tanken på det och tror inte att hon skulle stå ut med att lägga sig på golvet. Det får helt enkelt bli stående. Det har de inte gjort ännu.
Hon smuttar försiktigt på det heta teet. Martin gör detsamma, bränner sig på tungan och lyckas få hälften av koppens innehåll i knäet. Han svär högt och ljudligt. Det är första gången Martina hör honom ta ett sådant ord i munnen och hon rycker till. I Verkligavärlden hade hon inte ens lyft på ögonbrynet vid användandet av ett kraftuttryck, själv svär hon ofta och gärna i ensamhet, eller i rätt sällskap, men sedan hon färdats i de andra dimensionerna har hon inte hört någon svära och inte heller gjort det själv. Därav reaktionen.
När Martin lugnat sig och Martina blåst på lämpliga ställen, sätter han sig för att dricka upp återstoden av sitt te. Martina bestämmer sig för att berätta för honom om sina tankar, det får bära eller brista. Han har förstått henne tidigare och är den enda hon kan tro förstår henne nu.
Martin lyssnar uppmärksamt på Martina och då hon är klar med sitt tankeutlägg sitter han först tyst, sedan nickar han och säger: ”Varför inte? Vem säger att du har fel? Det är i och för sig inte alls säkert att du har rätt heller men vem vet? Det låter i alla fall logiskt i mina öron.” Martina blir glad över hans förstående och att han inte, som hon nästan förväntat, skrattat åt henne. Hon bestämmer sig för att en snabbis är det minsta hon kan ge honom. Inte för att han någonsin kommer att förstå att det var av tacksamhet, men det spelar heller ingen roll när allt kommer kring. Det känns bra för Martina att göra det och han blir nöjd så vad är det för fel med det?
Efter avslutat värv, i en av fotöljerna, lämnar de båda utvalda rummet för att inspektera källaren.
Där finns inte mycket att se, förutom den askhög som antas vara resterna av Näcken.
Bäcken, som vid deras tidigare besök runnit tvärs igenom källaren, är nu borta. Det enda spår den lämnat efter sig är en grund fåra i sanden. Martin kan inte låta bli att böja sig ned för att känna efter om det finns något mer i hålrummet under stenen, annat än den nyckel de funnit där vid sitt förra besök. Han trevar länge och väl. Till slut har han hela armen, ända upp till axeln under stenen, innan han triumferande drar ut den. Långsamt öppnar han sin knutna hand för att avslöja vad han hittat. Han vet inte själv vad det är, men misstänker vad det kan vara och vill att Martina ska se det tillsammans med honom. I hans handflata ligger en ring. En guldring med en stor röd rubin infattad och omgiven av, vad som ser ut att vara, briljanter.
”Åh, vad vacker, andas Martina och sliter den ur Martins hand. Hon trär den på sitt högra ringfinger och håller handen framför sig för att beundra den. Kan inte jag få den? säger hon bedjande till Martin.”
”Vi vet ju inte vems den är, svarar han, men det kan väl inte göra någon skada att du har den så länge. Tills vi hittar ägaren, tillägger han. Och förresten kan du inte ta den med tillbaka till Verkligavärlden.” Martina tänker inte lägga två strån i kors för att hitta ägaren och hon planerar minsann att försöka ta med den hem, men säger inget till Martin om det.
De två tar farväl av folket och lämnar borgen, för de känner att det är dags att gå vidare.

Martin och Martina tar farväl av fåglarna och får än en gång gå ut för att ta emot folkets jubel. Det känns lite vemodigt, men samtidigt skönt att allt är över. Att godheten ännu en gång har segrat över ondskan. Martina njuter av känslan att stå där inför alla, som menar att hon och Martin är deras frälsare. Jag är kändis fan, tänker hon och ser framför sig en amerikansk tevepastor hon en gång sett och tyckt var enbart dum. Fast inte hälften så korkad som den publik, i kyrkan, som hängde vid hans varje ord. Han tjänade åtminstone grova pengar på att vräka ur sig sörjan. Publiken däremot betalade för att höra det. ”Synd att man förmodligen aldrig kommer att kunna berätta om detta för någon, tänker hon vidare, om man nu ens kommer att minnas det? Detta kommer inte att kännas lika triumfartat om ingen vet om det i Verkligavärlden. För finns det något mer tillfredsställande än att berätta om sina egna bedrifter? En triumf, en bedrift är inte verklig om inte media, eller åtminstone ett visst antal andra vet om det. Här vet alla vem jag är, men i Verkligavärlden är jag en onämnd person bland anonyma människor. Här ser folk på mig på ett annat sätt. Ingen kommer att se annorlunda på mig då jag kommer hem. Annat än som ”hon som låg i koma”. Men det kan väl inte anses som någon egentlig bedrift? Om man inte tolkar det som att man övervunnit döden. Martina själv ser det inte så. Hon ser det mer som att hennes sinne inte stod ut med vad som skedde med hennes kropp och därför satt sig i felsäkert läge, tills kroppen blivit så stabil att sinnet orkar hantera det. Martina funderar på hur hon ser ut i Verkligavärlden och undrar hur hon mår. Här mår hon utmärkt, men i Verkligavärlden? Hon vill inte vakna upp till sanningen. Inte ännu. Inte förrän hon kan hantera tänkbara skador och eventuella framtida handikapp, utan att bryta ihop. Kan man lära sig? Kan man egentligen förbereda sig på något sådant? Är det bäst att förbereda sig mentalt på det värsta tänkbara och sedan bli glad över att det inte blev så illa som man trott? Tänk om det är värre? Tänk om det är värre en man kan föreställa sig? Tänk om man i Verkligavärlden är en veritabel grönsak utan möjlighet att kommunicera med omvärlden och sålunda helt i vårdpersonalens våld.
Tänk om avdelningen, där hon just nu ligger, är underbemannad och de enda som jobbar där en empatibefriad vikarie och en fastanställd, bitter kvinna, som visserligen gör sitt bästa med de resurser som finns, men som ändock är bitter över hur hon förslösat sitt liv med att ta hand om andra och det utan ett endaste tack och utan att någonsin ha fått en respektabel lön för det arbete hon utfört?
Många gånger på obetald övertid, därför att det inte har funnits någon annan. Obetald, därför att hon är kvinna och har gjort sitt yrkesval frivilligt. Därför att det sagts att hon får skylla sig själv om hon stannar över. Men vem ska då ta hand om dem som behöver det? Vem ska bry sig om?
Martin och Martina lämnar folksamlingen i Fågelrike och får, av två fågelvarelser, skjuts till gränsen. De får snarare eskort, för flyga kan de göra själva. Väl där tar de farväl och korsar gränsen. Gränsen de korsat leder dem till stranden där palmerna vajar och havet brusar.
De stannar en stund för att ta igen sig och på något sätt bearbeta det de varit med om och för att återigen förenas i den vita sanden. De gör så, med en frenesi som är få förunnade. De rullar över stranden och hamnar slutligen i vattenbrynet. ”Härifrån till evigheten, säger Martin, släng dig i väggen. Vi har varit där och återvänt.” Deras älskogsljud skrämmer en flock duvor ur en av palmerna och över deras huvuden flyger de, vita mot den blå himlen. Martina försöker pränta in minnet av deras flykt och göra det till en bild i albumet som är hennes eget. Aldrig mer kommer den lyckan som hon i detta nu känner, då hon ser duvorna ovanför sig, att göra sig påmind på ett sådant kraftfullt sätt.
Då deras lustar tillfredsställts är det dags att gå vidare.
Nästa anhalt på hemfärden är Poshiqua. Ett helt fantastiskt land, om man är intresserad av allt som anses kvinnligt, alternativt manligt och har med mode att göra. Martin och Martina kommer dit via en rosbeklädd portal.
Direkt när de kommer igenom känner de doften av den dyrbaraste parfymen. Ingen tung doft, utan lätt som hjärnorna på de som bor i dimensionen.
Och vilka människor som bor där sedan. Martina är helt övertygad om att detta måste vara en slags himmelsdimension för avlidna modeller, eller stora skönheter av sin tid, för varje man och varje kvinna de möter är helt otroligt vackra, var och en på sitt sätt. Alla är välklädda, inte alla moderna, men välklädda för den tid i Verkligavärlden de uppenbarligen kommer ifrån.
De utvalda finner sig stå på en bredare gågata, kantad av vackert klippta träd. Längsmed hela gatan, som sträcker sig så långt de kan se, ligger små butiker. Små exklusiva butiker varvade med olika skönhetssalonger.
Två damer i böljande krinoliner och med små parasoller i händerna, för att skydda sina bleka ansikten mot solen, går armkrok med två frackklädda herrar. De ser ut att vara sprungna ur en scen från Borta med vinden. De måste ha varit här länge. Att döma av klänningarnas snitt sedan någon gång på 1860-talet. Eftersom krinolinerna är såpass omfångsrika, förmodligen från 1860 eller -61. Strax innan inbördeskriget, som förde med sig blockader och gjorde att man efter det använde sig bra mycket mindre tyg i kjolarna.
Utanför en frisersalong står en grupp ungdomar klädda i sjuttiotalskläder. Någon har extremhöga platådojjor och en annan rullskridskor. En svart man i gruppen har den massivaste afro som någonsin skådats. En svart kvinna ser ut som om hon vore en av Charlies änglar.
Martin och Martina slår sig ner på en av de strategiskt placerade bänkarna, för att studera folklivet.
Tre kvinnor går, eller snarare struttar som påfåglar, förbi. De går som om gatan vore deras personliga catwalk. Den ena med extremare och slampigare outfit än den andra. Den ena med mer väteperoxidbehandlat hår än den andra.
Naglarna på den ena kvinnans händer som hon viftar med, när hon med tillgjord bebisröst utbrister (för det kan knappast kallas prat det hon utstöter) darling och ääälskling i varannan mening, är som chockrosa klor.
Kvinna nummer två, ler hela tiden på ett enerverande tillgjort vis, samtidigt som hon slänger med sina hårförlängningar och den tredje håller stenkoll på omgivningen, som för att vara helt säker på att alla ser henne. Då och då inflikar hon något till den intellektuella diskussionen, kryddat med ett litet ordlöst tjut.
Fascinerande korkat ser det ut och Martina känner sig nästan lite okvinnlig av att se dem. Martin däremot får jobba hårt med att inte brista ut i skratt.
Efter bimbosarna kommer ett ungt karriärspar. Båda iklädda kostym, men kvinnan med smakfulla svarta pumps till kostymen.
Ingen ser de två på bänken. Ingen ser något annat än sig själva och deras åskådare tröttnar snart på att sitta och titta.
”Vi går, säger Martina. Jag har ingen lust att vara här längre, för mitt IQ tar storstryk. Allt verkar ju bara gå ut på att synas.”
De reser sig upp och fortsätter gatan fram.
Strax innan de kommer fram till ännu en rosbeklädd portal, som de förmodar är vägen ut, säger Martin fundersamt: ”Men om alla är posörer, var är då publiken? Vad är meningen om alla syns, men ingen ser?”
De korsar dimensionsgränsen och hamnar i vad som varit Nattrike. Det ser annorlunda ut i dagsljus, så först förstår de inte att det är där de befinner sig.
Det är Martin som först inser det, genom att gräset är blekare än något gräs de tidigare skådat. Då han säger sig tro att de faktiskt är i Nattrike skrattar Martina åt honom. Det är ju andra länder emellan stranden och här. Flera andra. Det hade de ju sett då de gick till Fågelrike. Inte förrän de ser borgen förstår även hon- och blir Martin säker. Kanske är det så att dimensionsgränserna är flytande, eller så har de tagit en genväg. Den enda vägen behöver inte vara den sanna eller ens den rätta.
Borgen ser även den annorlunda ut i det strålande solskenet. Den är inte så respektingivande längre. Känns inte så i alla fall. Sin respektingivande storlek har den däremot kvar. Ruvande ligger den framför dem och håller sina mörka hemligheter och sitt mörka förflutna dolt bakom sin enorma träport. De bestämmer sig för att gå in.
Lite avvaktande går de över den nedfällda vindbryggan. De blir lite förvånade över att vattnet under den är borta. Hela vallgraven är torrlagd. Den är ganska djup och dess botten är täckt av grönt slam. Lukten av slammet når dem och Martina rynkar på näsan av avsmak.
Framme vid porten tvekar de en stund om de ska knacka på. De vet ju egentligen inte vad de har att förvänta sig. Vet inte vem eller vad som kommer att öppna. Har ondskan återkommit?
Martina slår ifrån sig sina mörka tankar och frågar sig själv: ”Tror du verkligen att det finns ondska i klart dagsljus?”
Kan ondska inte frodas i dagsljus? Vem säger att ondskan måste vara mörk? Den kan ju faktiskt vara ljus även om människor i alla tider gjort uppdelningen; godhet-ljus, ondska-mörk. Är det enbart för att man ska ha något att hålla sig till eller är uppdelningen gjord av någon med erfarenhet av ondska?
Som de i Nattrike. För då Nattrike styrdes av ondska var det natten hela dagen, nu är det dagen hela dagen. Hur är det på natten? Kan de vara säkra på att ljuset verkligen innebär att godheten tagit över eller är det så att ondskan blivit bättre på att maskera sig? Varför var det mörkt när Locharen regerade? Var det för att han hade ljusskygga avsikter? Smittade hans sinne av sig på omgivningen? Om ett sinne är mörkt betyder det då i förlängningen att det måste vara ont? Är i så fall ett ljust sinne enbart gott?
De beslutar att de ingenting har att förlora och knackar på. Porten slår strax upp och de möts av ett glädjestrålande ansikte. Ansiktet bakom leendet är Dervs.
”Välkomna åter, säger han. Välkomna åter kära vänner. Kom in, kom in. Ni får ursäkta att det är lite rörigt här, men vi försöker pigga upp stället. Ni är så välkomna, så välkomna.”
Martin och Martina går med honom in och möts av en helt osannolik röra. Överallt är det folk och överallt pågår det renovering. Trappan får en träbeläggning, förmodligen för att inte göra ett så kallt intryck.
Det är varmare i borgen nu. Inte varmt, men varmare. Kanske beror det på all aktivitet. Kanske på att så många människor befinner sig där, eller kanske för att ondskan är borta.
Där kommer tankegången återigen upp i Martinas huvud. Måste det vara kallt om det är ont? Fast det förstås, om det är mörkt blir det automatiskt kallare. Men måste det vara så? Helvetet sägs ju alltid vara hett. Är det i så fall ljust där? Det borde det vara eftersom det sägs brinna där. Men då är det ju i alla fall ljust, fast det är ondskans hemvist.
Kan det vara så att vi historiskt sett har haft fel? Är det inte så, att mörker inte är något annat än avsaknad av ljus? Kan kvinnan, som varnade för Djävulens son, Satin, ha haft rätt? Är helvetet uppbyggt av svarta salar? Var är elden då och finns det kanske grader i helvetet? Som i Dantes ”Den gudomliga komedin”. Är allt uppbyggt i steg? Kan man gå igenom alla faser med sinnet i behåll? Existerar ”inferno”, ”purgatorio” och ”paradiso” i en så strikt uppdelning eller flyter allt ihop?
I Verkligavärlden kan det vara omväxlande kallt eller varmt. Är helvetet i det avseendet likt jorden och har samma sorters miljö- och vädervariationer, fast kanske mer extremt? Mycket mer extremt.
De dammiga blodröda draperierna ligger huller om buller på stengolvet. Här och där skymtar en av de förut så hatade sjalarna. Barnen ser glada ut och är synbart endast i vägen, men ingen av de vuxna tycks bry sig om det, utan låter dem hållas. Martina får hjärtat i halsgropen då hon ser ett av dem, en liten flicka i fyraårsåldern, vira en sjal runt halsen. Men då ingen annan verkar ta det så allvarligt, säger hon inget.
Några av barnen släpar iväg med ett av draperierna under triumferande tjut, uppenbarligen i avsikt att bygga en koja och kanske ha den som tak.
”Kom med mig ut i köket, säger Derv, jag vill höra allt om era äventyr. Visserligen har era bedrifter nått oss innan ni gjorde det, men jag skulle vilja höra om dem med era ord. Det är så lätt att det överdrivs eller glöms bort något då det färdas med mun till mun metoden. Sätt er så ska jag göra en god kopp te.”
Martina låter Martin ta ordet och han börjar långsamt berätta. Ju längre han kommer i historien desto fortare pratar han, som om han vill få ur sig allt innan han glömmer en enda detalj. Derv och Martina lyssnar utan att avbryta.
Snart sprider sig ryktet om att de utvalda återkommit och nu berättar om sina äventyr. Martin får ta om vissa saker så att alla hänger med, men gör det gärna. En evighet sitter han och berättar och en evighet ser Martina på honom. Hon inser att hon aldrig har känt för någon annan så som hon känner för Martin. Känslorna för honom är så starka att det är som om hjärtat ska brista vid nästa andetag. Martina är stolt över honom och över att vara den som blivit utvald tillsammans med honom. De är en enhet. Själsfränder. Hur kommer det att bli i Verkligavärlden?

Martina börjar omedelbart med utfrågningen: ”Hur gick det? Fick ni honom? Fick ni ut folket?” Hon tystas av en höjd hand och ett leende. ”Kom med oss så ska ni få se.”
I samlad tropp lämnar de fyra väntrummet. Martina ser sig om en sista gång innan de går ut och vinkar åt de kvarvarande hon pratat med. I sitt stilla sinne undrar hon hur lång tid det kommer att dröja innan hon ska återvända hit, för att själv vara den som går in igenom dörren. Och om hon ens kommer att minnas sitt första besök, vid den tiden. Oavsett hur och när det blir så vet hon i alla fall nu att det inte behöver finnas någon rädsla, eftersom döden inte är mer skrämmande än man själv tillåter den att bli. Det är som med nöjen ungefär. Man får inte roligare än man gör sig. Eller som en lustigkurre, hon kan inte minnas vem, en gång sa: Man får inte roligare än man gör på sig.
Fåglarna leder dem båda ut på ett fält beläget en bit, utom synhåll, ifrån väntrummet. Den synen som möter de båda utvalda får Martina att, gråtande av lättnad, sjunka ned på knä.
Hon och Martin spenderar den närmsta timman med att motta folkets jubel och som de enkla människor de innerst inne är, erhåller de jublet med generade leenden.
Vad som möter dem där på fältet är hundratals människor, halvmänniskor och varelser. Alla skrattar och ser alldeles nybefriade ut i största allmänhet. Nattrike är inte befriat från Locharen, får de veta. Ingen vågade ge sig direkt på honom, med tanke på hans förmågor. Istället hade de ägnat alla resurser åt att evakuera fortast möjligt. Att finna Nattrike var inte så svårt efter det att häxorna gjort sitt. Ljust hade det blivit automatiskt då höljet avlägsnats. De kallar det höljet och det får Martina att tänka på en ostkupa, där de helt sonika gått fram och lyft av locket.
Nu var det väl inte så enkelt men för att illustrera det fattbart, inför sig själv, så tänker hon i de banorna. I ”bildspråk” har hon hört det benämnas. Vissa tänker så, eller kanske alla gör det utan att tänka på det.
Efter att ha mottagit folkets jubel, vilket för Martin känns aningen falskt som om de tar åt sig äran av vad andra gjort, drar sig de utvalda och fåglarna tillbaka. Då får de hela historien berättad för sig och inte bara de fragment som de fick inför folket.
Häxorna hade med förenade krafter, fåglarna kunde inte säga eller visste inte hur, fått bort det som dolt Nattrike från omvärlden. Nattrike i sig visade sig vara en del av Saga. Det faktum fick Sagaborna att gå i taket och vissa drabbades av kollektiva skuldkänslor för att deras land härbärgerat sådan ondska. Men då ingen beskyller dem för negligerande, eftersom de inte vetat om det, lugnade de sig och livet där kommer snart att återgå till det vanliga. Förutom det att de i fortsättningen förmodligen kommer att vara mer uppmärksamma på hemliga döljanden eller ockupationer av deras landområden än de i sin naivitet tidigare varit. Folket av Saga har en förmåga att tro alla om gott och i dagens samhällen, eller gårdagens, är det inte alltid förenligt med det mångvälde som utgör Sagas styrelse.
Hur som helst så låg Nattrike öppet för insyn och fåglarna smög och flög i skytteltrafik för att få ut folket. Manfallet efter den manövern hade inte varit stort, men inte att förglömma, fem av dem förlorades till sjalar. De kommer att hedras som de krigshjältar de är. Fåglarna säger detta med samma stolthet som mången krigsherre gjort i Verkligavärlden och Martina tycker det låter lika löjligt här som där. Inget hedrande, hur stor ceremoni de stupade än blir hedrade med, kan återföra dem till de levandes skara. Hon frågar hur många av folket, de haft som uppdrag att befria, som överlevde och får till svar ”alla utom en man vid namn Keopke”. Vid uttalandet av detta namn reagerar Martin och Martina. ”Keopke, säger Martina, honom har vi träffat. Han bjöd in oss tillsammans med Punkten och gav oss vägledning och information genom att kalla till ett möte.”
”Keopke är en stor hjälte, säger fåglarna. Han räddade fler liv än någon annan. Han tog utan tvekan kommandot över alla dem som försökte hålla sjalarna borta. I frontlinjen slogs han mot dem och lyckades oskadliggöra en stor del. Tyvärr fick han som den mest framträdande av motståndarna, även ta emot mest av vad sjalarna hade att komma med. Han slogs tills blodförlusten blev honom för stor och då slogs han lite till. I sanning en tapper man. Utan tanke på sitt eget liv stred han intill döden för sina medmänniskors frihet. Han kommer att omtalas i vår historiebeskrivning.”
”Har ni träffat Punkten? frågar Martina vidare.”
En av fåglarna slår sig för huvudet och säger: ”Punkten ja, honom skulle vi hälsa ifrån. Han har bosatt sig i Saga tillsammans med en kvinna, vars namn jag glömt. Men ni ska veta att han varit oss till stor hjälp. Han är en hjälte han med. Som underrättelseman gav han oss råd ifråga om vilka vägar att gå, för att fortast och lättast få ut alla. Han gav sig till och med in i själva borgen för att hämta ut några av tjänarna som inte visst något om flykten. En av dem var tydligen den kvinna han senare slog sig ihop med.”
”Vad skönt att det gick bra för honom, säger Martina, eller hur Martin?” Martin nickar sitt medhåll och ser märkbart lättad ut.
”Mitt hjärta blöder för dem som fallit offer, säger han, men gudarna ska veta att de dog för en god sak. Frihet.” Martina tycker det är rent och skärt skitsnack men bestämmer sig att inte lägga sordin på den testosteronstinna stämningen. Istället tar hon på sig sitt mest diplomatiska leende och nickar i falskt medhåll. Visst är frihet något att eftersträva men är det, ska det, verkligen vara nödvändigt att offra så mycket för att få det. Offra liv. Hon tänker på utilitarismens tankesätt: största möjliga lycka för största möjliga antal och försöker på så vis slå ifrån sig tanken på för stora offer. Det är för majoritetens bästa och hade de inte fått ut dem så hade de fått lida i evighet. Den enda som dragit nytta av deras fångenskap är Locharen.
”Locharen, frågar hon, hur går det för honom nu?”
”Vi kommer att ha ögonen på den kufen. Så vitt vi vet, av Punkten, är han ensam kvar i borgen och är således helt utan möjlighet till att fylla på energireserven. Vi kommer att vakta på hans minsta rörelser och har just nu vakter utposterade runt slottet så att han inte flyr. Vad vi ska göra om han försöker, får vi ta ställning till då. Men om vi har rätt, och det räknar vi kallt med att vi har, så är han redan nu så försvagad av bristen på energi att han inte kan ta sig någonstans. Vi tänker svälta ut honom. Man har redan märkt förändringar i de omkringliggande dimensionerna. I till exempel Musicaland har musiken tystnat.”
Vid den sista kommentaren drar både Martin och Martina en suck av lättnad. De har båda fasat inför tanken att på tillbakavägen vara tvungna att korsa den dimensionen. Men de hade inte haft en aning om att det var Locharen som låg bakom det. Så det var alltså ett av hans onda livsverk. Martin hade tänkt fråga fåglarna om de inte kunde vara snälla och ge dem en karta, eller något liknande, så de hade kunnat undvika det. Det är nu överflödigt.
Det var rätt av fåglarna att be de båda utvalda vänta i väntrummet, även om de nog undrade lite över det tilltaget i början och Martina för ett ögonblick faktiskt trodde att de lämnades där för att hållas ur vägen. Nu står det däremot klart för dem att återresan lovar att bli långt behagligare än den de upplevt på väg hit.
”Historiebeskrivning, slänger Martina ur sig samtidigt som hon tänker tanken, vad menas med det? Är det som böcker ni skriver i?”
”Ja, blir svaret, vi skriver dagböcker då det inträffar något roligt eller speciellt så att våra efterkommande kan läsa om det och förhoppningsvis lära något. Misstag är visserligen till för att upprepas, alla lär sig av sina egna även om andra innan dem gjort samma, men de värsta är nog bra att ha i minnet så att de till varje pris kan undvikas. Sedan skriver vi även ned roliga och vardagliga händelser, utan egentlig annan mening än att förmedla hur livet levs.”
Efter ytterligare en stunds pratande, kommer det plötsligt en fågelvarelse flygande ovanför dem. Då han landat och antagit sin mer mänskliga form, bugar han sig och säger att uppdraget är slutfört och att Locharen är eliminerad. En förvirrad tystnad uppstår innan alla börjar prata i mun på varandra. När lugnet åter lägrat sig över de samlade, får de höra vad som skett:
”Vi stod utposterade runtom slottet då plötsligt alla ljud försvann. Först märkte vi inte av det. Inte förrän ett långdraget tjut hördes från slottet, insåg vi hur tyst det egentligen varit. Tjutet intensifierades tills det nådde till- och gick över gränsen för vad vi kunde stå ut med. Bönande om nåd föll vi, med händerna tryckta mot öronen, in i tjutandet som för att överrösta det och därmed neutralisera dess verkningar. Vi blev vansinniga av tjutet, som lät som om det kom från en som blivit galen för länge sedan och som försöker smitta andra med sitt vanvett. Det gick inte att kontrollera kroppens rörelser och som raglande fyllerister irrade vi omkring utanför borgen. Då och då kom en än starkare ljudvåg och slog emot oss, som en tsunami slår upp mot stranden efter en jordbävning under havsbottnen. Det fanns inget vi kunde göra för att undkomma. I det ögonblicket förstod vi innebörden i det vi fått berättat för oss om ”Locharens vilja”. Den var ohyggligt stark och ingen levande varelse är född som kan klara av den. I en evighet plågades våra sinnen, innan tystnaden åter blev en realitet. Den lättnad vi kände, den lyckan, går inte att klä i ord. Vi samlades och pratade om vad det hade kunnat vara och hur vi skulle gå vidare. Medan vi stod där och gjorde upp strategier återkom tjutet men denna gång lägre, svagare och följaktligen mer uthärdligt. Visst blev vi rädda och reagerade instinktivt med att stänga till våra hörselgångar, men tack och lov upphörde det snart och vi kunde fortsätta diskussionen. Vi hade våra aningar om att tjutet kunde vara Locharens dödsvrål och pratade om möjligheten att ta sig in i borgen. Vi hade blivit avrådda från att göra det, men fick en slags känsla att det inte längre skulle vara någon fara.
Tredje gången tjutet hördes var det så svagt att vi först inte hörde det, igenom de fåglar och syrsor som strax innan stämt upp sin kör. Vi insåg då att gubben var döende och beslutade att gå in. Sagt och gjort, gick vi in. Borgen var helt öde och här och där hängde det sjalar som såg ut att ha blivit helt utmattade. De hängde över trappräcken och de få möbler borgen är möblerad med. Det som slog oss var den atmosfär av ondska som genomsyrade stället. Kände inte ni av den?” frågar han vänd mot Martin. Han skakar på huvudet och vänder sig mot Martina. Hon skakar också på huvudet, nej hon hade inte känt av någon ondska. Om det inte var så att hon känt av den, utan att förstå innebörden i dess vibrationer. Inte hade förväntat sig att möta den. Kanske är det så att vaktposterna gått in i borgen med den förutfattade, troligtvis, meningen att den verkligen var genomsyrad av ondska. Hon och Martin hade däremot inte gjort det. De hade stigit in som om vore de väntade och välkomna gäster. Kanske känner man ondskan enbart om man förväntar sig att göra det. Kan det vara så att ondskan är flyktig? Lika flyktig som kärleken sägs vara. Kan det vara så att ondskan i sig inte är ond förrän någon anser den vara det? Det är väl ungefär som i ett sadomasochistiskt förhållande. Om båda parterna är med på noterna är det okej. Om den ena inte är det, är det att definiera som våldtäkt. Ser någon utomstående på och är lagd åt samma håll, endera det ena eller det andra hållet, eller kanske till och med åt båda om lusten faller på är det okej. Om alltså betraktaren är bekant med ytterligheterna av den sexuella naturen och godkänner det som en del av den, är det okej. Om däremot den utomstående betraktaren tycker att ett sådant uttryck i driftlivets irrgångar är förkastligt- och smutskastar allt som är vackert och naturligt, anses det perverst. Sedan kan diverse utövare av avarterna sätta sig i pratshowernas soffor bäst de vill, det blir ändå inte helt accepterat i salongerna annat än som något man kan gotta sig åt i smyg och sedan bikta bort och be undan. Det kommer, oavsett hur högt företrädarna för det än gapar, inte att anses vara något annat än en aktivitet som utövas av människor med ett snedvridet synsätt och en perverterad natur.
Vad är ondska egentligen annat än den raka motsatsen till godhet?
”Vi gick uppför trapporna och sopade på vägen undan de alltmer lealösa sjalarna. Vissa av den försökte sig på ett sista kraftlöst angrepp, men det var inga svårigheter att, utan större ansträngning, fösa iväg dem. Det som förut varit blodtörstiga mördare, hade i ett nafs förvandlats till ofarliga sjalar. Inte för att man skulle vilja det, man vet aldrig, men kanske skulle man nu kunna använda dem till det de var avsedda för från början. Eller kanske var det så att de tillverkades för att bli dödssjalar, vem vet. Eller så blev de, liksom folket, kidnappade och förvanskade. Hur som helst kom vi utan problem uppför trappan och fram till den dörr ni beskrev som den in till Locharens rum. Den var svår att öppna och vi antog att Locharen använde sina sista krafter där och då, till att hindra oss från att forcera den. Vi hade fel. Slutligen fick vi med förenade krafter och hjälp av en kofot upp den. Om vi först trott att den ondes krafter var slut, togs vi nu abrupt ur villfarelsen att så var fallet. Då vi gick igenom dörröppningen reste han sig, ur den stol där han suttit, och kom oss till mötes. Han var rak i ryggen som en eldgaffel och såg inte en dag äldre ut än femtio. En, i sanning välklädd och distingerad, herre med de grå tinningarnas charm och en välbevarad konstitution. Han välkomnade oss som vore det en parodi på ett riktigt besök. Han bjöd oss att sitta ned med honom och reda ut våra problem. Vi som gått in i hans rum kom oss inte för att göra något annat. Hans vilja var helt enkelt för stark. Vi kände oss plötsligt som välkomna gäster utan ett enda problem i världen. För ett ögonblick tror jag till och med att vi glömde bort varför vi var där. Stämningen var behaglig, hans röst detsamma. I den öppna spisen sprakade det av en varmt gul eld. Vi småpratade om allt och intet. Jag vill mig minnas att vi talade om vädret och om hur skördarna kunde tänkas utfalla. Locharen beklagade sig över hur svårt det kan vara att hitta bra personal och att hans egen inte kommer längre. ”Kanske är de på semester, så sa han. Men jag minns inte att jag har godkänt det. Kanske har de bildat fackförbund?” Därefter skrattade han och det var ett angenämt skratt. Efter en stund hade han sagt sig vara trött och rätt och slätt somnat där han satt i fåtöljen.
Vi som var där vaknade under hans sömnpaus ur den förtrollning han uppenbarligen försatt oss i och började viskande diskutera våra nästa steg. Det var en förvirrad situation eftersom vi inte hade en aning om var vi egentligen hade honom. Var han ondskan personifierad? I så fall, undrade vi om det verkligen är så illa att umgås med den eller låta sig dras in i den. Ondskan verkade god, så god att vi betvivlade oss själva och vårt omdöme. Vi diskuterade den möjligheten att det förelåg ett misstag, om det verkligen var rätt person vi var ute efter, om vi tagit fel. Kan vi ha gått in i fel rum? Två av oss gav sig ut i korridoren för att kontrollera de andra rummen. De kom tillbaka utan svar. De hade inte funnit någon annan.
Vi satte oss att invänta hans uppvaknande. Det dröjde inte länge och då var han förändrad. All hövlighet var som bortblåst, liksom hans raka rygg. I samma ögonblick som han vaknat hade elden i spisen blivit klart blå och totalt ljudlös. Då han slog upp sina himmelsblå hade de verkligen varit just det, himmelsblå. Ur dem kom ett sken som var rent bländande om man såg rakt mot det. Ögonen i hans ansikte och ljuset från elden var som ett. De hörde ihop som vore de en och samma. Det var då vi insåg att det nog var så, att de hörde ihop. Att Locharen levde i symbios med elden. Att det var därifrån han fick sin kraft.
Vi insåg att vi var illa ute och backade mot dörren. Han följde efter oss några steg sedan stannade han tvärt. Han vände sig om mot eldstaden, med ryggen mot oss och stod helt stilla. Långsamt sträckte han på sig, långsamt återfick han sin värdighet. I samma takt som hans rygg blev rakare så blev ljuset från elden svagare. När slutligen bara ett svagt flämtande återstod och den med en suck dog ut vände sig Locharen återigen emot oss.
Det var som om han sugit ut den sista återstående energin ur elden och samlat den i sina ögon. Med all sin resterande kraft, attackerade han oss med sin vilja. Som marionetter, vars snören blivit avklippta, föll vi till golvet. Orkeslösa och apatiska låg vi där och inväntade det grymma slutet, utan att ha tillräckligt mycket vilja kvar för att ens göra det allra minsta motstånd.
Den känslan vi fick var att trötthet inte är en förnimmelse vi någonsin till fullo upplevt, förrän nu. Locharen kom långsamt emot oss. Han gick inte över golvet, han gled. Fasan inför mitt stundande öde fick mig att darra, men ändå kunde jag inget göra för att förhindra det. De andra kände detsamma. Som darrande asplöv låg vi där och det enda vi hade att hoppas på var att han skulle göra historien kort med oss.
Inget av det vi sett framför oss inträffade. Inget blev som vi trott att det skulle bli.
Framför oss slocknade ljuset i Locharens ögon. Han hade förmodligen gjort slut på sina resterande krafter, genom den sista viljestöten. Då ljuset slocknat försvann vår trötthet och vi kunde resa oss och putsa dammet ur fjädrarna. Ondskan stod kvar framför oss, men var nu reducerad till en uråldrig gubbe. Den fanns inga spår kvar av hans forna nimbus och inte heller av hans vilja. Han sjönk med en suck ned i närmsta fåtölj och hans röst då han talade till oss var knastrande, som en gammal Verkligavärlds grammofonskiva.
”Slutet är här, sa han. Slutet är här. Sedan bönade han oss om att skänka lite energi till honom, för som han sa: Jag kan inte leva utan det. Om ni gör mig till viljes ska ni bli rikligen belönade.” Vi gjorde honom naturligtvis inte till viljes eftersom vi på första parkett sett vad han kunde åstadkomma då han haft tillgång till det han bett oss om. Och det där med att bli rikligen belönade, ville vi inte ens ta reda på vad det kunde innebära. Förslavade vore nog ett bättre uttryck än belönade. I alla fall trodde vi att den belöning han utlovat skulle bestå därav.
Slutet för honom kom fortare än vad vi förväntat oss. Den onde i sin fåtölj började upplösas och snart återstod endast en hög med aska, av vad som tidigare varit en man.
Vårt uppdrag var slutfört och vi kunde med gott samvete lämna borgen. Men innan vi gjorde det gick vi först igenom vartenda skrymsle av den, för att se om vi kunde finna någon kvarvarande. Eller kanske något som kunde ge oss svar på hur han kunnat bli som han blev och hur han kunnat gömma Nattrike så länge och så framgångsrikt.
Länge och väl letade vi men fann inget annat än en hög med aska där ni sagt att Näcken skulle befinna sig.”
”Vad kommer att hända med borgen nu? Och med den del som var Nattrike?” frågar Martin.
”Jorden är inte fruktbar där eftersom den legat i mörker under så pass lång tid och vi vet inte hur mycket ondska som sipprat ned i den, så det är inte lätt att svara på, säger fågeln som fram till denna tidpunkt fört talan. Kanske gör Sagaborna om borgen till ett vandrarhem eller till ett ställe där glada fester kan hållas. Det är stort nog. Och visst vore det bra om den kan användas till något glädjande istället för det den använts till så länge; en boplats för ondskan.” Fågelvarelsen som talat sätter sig ned. Han ser märkbart trött ut, liksom de andra som varit med också gör.
”Då har det väl blivit dags för oss att återvända till Komaland”, säger Martin och ser på Martina som för att få klartecken från henne. Martina nickar lite sorgset för hon är inte riktigt övertygad om att hon vill lämna Fågelrike. Hon trivs här och känner sig ganska hemma. Egentligen är det väl så att Martina känner sig hemma på många ställen. De flesta de har besökt hittills faktiskt. Hon är väl sådan till naturen att hon är hemma där hon befinner sig för tillfället. Det kan i vissa fall vara en fördel. Man är aldrig utanför utan anpassar sig efter omständigheterna, även mentalt. Nackdelen torde vara att man blir rotlös och alltid saknar de ställen där man tidigare varit, hur mycket man än trivs på det nuvarande.
Hemma är där jag hänger min hatt, sägs det. Men om man nu inte har en hatt? Går det i så fall lika bra med en mössa?

Den dagen då djävulens utsände landade på jorden, var den i särklass blåsigaste dagen i mannaminne. Det gick en veritabel orkan över bygden och många var de hus som förlorade sina tak.
Han landade med sin underliga, delvis osynliga, farkost mitt på ljusa dagen i ett buskigt skogsparti omgivet, på alla sidor, av åkrar. Han blev sedd av ingen, men under en lång tid efter landningen skedde det konstigheter i skogspartiet. Det var rent kusligt hur alla fåglar verkade försvinna.
En bonde såg en vecka efter landningen hur en skata, som flög tätt över trädtopparna, plötsligt upplöstes till intet. Bonden, som i sanningens namn inte var helt nykter, trodde inte sina ögons vittnesbörd. Han kom aldrig att berätta om fenomenet för någon, inte ens sin hustru. Han tyckte det räckte gott och väl att han själv trodde han var galen. Varför då gå runt och uppmuntra andra till att tro detsamma? Hustru fick däremot utdelning på mannens upplevelse, även om hon aldrig fick reda på varför. Bonden rörde efter denna dag aldrig mera vid
alkoholhaltiga drycker.
En annan händelse inträffade några månader efter landningen, då två barn lekte i skogen. Det råkade sig så att de byggde en koja, i form av en wigwam, just på den plats där farkosten tagit mark. Allt var gott och väl och de lekte där flera dagar i följd. De ägnade mycken tid och energi åt byggandet och när arbetet var utfört fick de hålla utflykt i kojan. Samma kväll fick de båda, vid ungefär samma tidpunkt, mycket hög feber. Innan daggryningen var de tvenne ohjälpligt döda. Dödsfallen var mystiska och då tillbörlig tid förflutit lades utredningen ned. Kvar var två familjer upplösta i sorg.
Den utsände var blod av Satan. Han var hans son och hans namn var Satin.
Ansiktet han fått var en tvålfager blandning av människa, på mödernet och djävulsk skönhet ärvd av den fallne ängel som var hans fader. Hans haka var på samma gång bestämd och mjuk. Hans ögon var klart gröna. I visst ljus kunde man i dem skönja en gulaktig nyans. Hans näsa var vad man brukar kalla klassisk, utan att för den skull vara för stor. Hans hår var långt och kraftigt, med en lätt raggig struktur. Det var korpsvart till färgen och penslat med blonda, nästan vita, slingor.
Ett sådant hår varje kvinna skulle vilja tvinna mellan fingrarna och även gladeligen borra in hela ansiktet i.
Många kvinnor skulle komma att säga att de skulle kunna dö för den chansen; men de skulle komma att bli förvånade när de insåg hur rätt de haft. Intimt umgänge med denne gudomlige man innebar nämligen en relativt snabb, men ytterst smärtfylld död.
Det är känt att avkomman från två jordiska djur av olika art, om dessa ej är kompatibla, kan bli sterila. Djävulens avkomma var även han steril, men utöver det var hans säd så giftig att partnern obönhörligen dog under svåra krampanfall. Många blev de kvinnor som dog efter att ha sett den himmelska- och ändå bestialiska lusten i närbild.
Några tyckte det var värt offret. De flesta hann inte ens att tänka tanken fullt ut.
Då Satin efter landningen lämnade skeppet och vandrade bort över fälten för att ta sig till mer tättbebyggda områden kunde man, om någon varit där, se skeppet försvinna i tomma intet.
Det var ingen dramatik, inga smällar eller rökmoln, det bara försvann.
Satin tog sig, till fots, till närmsta stad. Det var ingen storstad i bemärkelsen miljonstad, utan endast stor nog för djävulens utsände att smälta in- och försvinna i.
Han hyrde ett rum, privat och diskret, hos en dam med ytterligare endast en hyresgäst. En gravt alkoholiserad man i sextioårsåldern.
Det stod snart klart för Satin att denne man och hyresvärdinnan var ett älskande par. Enbart tanken på denna mesallians mellan den paranta damen och den smutsiga, nedgångna herren fick det att vända sig i hans mage. Och det var i sanning inte mycket som kunde åstadkomma detta.
Vanliga människor skulle, efter en sådan resa Satin just avverkat, ha krupit mellan lakanen för en lång och stärkande sömn. Men inte han, inte Satin, inte djävulens son, han sover inte, han sover aldrig. Han lever sin evighet fullt ut. Utan ens en minuts sömn.
Visst vilar han emellanåt, för även han måste då och då ladda om sin kropps batterier, eftersom han är till hälften mänsklig. Men sova har han aldrig gjort. Han har heller aldrig sett eller hört om någon som sov där han kom ifrån. Han känner inte till begreppet sova.
Inte ens hans mor sov.
Modern var för honom en blek och vacker zombie som alltid, så länge han kan minnas, vandrat runt i salarna av skräck. Emellanåt ammade hon honom eller bara kysste hans panna med orden: ”Min stackars vackra pojke.” Sedan fortsatte hon sin vandring i evigheternas evighet, som den osaliga ande hon var.
Satin älskade sin mor innerligt. För honom var hon en symbol för allt som var mjukt och vackert. Han älskade även sin far, med en vördnadsfull respekt, för den raka motsatsen.
Satin var en splittrad personlighet, med en människas hela känsloregister och en djävuls inpiskade elakhet. Han var en kärleksfull man, med en total brist på empati.
Dessa tvenne delar av hans personlighet drog envist och ihärdigt åt varsitt håll och fyllde honom ibland med det svåraste tungsinne. Melankolin var lyckligtvis ofta snabbt övergående men gjorde att Satin allt som oftast kände sig ensam och övergiven och då främst av sig själv.
Han hade ingen att prata om dessa förvirrande känslor med. Inte sin mor, hon var för frånvarande i sitt oändliga chocktillstånd. Inte sin far, han var för kallsinnig. Såsom läget nu var fick Satin själv reda ut sitt komplicerade känsloliv. Detta var en av anledningarna till att han tackat ja till erbjudandet från sin far; att besöka jordens yta. Kanske, var förhoppningen, skulle han här, liksom sin far, kunna finna sig en maka. En som inte dog av att förenas med honom.
Satin hade ingen lätt uppgift; att själv reda ut sitt komplicerade känsloliv. I sina svåra stunder kände han sig som en förvirrad pojke i en stor och skrämmande värld. I motsats till de bra stunderna då han var kung och härskare över allt, levande och dött.
Insidan av dörren, till det rum han hyrt, var klätt med spegelglas. Detta upptäckte Satin sedan han gjort upp med värdinnan och stängt dörren om sig. Han hade aldrig sett en spegel och som en normal följd av detta, aldrig heller sig själv i en sådan. Han visste helt enkelt inte hur han såg ut och fram till detta genombrott hade det heller inte varit viktigt. Ingen i helvetet vill väl se sig själv i ögonen? Men nu såg han alltså och ryggade vid första anblicken undan eftersom han trodde det var någon annan. När han upptäckte att det var sig själv han såg blev han nyfiken och inte så lite glad. Nöjd med det han såg blev han stående i timmar. Han poserade och kråmade sig, undersökte på nära håll sitt ansiktes detaljrikedom och klädde av sig in på bara skinnet. Han kom på att han kunde se hela sin rygg och vred nästan nacken ur led på köpet.
Narcissistiskt stod han där och kunde efter kritisk granskning se dragen av både far och mor i det anlete som nu fascinerade så.
Satin var en vacker människa i vars kropp ett svart hjärta dunkade med livgivande slag. Ett svart hjärta kantat av ljus.
Han var en gudomlig, vuxen, pojke med hela världen- och mer än det som lekplats.
Och lekar var hans största intresse.
Djävulens son hade en tatuering i form av tre sexor placerad i bakhuvudet. Tatuerad, eftersom han ej, som brukligt är, fötts med detta tecken.
Besvikelsen över denna naturens nyck gjorde att hans far, endast några få timmar efter gossens födelse, låtit tatuera in sexorna. Tradition är tradition, ända in i helvetet.
Den man som Satan kallat in för uppgiften, var en ond man. Han kom från en stor stad och hade gjort så mycket ont, under sin korta livstid, att han med enkelhet kvalificerat sig för vistelsen i helvetet, flera gånger om.
Vid kritisk granskning och i jämförelse med ett antal andra helvetesbor var tatueraren ifråga en mild själ. Men det beror helt på med vilka mått man mäter.
”Den gode guden är inte en tiondel så förlåtande som den fallne ängeln.”
Då kvinnan, den blivande häxan, med dessa ord som avsked går sin väg ser Martin och Martina på varandra som om stjärnorna fallit. ”Vad fan handlade det där om? säger Martin. Martina skakar på huvudet för hon har ingen aning. Vad menade hon? Vad ville hon ha sagt med sin historia? Är Gud inte förlåtande? Och om han nu inte sägs vara det, så måste det tyda på att han finns. Det borde då gälla även för Djävulen. Att han finns, om han nu är mer förlåtande än Gud. Är det meningen att de två ska söka upp mannen, vad var det hon kallade honom, Satin, då de kommer tillbaka till Verkligavärlden? Eller var det en varning, att de ska akta sig för att komma i hans väg? Martina funderar över det och undrar hur han ser ut. I verkligheten alltså och inte som den föreställning hon har av honom i huvudet. De fick honom gestaltad för sig och hon antar, efter beskrivningen, att man tappar andan vid blotta åsynen av honom. Men säker kan man ju aldrig vara. Kanske är han ful som stryk? Men att häxkvinnan tyckt att han var attraktiv. Skönheten finns som sagt i betraktarens öga. Det ligger något i det. Alla har ju tack och lov inte samma smak.
Martina minns en gång då hennes kompis, sedan skoltiden, Anton hade med sig sin senaste erövring till deras stamlokus och hon inte alls såg ut som han beskrivit henne tidigare. Enligt honom var hon skönheten personifierad. Med långt vackert hår, stora fina läppar och ögon samt en matchande kropp, modell slank. Enligt Martina var hon spinkig och helt uppenbart svårt hjulbent. Det långa håret hade ungefär samma struktur som hö, då det var totalt sönderblekt. Ögonen var liknande de man kan se på en ko, men på en ko är det sött. Läpparna såg ut som om hon sprutat in collagen, men tyvärr fått en för hög dos, på vissa ställen. Martina sa inget för hon ansåg, då och även nu när hon tänker på det, att det inte var hennes sak. Tjejen såg ut som hon gjorde och Martina tyckte hon var skitful. Anton tyckte tvärtom, men så var det ju också han som senare flyttade ihop med tjejen och levde lycklig i alla sina dagar.
Två år fick de innan han gick bort. Eller snarare rycktes bort. Det blir inte så mycket vackert bortgående i bilolyckor.
Martina funderar över alla de uttryck som finns till hands då någon dör och till vilka det passar bäst. I sitt inre gör hon upp en lista: Gå bort kan man säga om en gammal människa som levt sitt liv till fullo och som stillsamt, omgiven av sina anhöriga, somnar in. När döden har inträtt, tvättar de anhöriga av liket som sedan ikläds sina bästa gå bort kläder. Gå bort alltså.
Avlida tycker hon kan passa till flertalet. Men hon har fått för sig att personer som inte kände den avlidne personligen och som efteråt talar om vederbörande i tredje person oftast benämner den avlidne som just avliden. Det kan även användas av anhöriga, fast först flera år efter dödsfallet, beroende på hur nära relation de haft till den avlidne. Död är ett så starkt begrepp i all sin enkelhet, att folk som förlorat nära och kära ofta har svårt att ta ordet i sin mun, utan att få tårar i ögonen. Avliden låter mer neutralt på något sätt. Sedan finns det uttrycket kola. Som kommer sig av det något längre uttrycket kola vippen. Martina undrar över vad det kommer ifrån ursprungligen och frågar Martin. Han i sin tur ser lite konstigt på henne och säger: ”Ingen aning. Varför undrar du?” Martina svarar: ”Äh, det var inget”, och återgår till sitt tänkande. Trilla av pinn, där är en formulering man åtminstone kan härröra till något. Om en fågel dör så trillar den av pinn. Om den inte kolar av en hjärtattack i luften vill säga. Nu kommer hon att tänka på en sketch med Monty Python- gänget. Den där kända, med den döda papegojan i djuraffären. Om djur kan man säga död, det blir inte så laddat. Konstigt. Undrar varför det är så? Det kanske i själva verket inte är så om djuret var gammalt och älskat. Kila vidare är ett bra uttryck. Man kilar helt enkelt vidare till andra sidor och upplever nya äventyr. Vad löjligt det låter med orden nya och äventyr. Inte var för sig, men i den ordningen efter varandra: nya äventyr, låter det som en barnbokstitel från femtiotalet. Susanna på nya äventyr. Gullan på nya äventyr. Usch så trist, hon är helt enkelt två generationer för sent ute. Döden överhuvudtaget är trist om man tänker i Verkligavärldstermer. Härifrån sett, med den framför sig bakom dörren, är den inte alls särskilt trist. Mer upplyftande faktiskt.
Men vad häxan egentligen menat med sin historia tål att tänka på, senare. Nu finns det ingen tid kvar till tankar och funderingar, för in i väntrummet skrider två av fågelvarelserna. Uppenbarligen kommer de i avsikt att hämta Martin och Martina. De båda reser sig och går dem till mötes.

Mötet i grottsalen avslutas och en av fåglarna visar Martin och Martina till stället där de ska tillbringa tiden tills allt är avslutat. Vilket visar sig vara ett väntrum, som de får dela med dem som väntar på att få komma till Himlavärlden. Martin ifrågasätter varför de inte får vara ute i Fågelriket och får till svar att de är säkrare här eftersom väntrummet är förenat med Himlavärlden. Fåglarna vill synbarligen inte prata om det, men verkar rädda att Locharen ska angripa Fågelrike och försöker på detta sätt se till deras säkerhet. Väntrummet ser ut som ett överdimensionerat vårdcentralsväntrum, med den avvikelsen att golvet är täckt av gräs och träd växer upp ur det. Det är lika mycket ett väntrum med skog i, som en skog med ett väntrum däri. En skog med stolar, soffor och bord utplacerade som på måfå, fast med väggar av sten. Kanske är även detta egentligen en grotta, precis som den där de hade rådslag? Nästan alla stolar och soffor är upptagna av människor. Martina undrar lite över var de som inte betecknas som människor befinner sig. Är de också här? Hon kan inte se någon- eller något annat. Kan det vara så att varelser som till exempel kentaurer, vid tanke på dem ryser hon till av välbehag, och heldjur såsom till exempel hundar och katter har egna väntrum? Förmodligen, eftersom de inte syns till här. Kommer de inte till Himlavärlden på samma sätt som människor, eller är det endast människor som har tillträde dit? Är det dumt att tänka så, eller måste man tänka så? Finns Himlavärlden till för att människor måste ha ett mål med livet? Står andra än vi över sådant futtigt tänkande? Befolkas Himlavärlden av änglar? Blir vi änglar då vi kommer dit? Martina kommer att tänka på en vers hon hört för länge sedan och som hon trodde att hon glömt:
I himmelen bor det änglar
Vi står utanför
I himmelen bor det änglar
Dit går vi när vi dör
I himmelen bor det änglar
Varför inte här
I himmelen bor det änglar
Alla vägar dit bär
”Såå, säger Martin plötsligt och Martina rycks abrupt ur sina tankar, det här är alltså evigheten. Eller rättare sagt evighetens väntrum. Fånigt egentligen med ett väntrum, varför kan man inte bara gå rakt in i Himlavärlden? Det här rummet är nog säkert till enbart för att öka spänningen inför det som komma skall. Ska vi ta och prata lite med de andra? Mingla, tillägger han med ett skratt.” De båda utvalda ser sig omkring. I ena änden av väntrummet är det en dörr, ovanpå dörren en skylt. På avstånd går det inte att se vad det står så de går, av nyfikenhet, närmare. ”Himmel”, står det på skylten. Ett enda ord, ”Himmel”. Martin och Martina tittar på varandra och brister samtidigt ut i skratt. ”Vad löjligt, frustar Martin, kunde de inte ha kommit på något bättre än det?”
”Vadå, fnissar Martina, kan det sägas bättre vart dörren leder?”
De slår sig ned i en soffa där det redan sitter fem personer, men där det finns gott om plats över för dem. De två presenterar sig för de närmast sittande och de gör detsamma. En av dem frågar hur de två kan ta så lätt på vistelsen här och hur de kan vara så orädda och se så hemtama ut. Martina förklarar så gott det går, men det verkar inte riktigt som det går fram. Kanske är det för otroligt att ta till sig. Särskilt som de som är här, är det för att de nyligen dött och knappt ens förstått det än. En man som sitter lite längre bort verkar helt frånvarande och ser synbart ut att prata för sig själv. Martina anstränger sig för att höra vad han säger. Efter en stund kan hon urskilja det från sorlet omkring dem. Mannen pratar inte, han mässar. Om och om igen säger han samma saker. Då hon hört det ett antal gånger ser hon sammanhanget och tillslut utkristalliserar sig som en text, utan musik: ”Dödens fåglar flyger i ultrarapid. De bryr sig inte om dina vedermödor. De bryr sig inte om dina smärtor och tankar. De bryr sig inte om dina böner. De bryr sig inte om din själ. Dödens fåglar flyger i ultrarapid. De bryr sig inte om att du är ledsen. De bryr sig inte om dina sorger. De bryr sig inte om din själ. Dödens fåglar flyger i ultrarapid. De tänker inte på din morgondag. De tänker inte på din ångest inför döden. De bryr sig inte om din själ.”
Martina blir ledsen då hon förstår vad han säger, så hon bestämmer sig för att prata med honom. Han låter så ångestfylld att hon knappt står ut och hon vill berätta för honom att fåglarna inte alls är som han föreställer sig. Hon berättar för Martin. Han lyssnar även han till mässandet och håller med om att det vore bra om hon försökte prata med honom. Hon går till mannen och sätter sig bredvid honom. Stolen står lite ensamt, en bit från de andra, så hon sätter sig helt enkelt i gräset framför honom. När hon satt sig tystnar mannen.
Martina avvaktar en stund innan hon presenterar sig. Sedan börjar hon berätta om vad hon och Martin varit med om och vad fåglarna är. Mannen lyssnar uppmärksamt tills hon slutar, sedan säger han: ”Jag heter Nicolai och är väl antagligen död då. Jag måste vara död för det sista jag minns är att min bil krockade med en stolpe. Sedan blev allt först svart sedan vitt och så kom jag hit. Men jag förstår inte vad fåglarna är bra för. Änglar har jag alltid trott var de som skulle hämta mig.” Martina hinner inte svara honom för i samma ögonblick öppnas dörren till Himlavärlden. Allas huvuden vrids åt det hållet och alla ser ut att hålla andan. Även Martina gör det. Fast vad är egentligen meningen med att hålla andan när man redan är död? Om man är död vill säga, hon och Martin är ju faktiskt de enda närvarande som inte är det.
I dörröppningen till Himlavärlden materialiserar sig något av det vackraste Martina någonsin kunnat föreställa sig. Det måste vara en ängel. Inget annat kan vara så otroligt, överjordiskt skönt. Det är en ängel. En sådan man kan se avbildad i kyrkor i Verkligavärlden. Martina förstår nu att de som målat änglarna, någon gång måste ha sett dem. Hur ska man annars kunna veta hur de ser ut? Men ingen målning gjord av mänskliga händer kan till fullo ta tillvara den sanna skönheten hos varelsen i dörröppningen. Ängeln böljar i kanterna, som om den stod i ett luftdrag. Vilket den förmodligen gör, där mellan världarna i öppningen. Martina översköljs av ett djupt lugn av dess åsyn. Ängeln säger ingenting, men ändå reser sig några människor upp och går emot den. De ler och ser lika lugna ut som Martina känner sig. Då de passerat igenom dörröppningen stängs dörren bakom dem och den förtrollade stämningen, som för en stund, genomsyrat luften avbryts. Snart börjar alla avbrutna samtal, runt om i väntrummet, återigen tas upp och sorlet lägger sin ljudmatta över de samlade.
”Otroligt, säger Nicolai och Martina håller med. Otroligt, säger han igen. Nu är det tredje gången jag ser det, men jag kan fortfarande inte tro mina ögon. Så vackert och snart är det min tur. Jag kan känna det i varje fiber, att det snart är min tur.” Med det försvinner han åter in i sin egen, ständigt mässande, värld. Den här gången ordlös och mer som ett hummande och helt utan den rädsla som förut präglade hans ordval. Han ser gladare ut och Martina känner att hon gjort sitt. Hon återvänder till Martin och soffan, där endast tre väntande är kvar. En av de kvarvarande är en ung attraktiv kvinna som oavlåtligt ser på Martin. Martina iakttar henne en stund sedan sätter hon sig så nära Martin hon kan och lägger handen på hans lår. Med en min av äganderätt blänger hon på kvinnan. Kvinnans respons på blängandet är oförutsett. Helt kallt sträcker hon fram höger hand för att hälsa till Martina och presenterar sig. Därefter gör hon detsamma mot Martin med det undantaget att hon inte, som med Martina, släpper med en gång. Hennes varma leende mot honom får gensvar i hans ansikte. Martina grips av en lust att smälla till henne. Rakt i det söta ansiktet. I sitt inre gör hon också det och ser kvinnan stupa i backen med blodet rinnande nedför halsen. Martina nöjer sig med enbart tanken på att slå till henne och ler i njugg. Förresten kan hon få stöta på Martin bäst hon vill. Hon är ju för sjutton död och Martin vet om det lika väl som alla andra. Kanske ligger hon i en grav någonstans och ruttnar, med maskar krypande i sina tomma ögonhålor. Eller så är hon en hög med aska, återstoden av vad som en gång varit en människa, efter en kremering. Hur som helst är hon ute ur leken. Med detta i åtanke kostar Martina på sig ett leende. Den stackars kvinnan försöker väl helt enkelt hålla kvar en liten sista, desperat del av det som kallas jordeliv. En sista flört. Ett sista försök att få gensvar på sina blickar från det täcka könet. Och vem kan väl passa bättre som måltavla än Martin. Han är åtminstone här och levande nog. Martina slänger honom en blick ur ögonvrån. Han är snygg, det kan man inte sticka under stol med.
”Hur kom du hit? frågar hon kvinnan.”
”Jag vet inte men jag fick ont i magen och så hamnade jag här.” Hon pekar mot magen och Martina ser ned. Det är ett litet hål i tyget ungefär där kvinnan pekar och Martina ber henne dra upp tröjan. I huden på magen är det ett hål, ett litet hål, men på ryggen är hålet stort som en handflata. Martina tar på sig expertminen och nickar igenkännande. ”Du har blivit skjuten med en dumdumkula, säger hon som om hon har en aning vad hon pratar om. Det har hon egentligen inte, men hon har hört talas om skottskador där ingångshålet är litet men utgångshålet stort. Det beror på att kulan exploderar eller något liknande.
Kvinnan ser först lite frågande ut, som om hon inte riktigt förstått vad Martina sagt. Sedan säger hon högt: ”Jävlar, de gjorde det i alla fall.” Martina och Martin undrar vad hon menar och hon svarar med ett enda ord ”tradition”. ”Hedersmord?” frågar Martina och får endast en sorgsen nick till svar.
Då kvinnan nu inte ser ut att vilja prata mer, vänder sig Martina mot den äldre man hon satt sig bredvid och presenterar sig. Mannen har en så kallad skepparkrans på huvudet och är klädd i ett slags fotsid, vit klänning. Eller kaftan kanske det kallas. Den är rak och helt i avsaknad av utsmyckningar. Med rund halsringning och ärmar som räcker ned till knogarna. Han saknar fotbeklädnader. Han presenterar sig som Egil och tycks nöja sig med det. Martina frågar honom om hur han kom hit och får en skakning på huvudet till svar och ett ord: ”Hjärtat.” Mannen verkar inte särskild konversabel så Martina lämnar honom åt sig själv och vänder sig till den tredje personen i soffan. Det är en man i fyrtioårsåldern. Han kallar sig själv Kenta och säger att han förmodligen har ”supit skallen i bitar”. Martina tycker att han är en snygg karl. Inte så olik en ung Dean Martin, trots att spriten satt sina spår i hans ansikte. Det är kanske däri likheten med Dean Martin ligger.
”Så det här är alltså väntrummet för att få komma till pärleporten, säger han sorglöst. Skönt att äntligen ha fått komma hit. Nu kan det bara bli bättre, eller hur? Martina håller med men säger också att inte hon ska dit ännu. ”Nä, jag hörde det, säger Kenta. Du och han, här pekar han på Martin, ska tillbaka sen va? Ni ligger i koma hörde jag. Häftigt och så har ni varit ute på äventyr. Det är som en sådan där fight mellan gott och ont va?”
Just då öppnas återigen dörren och Kenta reser sig. ”Då var det mitt nummer de ropade upp. Hörrni, när ni kommer tillbaka till jorden så kan ni väl hälsa polarna från mig va?” säger han och går med en vinkning igenom dörren, tillsammans med tre andra. Martina skrattar lite för sig själv då hon kommer på vad han egentligen sagt. Hälsa polarna sa han. Vilka polare och var? Det måste finnas minst hundra Kentor enbart i Sverige och han hade inte sagt var han kom ifrån, ens vilket land.
Två nyanlända slår sig ner i soffan. Den ena av dem är en medelålders kvinna som verkar nervös och som rycker till vid minsta ljud. Mager som en skrika är hon och Martina tycker sig se vissa likheter mellan henne och en strykrädd hund. Hon bestämmer sig för att prata lite med kvinnan, för att försöka lugna henne. Långsamt, under samtalets gång, kryper det fram att hon begått självmord och därför är rädd för efterräkningen. Hon förväntar sig en påföljd, ett straff. Martina säger att hon inte tror att man blir straffad för självmord eftersom det inte skadar någon annan, fysiskt, än en själv. Kvinnan säger att ensamheten var det som drev henne till att utföra självmordet och att det nog inte finns någon som saknar henne. Hon tror därmed att hennes frånfälle inte heller skadar någon psykiskt. Martina har lust att säga till henne att det säkert finns flera stycken som saknar henne, att det alltid finns någon, men eftersom kvinnan verkar vilja tro att det inte är så, låter hon saken bero. Kvinnan undrar vad Gud kan tänkas tycka om saken, att hon avslutat sitt liv innan det var färdiglevt? Martina frågar henne då om hon är säker på att så är fallet? Om det kan sägas med säkerhet att hon verkligen inte var färdig. Kanske finns det en högre mening med att man tar sitt eget liv? Kanske är det ödet? Om det är ödet så borde det även vara Guds vilja.
Den andre nyanlände är en yngre man, ungefär i Martinas ålder, som inte vet hur han kommit hit. Han har redan kontrollerat sin kropp och den är utan andra skavanker än de han tidigare känt till. Han är full av förväntan och tror inte alls att Himlavärlden är slutet, utan att de alla väntar på att få reinkarneras. Martina tänker, men säger det inte, att han kan ha dött av ett aneurysm, eftersom han inte har några egna svar. Och aneurysm kan ju tillkännage sig som gubben i lådan, när man minst anar det och helt utan förvarning.
Det dröjer inte länge förrän dörren åter öppnas och även den här gången vänds allas uppmärksamhet emot den. De två nyanlända går in tillsammans med den flörtande kvinnan.
Martin och Martina diskuterar saken sinsemellan och kommer fram till att ”deras” soffa, som står ganska nära dörren, är sista anhalten. Nu är det inte så att det enbart är ”soffsittare” som går igenom dörren, men hittills har alla därifrån gått. Vilket Martina tycker är bra, för hon är nyfiken av sig och vill gärna prata med så många som möjligt. Martin däremot ägnar tiden åt att vila sig. Tillbakalutad mot de sköna soffkuddarna och med händerna bakom nacken lyssnar han på vad de andra pratar om.
Strax kommer det nya personer till soffan. En av dem verkar mer än nådigt stirrig och ser väldigt irriterad ut. Han pratar i ett kör, utan att invänta svar. Han tycks ha åsikter om det mesta, men allra mest om varför han kommit hit.
”Det är regeringen, säger han. Det är regeringens fel att vi är här. Vi är alla deltagare i ett experiment. Efter att de har knäckt våra viljor kommer de att göra detsamma med våra nackar. De kommer att ta våra hjärnor och göra androider av oss allihop.” Så där håller han på. Så länge, att till och med Martina tröttnar och slutar lyssna. Istället vänder hon hela sin uppmärksamhet mot kvinnan vid sidan av sig.
Denna kvinna ser på Martina och säger: ”Du är den utvalde, du och din man. Jag såg er i drömmen innan jag kom hit. Det sista får Martina att spetsa öronen. Jag ska inte heller dit in, säger hon och pekar på dörren, utan ska strax ansluta mig till häxorna av Fågelrike. Tillsammans med dem ska jag försöka få bort det som döljer Nattrike. Er historia känner jag till, som om jag gått vid er sida hela vägen. Men nu ska ni få höra min. Jag har fått mig tillsagt att berätta den, men gör det med glädje. Ni måste få veta. Någon måste få veta och ni är de enda som kommer att återvända till Verkligavärlden. Ingen vet om ni kommer att minnas någonting av vad jag berättar för er, eller om ni ens kommer att minnas er vistelse utanför Verkligavärlden, men vi känner starkt att historien måste berättas och att ni är de enda som kan förvalta kunskapen.”
Och så börjar hon berätta en historia som förefaller Martin och Martina otrolig. Främst eftersom den utspelar sig i Verkligavärlden, men även för att kvinnan har detaljer som endast den som varit närvarande kan ha. Om ens då?
Kvinnan har ett sätt att prata på som är nästan hypnotiskt, utan att för den skull verka sövande. Både Martin och Martina lyssnar uppmärksamt till varje ord som kommer över hennes läppar. Till varje nyans i hennes språk och till varje paus hon tar för att, emellanåt, hämta andan.
Då kvinnan berättat färdigt, säger hon att hon själv dött och hamnat här efter ett ”möte” med mannen ifråga och att hon inte vet hur historien kommer att sluta. Om den ens har ett slut?
De båda utvalda inser att berättelsen är sann. De känner att den är det, utan att kunna sätta ord på varför de upplever det så. Blotta insikten får Martinas hjärta att kallna i bröstet.
Kvinnan är noga med att tillägga att det hon själv inte upplevt har kommit till henne, via drömmar och syner.
Detta är hennes historia såsom hon berättar den för ”de utvalda” innan hon går för att ansluta sig till häxorna i Fågelriket:

Rakt upp går färden och som genom ett under står de återigen på fast mark.
Runt omkring dem rasar ett krig. Hus står i brand och människor trycker bakom högar av skräp. En grupp soldater springer förbi dem, hållande i gevär. Soldaterna ser inte det förvirrade paret. De är så uppfyllda av sin framryckning. Skrik hörs i luften. Stigande och fallande och plötsligt avbrutna skrik.
När Martina vänder på huvudet, för att se sig om och bilda sig en uppfattning om vilket läge de befinner sig i, ser hon kroppsdelar. En arm här och ett ben där. Ett avslitet huvud, som i livet synbarligen suttit fäst på en manskropp. Kroppen ligger en liten bit därifrån.
Fascinerat stirrar hon på huvudet. Ansiktet, eller det som nu återstår av ansiktet, har ögonen vidöppna mot himlen och munnen är stelnat i ett förvånat grin.
”Hur kom vi hit? frågar Martin och hans ögon visar stor förvåning genom att bli runda som tefat. Hur i helvete kom vi hit?”
Martina är lika förvånad hon, över hur saker utvecklat sig. Egentligen borde de inte bli förvånade längre. Vi det här laget borde de ha insett att saker och ting inte är så som de förväntas vara. Men kanske är det ett sundhetstecken att fortfarande låta sig förvånas. Kanske är det så, att deras erfarenheter i diverse andra dimensioner inte gjort ett jämförelsevis lika stort avtryck på dem, som de erfarenheter de burit med sig hit från Verkligavärlden. De är ju fortfarande i Verkligavärlden hur mycket de än tror sig vara här. Eller är det möjligen så att de är här, hur mycket än folk tror att de befinner sig i Verkligavärlden?
Plötsligt springer återigen en grupp soldater förbi dem. Samma grupp som nyss. Samma bomber hörs, liksom samma stigande och fallande skrik som alldeles nyss.
Martin konstaterar krasst att det verkar som om de hamnat i ett slags upprepning. Som en filmsnutt som spelas om och om igen. Som en scen ur en krigsfilm från 50-talet ungefär.
”Underifrån, som ett slag under bältet, kom vi hit säger Martina. Det är väl med det här som med allt annat vi tidigare hittills har upplevt. Inget är som det ser ut och inget är som man förväntar sig att det ska vara, rabblar hon som om det är ett mantra som rabblats till leda. Skit samma, hur det än är. Vi kan väl bara utgå ifrån att vi hamnat i ett eller annat nytt land och ta det som det kommer. Det är ju inte mycket vi kan göra åt saken.”
Hon hinner tala till punkt och Martin hinner tänka att det är skönt att hon ser på saken så bekymmerslöst eftersom han inte gillar att se henne rädd, eller ens upprörd, sedan ser de en flock fåglar komma rakt emot dem. Instinktivt gör de sig beredda att ducka, eller fly, innan de upptäcker att fåglarna på väg emot dem, är de som de hela tiden letat efter. En känsla av lycka uppfyller dem båda och helt utan anledning, för de är uppenbarligen på väg rakt mot dem, ropar de och viftar för att göra dem varse om deras närvaro. Skrattande ser de på varandra innan de kramas.
Då fåglarna är nästan ända framme hos dem och ser ut att göra sig redo att landa, ställer Martin och Martina upp sig för att motta dem. Ett värdigt mottagande är väl det minsta man ska kunna åstadkomma, så de försöker få någorlunda ordning på sina anletsdrag. Vilket visar sig lättare sagt än gjort då de hela tiden riskerar att brista ut i jubel över att äntligen ha nått sitt mål.
Fåglarna landar runt dem och blir till de människoliknande varelser Martin och Martina känner igen från Komaland. En av dem tilltalar dem med en röst som får Martinas knän att mjukna: ”Vad gör ni här i Traumasien?” frågar han, vänligt och som om han gärna vill veta.
Martin och Martina börjar prata i mun på varandra och tystas snart av en höjd hand från fågelvarelsen. ”Lugn, säger han. Ni har ingen brådska. Vi vill gärna veta allt, men ni får ta det en i taget.”
Martina ser sin chans och är den som griper ordet. Först frågar hon om det land de befinner sig i och får till svar att det är ett slags skärseldsland. Traumasien får de som har saker på sitt samvete genomleva en tid i, innan de kan gå vidare. Det är ett helt frivilligt beslut som vissa människor tar, som för att rena sina själar. När de sedan känner sig redo och ljusa i sinnet, kan de närsomhelst gå vidare. När helvetet är genomlidet kan de ta till sig himlen.
Nöjd med svaret förklarar Martina hetsigt att det visst är bråttom och att Locharen håller sitt och även andra folk i ett järngrepp. Hon berättar i korta drag om vad de varit med om- och gått igenom innan de kom hit. Så sakligt som det är möjligt berättar hon om fasan i Nattrike och om hur människor blivit kidnappade för att användas som energikällor. Om hur fåglar, som haft för avsikt att leverera folk till himlavärlden, dragits ned och helt enkelt bränts upp för att utplåna alla spår. När hon kommer till den delen om de sammansmälta, får hon tårar i ögonen och förvånas själv över att hon kunnat hålla sig så här länge. Annars är hon känd, bland sina närmaste, för att vara den förste som brister i tårar vid de ibland mest olämpliga tillfällen. De svämmar inte över nu, men försvinner inte heller, utan håller sig envist kvar och suddar hennes synfält.
Fågelvarelsen, som tycks vara ledaren eftersom han är den ende som talar, säger dem att de vet vem Locharen är. Han är ondskan personifierad och är så ond att inte ens Djävulen själv ville ha honom i närheten och därför förvisade honom från Helvetet. Vart han då tog vägen var det ingen som visste, förrän nu. Men att han funnits i närheten, har de flesta varit nog så medvetna om. Hans fingrar har i åratal varit långa och som en osynlig bläckfisk har hans tentakler försurat tillvaron för flertalet. De saker Martin och Martina berättar för dem, är inget mot vad han tidigare blivit känd för att göra. Fåglarna är alltså inte förvånade över det. Men är glada över att de nått till dem och att de är oskadda. Nu när de vet var han uppehåller sig så kan de ta itu med honom en gång för alla. Tidigare har de bara kunnat begränsa hans skadeverkningar, ganska tandlöst måste tilläggas, men nu har de genom de utvaldas upplysningar ett vapen som, rätt använt, skulle kunna utplåna honom för gott. Vapnet är vetande. Vetskap om var han är och därmed en möjlighet att möta honom ansikte mot ansikte. En annan viktig detalj som de inte tidigare haft till kännedom, är den att han lever på energin från människor. Detta är en nyhet som de mottar med den största tacksamhet, för det kan vara nyckeln de sökt i kampen mot honom.
Fåglarna beslutar på ort och ställe att samla till rådsmöte och tillsammans med Martin och Martina flyger de till en samlingsplats.
Samlingsplatsen kommer de till genom att gå rakt igenom en bergvägg. Nu är det ingen riktig bergvägg utan en illusion av en, men Martin och Martina är imponerade. Innanför den trodda bergväggen finns det inga illusioner utan ett bergrum som, utan väggen, förmodligen är en grotta. Hur som helst är det enormt.
Mitt i rummet står ett stort runt bord, som får Martina att associera till legenden om riddarna kring det runda bordet. Fåglarna bjuder dem att sitta ned och invänta de övriga. De gör så och sitter tysta och väntar. Martina vågar knappt prata, för hon får känslan av att allt man säger kan förstoras upp och eka mellan väggarna. Hon är glad att de är här och inte så lite förväntansfull på fortsättningen. Samtidigt är hon rädd för vad som ska ske. Både med Locharen och med dem själva. Att komma hit är som en antiklimax och vad finns det då kvar att uppleva? Allt som de ännu inte har upplevt förmodligen. Vart ska hon och Martin ta vägen efter det här? Hur ska de kunna ta sig tillbaka till Komaland? För Komaland får ju ses som deras utgångspunkt, även om den verkliga utgångspunkten är Verkligavärlden.
Snart fylls rummet, eller snarare salen, av fågelvarelser. Två extra stolar plockas fram från gömmorna i ett bakre rum och alla slår sig ned runt bordet. Martin och Martina möts av ett stort antal förvånade blickar. Detta rum är nog inte avsett för människor i vanliga fall. Martina skrattar inombords vid den tanken. ”I vanliga fall”. Finns det något sådant som ”i vanliga fall”?
Ledarfågeln tar med ett myndigt tonfall till orda och säger dem att mötet är öppnat. Han talar om för de närvarande, som inte vet det, att Martin och Martina har nyheter att förmedla som är av största vikt. Han berömmer deras envishet i kampen att nå dem och kallar dem ”de utvalda” med en självklarhet som får en rysning av välbehag att gå upp längs Martinas ryggrad. Stolta över att ha kommit hit och över att deras mödor på detta sätt beröms, sitter de raka i ryggen. Som en katt lapar Martina i sig av elogen för att kunna använda sig av det i senare skeden av sitt liv, då hon kanske är i behov av uppmuntran. Samtidigt tänker hon att det kanske bara är tanken och tron på att någon utvald ska rädda situationen, som gör att alla hyser hopp om förändring. ”Som om vi vore något slags maskotar.”
Spontana applåder sprider sig efter att ledarfågeln avslutat sitt tal. Alla vänder sig mot de tu och ser på samma gång glada som beundrande ut. De utvalda böjer sina nackar till tack och så är det dags att dra upp strategier för att utplåna Locharen, utan att någon oskyldig drabbas.
Martin tänker att detta sätt att kriga på, i högre grad borde användas av militärer i Verkligavärlden. Där hemma är det i princip endast civilbefolkningen som drabbas, då en eller annan diktator ska avsättas. Eller så är det så att alla drabbas, men att civilbefolkningen utgör en så stor del av de drabbade att man reagerar på det. Vem är civil i ett krig? Är det den som drabbas av dess skadeverkningar utan att ha gjort något? Är det alla utan uniform oavsett hur politiskt involverade de är? Eller är det de som krigar i smyg utan att media får nys om det? Är de som ser till att profitera på ett krig civila? Vid sönderfall finns det ofta pengar att tjäna. För rätt person och under de rätta förutsättningarna. Är det den stora massan som egentligen inte vill ha krig, men som stillatigande ser på då det startas? Eller är det de som ännu är omedvetna om att det ens är krig och varför det krigas överhuvudtaget. Barnen. Är det de som är de civila?
På rådsmötet beslutas det enhälligt, av fågelvarelserna oavsett vad Martin och Martina anser om saken, att de två utvalda ska stanna i Fågelrike under den tid det tar fåglarna att bekämpa Locharen. Det bestäms så, med motiveringen att de båda utvalda begränsas av att inte ha flygförmåga någon annanstans än här. Skulle de ändå envisas med, vilket de försöker, för som Martin säger: ”vi vill vara med till det bittra slutet”, kan det innebära att de sinkar fåglarna eftersom dessa måste skjutsa dem och kanske även skydda dem mot eventuella attacker.
Då det framställs så, förstår Martina vad de menar och är beredd att snällt göra som de säger. Martin däremot försöker på alla sätt få dem att inse vinsterna med att han följer med. ”Jag har lärt känna folket i Nattrike, säger han och vet hur det ser ut inne i borgen.”
Fåglarna förklarar att de inte har för avsikt att gå in i borgen. De vill inte komma ondskan för nära. Och vad beträffar folket behöver de inte vara bekanta med dem, för att kunna befria dem från sin plågoande. ”Men måste jag och Martina stanna här under tiden? Kan vi inte bara få återvända till Komaland? frågar han och Martina nickar instämmande. De får till svar att de nog inte till fullo förstår hur mycket Locharen påverkar omgivande dimensioner och för att få en så bekväm återresa som möjligt är det bäst att de inväntar Locharens undergång, här, i Fågelrike.
Då Martin, även han, inser fakta och förstår att det bästa för alla parter vore att stanna här, kan de börja göra upp planer för hur de ska förgöra Locharen.
Fåglarna börjar med att ställa frågor om invånarna i Nattrike. Om hur de såg ut innan- och efter energitömningen. Om hur de lever- och även vad de lever av. De frågar om energifältet de sett i Locharens rum i borgen. Om hur det betedde sig och hur Locharen betett sig före- och sedan efter energitillförsel. Hur han såg ut- och om de känt sig, på något sätt, dragna till honom. De utvalda försöker svara på frågorna så gott de kan och passar även på att varna för Näcken. För, som Martina uttrycker de, lockelsen Locharen utgör är inte en tiondel så påtaglig som den Näcken har. Särskilt på kvinnor.
Det enklaste sättet att förgöra Locharen på, kommer de slutligen fram till, är att helt enkelt beröva honom på hans energireserv. Alla invånare i Nattrike måste evakueras, vilket förmodligen kommer att visa sig lättare sagt än gjort. Och vad det än är som gör att Nattrike döljs för dem som färdas över det, så måste även det bort. Det beslutas att överlåta det ärendet till fågelrikets samlade häxor. Sagt och gjort. Bud går ut efter dem och snart samlas även de inne i grottsalen. Fågelledaren informerar dem om det rådande läget och de lovar att göra sitt yttersta för att få bort ”hinnan” över Nattrike.
Martina blir förvånad då häxorna kommer in. De ser inte ut som man förväntar sig att häxor ska göra. De verkar helt normala, tills man möter deras ögon. De är veritabla brunnar av nedärvd visdom.
Undrar var de kommer ifrån? Ligger de i koma som vi eller är de infödda fågelrikare? Hon kan inte låta bli att fråga och hennes frågor mottas vänligt. En av häxorna avdelas till att svara på dem, medan de andra talar med fåglarna.
”Vi är från Verkligavärlden, precis som ni, svarar hon. Men nej, till skillnad från er ligger inte vi i koma. Vi är döda där och har blivit hämtade av fåglarna för att föras till Himlavärlden. Vid porten fick vi ett val att stanna här, så länge vi önskar, eller att omedelbart ansluta oss till dem som gick vidare. Alla fick inte valet, endast vi som utmärkt oss i jordelivet som ”vetande” fick det och då det anses som en ära stannade, åtminstone, jag. Vår uppgift är att hjälpa fåglarna. Det var även vi som gav er flygförmåga. Gillar ni det?”
”Det är en häftig känsla, svarar Martina. Men vad händer er om ni vill gå vidare till Himlavärlden? Kan ni då bara göra det och är ni inte nyfikna på hur det är där?”
”Visst är vi nyfikna, blir svaret, men liksom ni vet vi ingenting om livet efter detta. Man vet vad man har, men vet inte vad man får. Det är så sant som det är sagt: Alla vill till himlen men ingen vill dö. Även om vi, i andras sinnen, är döda i Verkligavärlden så är vi här levande. Den slutgiltiga döden möter man inte förrän man passerat porten. Jag är lika rädd för döden som de flesta och när jag stod med valmöjligheten att leva här eller vara död där så valde jag livet. Döden finns alltid kvar men livet är förgängligt.
Livet här är inte likadant som det i Verkligavärlden, men likt nog för att man ska känna igen det. Fördelen med livet här är att vi inte är tyngda av religion. Vi behöver det inte, vi är religion. Vi är heller inte tyngda av pengars inflytande eftersom den kommunistiska utopin har fått fritt spelrum här, utan att begränsas av diktatoriskt styrande. Lika för alla och på lika villkor, oavsett förutsättningar eller mentalt bagage.
Jag själv har ingått en allians här, det är ungefär som ett giftermål, och fått en dotter. Den möjligheten är jag glad att jag har fått och skulle inte vilja vara förutan. I Verkligavärlden var den sortens lycka mig inte förunnad. Jag föddes till utanförskap, genom den förmåga som här gett mig gemenskap. Den dagen lyckan tar slut, eller jag blir trött på att leva, kan jag alltid välja döden. Men till dess tänker jag göra mitt bästa för att vara fåglarna till hjälp, det är mitt jobb. Det och att uppfostra min dotter till en värdig häxa.”

Det finns, tänker Martina, lika många sanningar som folk som inte håller sig till dem. Om man verkligen vill försöka förstå det som rör sig i det inre av en annan bör man, under lång tid, låna den personens liv. Men inte ens då kan man med säkerhet säga att man förstår hur den andre tänker. Tankar är så personliga att även om man lever en annans liv på ytan så kan man inte leva det från insidan. Man kan låna en annans jobb, fru, föräldrar och hund men man kan inte låna någons känsloliv. Även om den andra personen säger sig berätta allt för dig så finns det ändå alltid saker som man håller dolt för alla. Oavsett graden av tilltro och helt utan hänsyn till vad man säger att man ska göra, än om man så lovar. Vissa saker kan man uppfatta olika, beroende på bakgrund och social status i samhället. Beroende på var man står i livet och beroende på hur hög intelligens, eller empatisk förmåga man har. Det kan även bero på var man för tillfället är bosatt, eller var man tidigare har bott. Umgänge har en nog så stor del i hur man beter sig, hur man pratar och hur man rör sig. Man blir som man umgås sägs det och visst ligger det väl något i det påståendet. Många saker är man inte ens medveten om att man undanhåller för andra. Är detta det som kallas personlighet? Det finns ett gammalt uttryck som säger ”gå i någon annans skor”. Om det då är så att den andre har ett mycket gott liv, fyllt av lyckliga ögonblick. Att den andre, vars skor man går i, har vett att känna igen lyckan när den kommer rasande i skallen, men tyvärr går igenom livet i ett par, ack så moderiktiga men rena tortyrredskap till skor? Eller om den andre har ett riktigt uselt liv i fattigdom. Med depressioner som avlöser varandra på löpande band och nära vänner och släktingar som dör som flugor omkring sig och kanske därför helt har glömt av hur det känns att ens för ett ögonblick vara glad, men går omkring i ett par riktigt sköna promenadskor. Hur ska man då kunna förstå den andres liv? Skorna säger i de fallen inte mycket mer om den andres psyke, annat än om den personen är en modeslav- eller rent av lite bekväm av sig.
”Var kom allt det där ifrån? frågar Martina Martin, det var väldigt pedagogiskt. Är det så att det bor en liten hemlig psykolog i dig, utan att du har sagt något till mig om det?”
”Nej, någon psykolog är jag inte. Men det jag sa till honom är ju bara sunt förnuft. Han hade säkert kunnat räkna ut det själv förr eller senare. Men ibland är det bra att någon talar om vad man ska göra. Man kan bli så låst i sina egna föreställningar att man inte ser lösningen, om man så har den rakt under näsan. Sedan antar jag att Ronald haft tät kontakt med sjukvården och kanske till och med varit inlagd för sina ”besvär”. Om man som han, troligtvis, är inne i den snurrande vårdsvängen är det nog lätt att låta andra ta över och sluta tänka själv. Nu kan Roald ta tag i sitt liv med en gång. Hade han fått komma till insikt i sin egen takt så hade det kanske redan varit för sent.”
”Men det där med att ”lura” läkaren, hur kom du fram till det?”
”Jag bara tänkte hur jag själv skulle ha agerat, om andra hade tyckt att jag var tossig. Jag hade nog gjort allt för att dölja det. Till och med ljugit om det var det som behövdes för att andra skulle respektera mig. Sedan hade jag, om jag var som Ronald, gottat mig åt min förmåga och i hemlighet haft samtal med andra från andra dimensioner. Fast det förstås, det är väl inte så lätt att hålla en sådan sak hemlig. Visst kan man låta bli att berätta, men tänk så lockande att få dela med sig.”
”Gå eller flyga? frågar Martina tvärt.” För nu vill hon hitta fåglarna och tycker de blivit uppehållna alltför många gånger vid det här laget.
Flyga, tycker Martin, för han vill ännu en gång se om de kan hitta fåglarna däruppe. Sagt och gjort, rakt upp mot himlen går färden. Längre och längre tills landet under dem försvinner i dimma och endast bergen runt det är synligt.
Varje land vi varit i hittills har varit omringat av berg, tänker Martina. Undrar varför det är så? Är det för att alla gränser ska vara så tydliga som möjligt?
Behövs det gränser? Eller är gränser ett sätt att markera revir? Mitt och ditt. Hit men inte längre. Kommer du över gränsen till mitt land så får du leva här, om jag tycker att du passar in. På mina villkor, med mina traditioner och med min mat, om din inte är god. Om jag gillar din mat tar jag den och gör den till min. På mina villkor och med mina ingredienser. Sedan kallar jag den, då tillräcklig tid förflutit, en del av min kultur, men tro inte att du är något. Tro inte att du kan bli bättre än mig, för det här är mitt land. Mitt rike och den ende som har rätt att bli bättre än någon annan är jag. Har du en bra utbildning? Min är bättre, för i mitt land värderas kunskap på ett annat sätt förstår du och alla här vet att skolorna där du kommer ifrån är undermåliga. Hur vi vet det? Har vi varit där och sett det med egna ögon? Nej, det behövs faktiskt inte förstår du, för vi har skickat förnödenheter i form av u-hjälp i så många år nu, så vi vet ändå. Vår regering har sagt så och vad vår regering säger är den enda sanningen. Vår regering vet bäst förstår du och har alltid rätt oavsett vad du eller någon annan säger, eller tycker. Om du inte förstår är det bäst att du talar mitt språk, att du lär dig det. Fort, för innan dess tänker jag inte ens bemöda mig om att försöka prata med dig som en vuxen människa. Här gäller bara en väg: Min väg eller motorväg. Min väg är bara min och den kommer du aldrig att få tillgång till. Motorvägen däremot är till för alla och den kan du åka på. Bort härifrån så länge du inte förstår nyanserna i mitt språk. Det enda språket. Mitt sätt att vara. Det enda sättet.
Martina känner att hennes sätt att tänka är orättvist. De har blivit väl mottagna på de ställen de hamnat på. De har blivit mottagna och behandlade på ungefär samma sätt som de bofasta. Tror hon. Veta är omöjligt att säga att man gör. För att kunna veta bör man nog stanna längre på varje ställe. Språket har ju i och för sig inte varit något problem. Alla har pratat med mig på mitt språk, så vad har jag att klaga på? Sedan att alla andra ser konstiga ut eller beter sig på ovanliga sätt är väl inte mitt fel? Jag har inte behandlat dem illa. Varför skulle jag? Jag har ju endast varit tillfällig gäst i deras land. Alla måste utgå ifrån sig själva. Det är det enda man kan hålla sig till, det enda som är bekant. Med öppna sinnen blir inte ovanligheter skrämmande. Bara de som är skrämmande i sig. De som är ute efter att skada. De som är onda. De som är onda i mina ögon är de som är ute efter mig. De som vill ta bort min frihet och inlemma mig i kollektivet. De övriga är det inte. De övriga är bara lite konstiga för att de inte liknar mig och inte har samma sätt att leva som jag har.
Plötsligt gör ett flytande stycke land att de måste tvärstanna. De gör det och flyger sedan till ovansidan av det. Där landar de och sätter sig att se sig omkring. Landbiten de landat på är inte många kvadratmeter stort, bara stort nog för dem båda och två träd samt en enbuske.
Martin lutar sig över kanten. Martina vågar inte se ned av rädsla att få panik. Hon sitter stilla och ser stint framför sig. När Martin ser det skrattar han och säger betryggande att det inte är någon fara. Och hur kan hon vara rädd för att sitta här? Hon har ju faktiskt flugit hit, utan att dö. Och förresten kan man inte se något alls därnere, för allt är dolt av moln. Detta gör inte Martina lugnare, för det man inte kan se kan ibland vara lika skrämmande som det man kan se. Den läxan har hon lärt sig, och borde enligt hennes mening även Martin ha gjort, då de flydde hals över huvud från Musicaland.
”Jag tycker du kan visa lite mer förståelse för min rädsla, säger hon ilsket. Hur skulle du känna det om du var rädd för något och bara blev bemött med hån?” Martin tycker hon är fånig och efter en stunds vila och resonerande kring hur de ska fortsätta, gör de det och flyger sålunda återigen rakt upp. Martina är fortfarande lite arg på Martin även om hon förstår logiken i hans resonemang. De kan ju bevisligen flyga.
Efter en stunds flygande är det som om alla tankar även de börjar flyga och hon glömmer helt av att vara arg. Det är svårt att bibehålla ilska när man känner sig så fri. Undrar om fåglar någonsin blir arga? På marken kanske, men då de lyfter från den kan de omöjligtvis känna sådana låga känslor. Martina gör det i alla fall inte, hon är bara lycklig. Om det är så att man blir lyckligare ju högre upp man kommer, betyder det i så fall att folk som bor norrut i Verkliga världen är lyckligare och friare än de som bor längre söderut? Förmodligen inte eftersom de längre söderut har mer sol, och sol spelar en stor roll. Kanske är det så att man för att bli riktigt lycklig helt enkelt måste lämna marken och flyga uppe i själva luften. Är det då så att folk som flyger mycket, i flygplan, är lyckligare än andra? Antagligen inte. Kanske är det så att man, så att säga, måste flyga för egen maskin, utan hjälp av materiella saker för att kunna uppleva den ultimata lyckan.
Efter en stund ser de en sjö uppenbara sig och de två landar mjukt invid den. Det är en liten sjö, som kanske inte ens kan betecknas som en sjö utan snarare som ett tjärn.
Där vattnet tar slut, skjuter en klippa upp. Tjärnen förefaller djup, för vattnet är mörkt. Ytan glittrar i solen och ett svart svanpar glider majestätiskt fram. På den sidan de landat är det som en sandstrand. På stranden ligger en kvinna under ett parasoll och tittar på två pojkar som leker i vattenbrynet. Martin hälsar på dem med en nick och de slår sig ned en bit därifrån. Martina lägger sig på magen, med kinden mot sanden och sluter njutningsfullt ögonen. Martin intar ryggläge och lutar sig mot armbågarna. Det är en vacker sommardag här. Fridfull. Det enda som hörs är pojkarnas kvillrande skratt och deras plaskande i vattnet.
Martina vänder sig på rygg och ser hur kvinnan reser sig upp, fäller ihop parasollet och börjar packa ihop sakerna som ligger spridda i sanden. Alltihop placerar hon i en stor, hjulförsedd, flätad korg.
Martina iakttar det svarta svanparet och fascineras över deras elegans. Martins blick har även den fastnat på svanarna.
Plötsligt bryts friden av ett gällt skrik. Det är kvinnan som står för det. Så högt och så förtvivlat skriker hon att både Martin och Martina far upp ur sanden som om de hade eld i bakarna.
”Min son! skriker hon. Min son är försvunnen!” Samtidigt håller hon med ett krampaktigt grepp om den andre pojkens överarm. Lite för hårt, som det verkar, för han grinar illa.
Alla fyra ser sig omkring och strax gör de en fasansfull upptäckt. Den försvunne pojken är inte längre försvunnen. Han flyter c:a tio meter från stranden. Tyvärr så flyter han på magen, med ansiktet under ytan. Eftersom han inte syntes för ett par sekunder sedan, så måste han ha flutit upp och alltså befunnit sig under ytan en stund.
Martin kastar sig ut i vattnet och med några kraftiga simtag är han framme hos pojken. Han vänder honom på rygg och simmar in till stranden. Martina och kvinnan tar emot honom och Martin börjar med konstgjord andning. Vilket snart visar sig ganska bortkastat, eftersom pojken andas alldeles utmärkt för egen maskin. Men vaknar det gör han inte. Han ligger bara där, som om han sover och andas i djupa lugna tag. Kvinnan sätter sig bredvid, fortfarande med ett stadigt tag om den andre pojkens arm. Stora tårar rullar nedför hennes kinder. Tyst sitter hon och iakttar den synbart sovande pojken. Lika tyst sitter pojkens bror bredvid. Utan tårar, men fortfarande grimaserande av smärtan i armen, där hans mor bibehåller greppet.
Martina känner sig osäker av situationen och vet inte riktigt vad hon ska göra. Helst vill hon bara därifrån så fort som möjligt. Då ser hon en krusning på den annars så stilla vattenytan och en arm sticker upp.
Efter att ha gjort Martin uppmärksam på armen simmar de båda ut för att se vad det är. På väg ut vänder Martina huvudet mot stranden och ser att pojken nu sitter upp. Mamman kramar honom och Martina drar en suck av lättnad.
De vet ju visserligen vad det är, en arm, men oftast brukar en uppstickande arm sitta fast vid en axel och de båda vill gärna ta reda på vem armen tillhör.
När de närmar sig, så försvinner den under ytan. De dyker simultant efter och hamnar i en ny värld.
En värld under vattnet, bestående av vatten och de upptäcker strax att de kan andas som vanligt. Vilket i sig är underligt eftersom de inte har gälar. Martinas blonda hår är såpass långt att det flyter omkring på ett mycket irriterande vis, så hon snurrar det och stoppar innanför t-tröjan.
Där vill det inte riktigt stanna, så hon är upptagen en stund och krånglar med håret tills Martin med en harkling gör henne uppmärksam på att de fått sällskap.
Och vilket sällskap sedan. En man sträcker fram handen och hälsar dem: ”Hjärtinnerligt och otroligt välkomna ska ni vara. Ni utvalda. Ni räddare i den djupaste nöden. Ni hjältar från verkligheten. Ni som egentligen inte är här.” Mannen som hälsar dem, ser ut som om han har alla muskler utanpå huden. Som en anatomibild över alla kroppens muskler. Skrämmande naken.
Martina är såld. Jäklar vilken man. Vilken blick. Hon får i ena sekunden en oemotståndlig lust att röra vid honom, för att i nästa äcklas över både honom och sig själv. Det är som om han utsöndrar ett feromon som får Martinas omkringflytande, spikraka, hårtoppar att spontankrulla sig. Hon måste ta till en ordentlig massa med kraft för att samla sig och klarar det. Nästan. För knäna är inte riktigt med och darrar betänkligt, så svaga känns de. Inte stirra på honom. Vänd bort blicken. Hon får nästan ge sig själv en utskällning för att klara detta.
”Jag kan verkligen konsten att välja män”, tänker hon och skrattar inombords, samtidigt som hon ser sig omkring. De befinner sig i en dalsänka, omgiven av klippväggar. Nedför dessa väggar hänger tjocka rep, som ser ut ungefär som överdimensionerade navelsträngar. Upp och ned för dessa klättrar människor.
Muskelmannen presenterar sig som Rakhaan och förklarar ingående för dem om sitt släktskap med Locharen. Så ingående en förklaring om att de är tvillingbröder nu kan bli.
Mitt under förklaringen tar han upp en piska och ger sig på en av de klättrande människornas rygg. När han tröttnat på att tortera den stackars mannen som han valt till offer, så tar han upp en mikrofon. Efter lite skruvande på en knapp, så deklarerar han med myndig röst i den att ”de utvalda” är här. Ingen tycks reagera nämnvärt.
Rakhaans beteende ger de bägge utvalda känslan av att han är djupt störd och de gör honom införstådd med att de måste rusa.
Han nickar, överdrivet, samtidigt som han sträcker fram en bunt med papper mot dem.
”Kan ni vara snälla och leverera dessa till mottagaren”, ber han vänligt och Martina tar emot dem, med löftet om att så skall göras.
Med en rysning av obehag från Martins sida och en rysning av återhållen feromonutlöst åtrå från Martinas, tar de farväl och simmar upp till ytan av tjärnet.
Tillbaka på stranden tar de sig en närmare titt på bunten av papper och ser att det på vartenda ett av dem är ritat en huvudfoting.
De kan bara konstatera att mannen de nyss lämnat är komplett galen och papprena lämnar de kvar på stranden.

När de på en stund inte sett någon, annat än ett och annat djur, landar de för att fortsätta sitt sökande till fots. Då de går där och småpratar hör de plötsligt en röst från marken. Eftersom det låter som om rösten talar till dem ser de ner. De hade i och för sig sett ner även om rösten inte gjort det eftersom de är alltför glada att höra någon annans ord. Men nu ser de ned eftersom de är tilltalade. En ekorre sitter på marken. Mellan sina små tasshänder håller den en kotte.
”Hallå där långbeningar, säger den, är ni vilse?” Martin och Martina ser förvånat på den och undrar om de kan tro sina örons vittnesbörd. Ögonen tror de på eftersom en ekorre i sig inte är en ovanlig syn. Vad de däremot aldrig sett, eller hört, är en talande sådan. De ställer sig simultant på knä för att bli mer på samma nivå. De är fortfarande större, men nu något närmare.
”Pratar du?” frågar Martina lite dumt, för de hade ju bevisligen hört den prata och röra på munnen medan den gjorde det.
”Ja visst pratar jag, svarar ekorren mellan tuggorna av en eller annan kottedel. Och det gör ni med, så jag antar att vi utför en konversation. Eller vad tror du långbensdamen med nu lite kortare ben?”
”Kan alla djur prata här?” frågar Martin.
”Vem kallar du djur? Djur kan du vara själv. Vad är djur? Är ni djur? Ni är ju långbeningar. Varför frågar ni så konstigt?” frågar ekorren i ett enda andetag. Vilket i sig är beundransvärt eftersom ekorrar inte är kända för sina stora lungor. ”Nej, svarar Martin, vi är människor.”
”Jaha, säger ekorren, säger mig ingenting. Men alla jag känner pratar. Annars kan man ju inte förstå varandra eller hur? Fast Gad-Dis, Gad säger han med en utandning och Dis med en inandning, han kan inte prata så han är alltid tyst. Ingen förstår honom, men han är väl van kan jag tro.”
”Kan du säga oss hur vi ska komma till fågelrike?” frågar Martina.
”Det är väl bara att göra som ni gjort hittills, blir svaret. Flyg, de bor ovanför träden.” Sedan skuttar han- eller hon iväg och samtalet är därmed slut. Martin och Martina reser sig från huk stående och för ett ögonblick tappar Martin balansen. Han återfår den snabbt och de bestämmer sig för att söka vidare till fots. De går en bit innan de återigen stöter på talande djur. Den här gången en ko, i sällskap av sin kalv. Kalven är en tjurkalv och kan inte vara särskilt gammal då den är aningen vinglig på sina långa ben. Då de utvalda närmar sig hör de hur kalven och hans mor pratar:
”Vad är det?” frågar kalven. ”En blomma”, svarar kon.
”Vad är det för något då?” frågar kalven varvid kon ser ut att noga tänka över sitt svar. Till slut suckar hon och svarar: ”Det är en växt.” ”Kan man äta den?” frågar sonen. ”Ja”, blir det något trötta svaret. Då kon får syn på Martin och Martina ler hon förhoppningsfullt. Tydligen är hon glad över avbrottet. ”Hej, hej, säger hon, titta Kaiwei, långbeningar. Vad för er hit?” frågar hon sedan och hinner knappt avsluta meningen förrän hennes nyfikna kalv tränger sig framför sin mor och ställer sig att titta på de båda nya.
”Vad är långbeniar för nåt?” frågar han.
”Det är vi, svarar Martina. Vi är långbeningar.” Hon säger ordet långbeningar med eftertryck så att den lilla kalven ska höra hur det uttalas, men han pratar mer än han lyssnar så det är meningslöst.
”Är ni långbeniar?” frågar kalven.
”Ja just det. Det är vi”, svarar Martina. Kalven tycks nöja sig med det och börjar oberört beta av gräset omkring dem. Kon tittar kärleksfullt på kalven och i en något ursäktande ton säger hon: ”Han är frågvis min lille.” ”Och väldigt söt, kontrar Martina och fortsätter med att fråga: Kan ni tala om för oss hur vi kommer till Fågelriket?”
”Kan ni flyga? frågar hon och då svaret på hennes fråga blir ja, från Martin och nej, från Martina, skrattar hon till. Nyblivna flygare alltså? frågar hon med ett konstaterande tonfall. Flyg rakt upp så finner ni dem”, säger hon vidare och tittar upp som för att understryka sina ord. Martin och Martina är inte säkra på att hon menar allvar, men tackar henne artigt för hjälpen innan de lyfter från marken, för att göra som hon rekommenderat dem till.
Som mänskliga pilar flyger de rakt upp i luften och lämnar kon, som nu även hon betar, och hennes frågvisa kalv.
Martina funderar över djuren och hur lätt de vant sig vid att de faktiskt talar. Det är tydligen många saker man kan vänja sig vid, om man bara måste. Hon undrar om det är i Fablernas Värld de befinner sig och tänker en stund tillbaka till sin barndom där ett teveprogram med den titeln varit en del av den. Kan det vara så att kon hade rätt? Är Fablernas Värld egentligen det de kallar Fågelriket? Dumt av dem att inte fråga vad landet kallas. Dumt för vem? För vad spelar egentligen ett namn för roll i det stora hela? Att få reda på namnet på landet är i förlängningen meningslöst. Det är ju inte så att man någonsin kommer att stå på ett cocktailparty, med en drink i handen och svänga sig med fraser som: När jag var i Komaland så… eller När jag var i Nattrike så… Nej, namn verkar inte så viktiga när allt kommer kring. De är mest till för att inordna saker, människor och för den del djur och platser i fack så att man har något att referera till. Ha som utgångspunkt och för att andra ska förstå vad eller vem man pratar om. Men i det här fallet oviktigt, för vem ska man berätta för? Det är klart att det kan vara bra när man ska berätta för fåglarna var Locharen befinner sig. Eller egentligen inte då de faktiskt inte har en aning om Nattrikes existens och sålunda än mindre var det befinner sig. En viss aning kan de i och för sig redan ha. De måste ju ha märkt av hur han ställer till det i andra dimensioner. Men Nattrike i sig kan de väl ändå inte veta om, för i så fall hade de väl för länge sedan befriat dess fångar? Och varför skulle i så fall hon och Martin behöva gå och leta efter dem i egenskap av de utvalda? Någon slags rim och reson måste det väl ändå finnas, även om de färdas över dimensionsgränser och talar med djur.
Men egentligen, funderar Martina vidare, så skulle ju vemsomhelst kunnat rädda dagen. Eller vilka som helst då, för två ska det ju vara enligt så som det är sagt. Varför har de inte gjort det tidigare? Hur är folk funtade om de väljer att leva i skit, bara för att en profetia talar om att de ska vänta på de utvalda?
Väldigt mänskligt att inte göra det lätt för sig, utan krångla till det med tramsiga regler.
De utvalda flyger länge och väl, men hittar inte det de söker. Osäkra på sig själva landar de återigen för att försöka finna fåglarna till fots. En papegoja möter dem då de landar. De frågar honom om vägen till fåglarna och han säger sig inte veta, men visar dem till ett hål i en närliggande klippvägg och säger dem att de kanske kan finna svar här. Då de frågar vad det är de har framför sig, svarar han dem att det är ett ”talhål”. Han upplyser dem även om att hans namn är Ervin och om de behöver veta något mer, är det bara att ropa.
På prov, för egentligen vet de ju inte vad de ska med det till, ropar Martin in i hålet. Martina fnissar då det inte händer något och föreslår att han kan pröva med att stoppa något i det. Martin tycker det är en dålig idé och säger att han är kräsen och väljer sina egna hål att stoppa saker i. Martina tar det som en komplimang och pussar honom i nacken där han står framåtlutad med örat tryckt mot hålet. Då det på en stund inte hörts något, för antagligen är det ju något som ska höras, sätter de sig ned. Sittande diskuterar de om de ska gå vidare nu, eller stanna en stund till och se om det händer något. De beslutar sig för att fortsätta. Martina kan inte låta bli att ropa ett sista ”hallå” in i hålet innan de går vidare och till sin förvåning får hon svar.
”Hallå, är det någon där?”, säger rösten med ett frågande tonfall. Martina drar sig hastigt undan av den oväntade responsen. Hon tittar på Martin, som för att få hans medgivande, innan hon svarar. ”Vi är här.” Som om personen vilken rösten tillhör skulle veta vilka ”vi” är. Naturligtvis blir följdfrågan: ”Vilka är vi?”
”Vi heter Martin och Martina, svarar Martin. Vad heter du?”
”Ronald”, svarar rösten.
”Var är du någonstans?” frågar Martina.
”Hemma, blir svaret, i Norge. I Oslo.”
”Vi kan inte se dig, säger Martina. Kan du se oss?”
”Jag kan inte se er, men hör er klart och tydligt. Hur kommer det sig?”
”Vi vet inte, svarar Martin, men kanske är det här en slags öppen kanal mellan dimensionerna. Har du pratat med någon annan här?”
”Ja, med Ervin. En trevlig kille.”
”Ervin är en papegoja, visste du det? frågar Martin. Det var han som visade oss till det här ”talhålet”, som han kallar det.”
”En papegoja? Han låter som vilken snubbe som helst tycker jag, säger Ronald. En papegoja kan man tänka sig. Finns ni i verkligheten?”
”Det beror på vad du menar med verkligheten, säger Martin. Det finns många verkligheter har vi lärt oss. Men visst finns vi, i din värld, på riktigt. Fast vi är inte medvetna om det, för vi ligger i koma och samtidigt så finns vi här och fortsätter våra liv.”
”Haha”, skrattar Ronald. Det är ett befriat skratt fyllt av glädje och kryddat med ett uns av skadeglädje. ”Haha, och folk som kallar mig galen. Då hade jag rätt. Då har jag rätt. Jag kan verkligen prata med dem som inte syns. Jag ska gå till min doktor och säga honom ett sanningens ord. Haha.”
”Det är nog ingen bra idé, varnar Martin och allvaret i hans röst får Ronalds skratt att tystna. Du måste förstå att detta inte är alla förunnat. Det är en gåva du har som inte många kan förstå. Ingen egentligen, som inte själv har den. Det bästa du kan göra är att helt, för alla, dölja det. Dölja att du ens någonsin hört röster från andra dimensioner. Gå till din läkare och säg att rösterna försvunnit och att du är glad över det. Att du säkert inbillat dig allt och nu är medveten om att du gjort det. När du sedan någon gång hör dem och råkar vara bland andra människor, låt bli att svara. Svara bara på tilltal, från dem du inte kan se, om du är i enrum. Lova att du gör som jag sagt, så kan jag lova dig att ingen kommer att kalla dig galen mer. Om du inte har något annat för dig som är avvikande från gängse normer, för i så fall får du söka hjälp för det hos någon annan.”
”Jag ska göra som du säger, svarar Ronald. Nu när jag vet att jag inte är tokig kan jag spela frisk utan att behöva spela. Tack.”
Med det säger de adjö till varandra, och lycka till, och samtalet avslutas.

De passerar skylten, Martina låter fingrarna glida längs de upphöjda bokstäverna, och står på en välansad gräsmatta. Runt omkring dem är det musik i luften. Det är som om själva gräset spelar. Alla möjliga instrument är representerade och naturen spelar som om den vore en välregisserad orkester, helt utan dissonans eller felspelningar. De olika träden spelar olika tonarter och buskarna sjunger. Det är vackert och i fjärran kan de urskilja en trombons distinkta läte. Långsamt och lyssnande går de över gräsmattans kortklippta struktur, där inte ens ett löv finns för att störa perfektionen. Bortom denna gräsmatta följer ännu en, i en lite ljusare färgton och av en aningen strävare sort, men lika välklippt. Att det är alldeles nyklippt märker de strax då en man med en gräsklippare kommer gående emot dem. Han går med ryggen böjd och under kappan han bär kan man skymta ett par ohyggligt krumma ben. På huvudet har han en keps vars framsida är prydd med ett märke, som Martin känner igen men inte kan komma på var han sett det förut. Hans klippare är utan motor och han måste ha lagt ned åtskilligt med tid för att kunna hålla gräsmattorna i så perfekt skick. Ändå ser gräsklipparen helt oanvänd ut, utan de så vanligt förekommande avskavningarna i färgen. Låg musik kommer ifrån den och håller samma takt som de alltjämt roterande bladen. De tu stannar till framför mannen och frågar honom om han kan säga dem var de är och om han vet hur de, härifrån, ska gå vidare för att komma till fåglarna. Mannen lutar sig emot gräsklipparen och skjuter bak kepsen i nacken innan han svarar. ”Nja, säger han med en röst som får Martina att tänka på en knarrande dörr. Det här är Musicaland och här är bra att leva, säger han mycket långsamt. Låt ingen få er att tro annat, tillägger han. De där fåglarna har jag då inte hört talas om, men fråga i affären. Där vet de det mesta om det mesta vet ni. Den ligger där borta, bakom ladugården.”
”Jisses, säger Martina då de rundat ladugården och kommit utom hörhåll från gräsklipparmannen. Har du någonsin hört någon prata så långsamt? Jag fick nästan lust att sparka honom så han skulle öka farten. Han verkade lite sinnesslö, tycker du inte?”
Det plingar hemtrevligt från en klocka, då de går igenom dörren till affären mannen visat dem till. Väl därinne tycker de båda att affären på alla sätt är lik en handelsbod från början av 1900-talet. Förutom det faktum att alla varor som saluförs här nog aldrig har setts i en svensk, eller ens i en Verkligavärldsbutik, någonsin. Längs hela ena långsidan går en köpmannadisk och bakom denna är väggen klädd med hyllor från golv till tak. Hyllorna är till bristningsgränsen fyllda med konservburkar. Inget konstigt med det, men etiketterna på burkarna talar sitt eget språk. Martin och Martina står som två fågelholkar, med vidöppna gap och bara stirrar. På etiketterna finns bland annat bilder av löv med texten löv och bilder av kottar som även de via texten på dem aviserar innehållet. En del av burkarna tycks innehålla pinnar och andra blandade sorters fågelfjädrar. Längs med de övriga väggarna står öppna säckar med omväxlande vitt pulver, som för all del kan vara mjöl även om det ser aningen suspekt ut och grus. Martina frågar, den till synes något korpulenta, kvinnan som står bakom handelsbodsdisken och äter blasten av en morot, med ett njutningsfullt uttryck i det klotrunda ansiktet, om detta är en mataffär. Försiktigt frågar hon, för även om hon är övertygad om att så inte är fallet vill hon inte verka helt korkad.
”Jaa, svarar kvinnan, här säljer vi inget annat än sådant som stoppas i munnen. Är ni ute efter någonting särkilt kan jag inte hjälpa er, för här har vi bara de mest grundläggande ingredienserna”, säger hon vidare med en min som uttrycker den största tomhet man kan tänka sig. Martina tycker att allt hon säger verkar inövat på något sätt. Som om hon läser en text innantill. ”Nej, svarar hon fort, men däremot behöver vi få svar på några frågor.”
”Det går väl för sig”, skrattar kvinnan och går runt disken. Då hon kommer fram till dem, märker de att hennes fötter är onaturligt stora. Hon har säkert storlek fyrtiosju eller fyrtioåtta i skor. Det ser underligt ut, eftersom hon endast är cirka hundrafemtio centimeter över jorden.
Hennes ben är mycket smala i kontrast till överkroppen som är formad som en tunna. Hela kvinnan är en konstig kropp och Martina har svårt att hålla god min. Martin märker hennes dilemma och nyper henne bestämt i armen.
Kvinna slår sig, med jämförelsevis smidighet, ned på det bonade trägolvet och bjuder dem att göra detsamma. Martin inleder med att fråga var de är.
”Vet ni inte var ni är? tokiga människor, skrattar hon. Hon skrattar onödigt mycket tycker Martina. Som om hon är på gränsen att bryta ihop eller något. Kvinnan kämpar utan större framgång mot sina skrattanfall och säger mellan fnissningarna att de befinner sig i landet där musiken lever. Vi är lyckligt lottade här, säger hon med oväntat allvarlig röst. Sedan säger hon, återigen skrattande, att tystnad här är ett okänt fenomen och att ensamhet är något ingen vet vad det är. Vi har förstått att ensamhet är ett utbrett problem på andra ställen, men här är vi tack och lov förskonade. Allt tack vare musiken. Var kommer ni ifrån? Har ni ensamhet och tystnad där? Martin förklarar att de är från Verkligavärlden och att ensamhet visst kan vara en baksida av livet för många där. Kvinnan nickar förstående och ser med ens lite ledsen ut. Jag förstod att ni var från Verkligavärlden så fort jag såg er, säger hon. Jag har själv aldrig träffat någon därifrån men tanten Lusefers har gjort det, en gång i sin ungdom, och beskrivit för mig hur ni brukar se ut. Det är svårt att förstå hur ni kan leva i ensamhet eller ens överleva, utan den ständiga musiken omkring er. Här slår hon båda händerna för öronen i ett slags försök att stänga ute ljuden. Här är vi aldrig ensamma, säger hon igen. Hennes röst går vid det sista ordet upp en hel oktav och Martina ryggar tillbaka för hon får en känsla av att tanten håller på att bryta ihop.
”Men du är ju ensam här i butiken”, säger Martin samtidigt som han ser sig omkring, som för att försöka lokalisera andras närvaro i affären.
”Oh nej, det är jag inte”, säger kvinnan och reser sig från golvet, lika smidigt som hon satte sig. Hon visar in dem bakom disken och drar undan ett draperi som täckt en dörr. Bakom dörren ligger det minst tio barn, som alla har samma konstitution som kvinnan, och sover. En av dem håller på att vakna och gnuggar sig i ögonen. Kvickt som ögat drar kvinnan för draperiet och de tre går tillbaka och sätter sig på golvet.
”Vet du vägen till Fågelrike”, frågar Martina näst.
”Vad konstigt du frågar fräser kvinnan åt henne. Fågelrike vad är det för något? Sådant där känner jag inte till. Vad vill ni egentligen?” Sedan börjar hon återigen skratta och det står alltmer klart för Martin och Martina att de inte kommer att få de svar de behöver för att gå vidare här. Och att kvinnan framför dem förmodligen är störd. Hastigt bryter de upp och tackar kvinnan för hennes tid. De ser ingen mening med att stanna här om de ändå inte kan få svar på det de behöver veta. Kvinnan ser inte förvånad ut över deras hastiga uppbrott och det skrämmer Martina. Hon tycker kvinnan verkar obalanserad och vill därifrån så fort som möjligt. Innan de hunnit lämna butiken har alla barnen vaknat och myllrar likt en skock yra höns omkring kvinnan, som skrattar högt åt deras upptåg.
De utvalda går vidare och hamnar snart mitt i, vad som verkar vara, ett begravningståg. Musiken är överallt och börjar så smått gå både Martin och Martina på nerverna. Begravningståget, märker de snart, är inget begravningståg utan ett slags ritual till musikens ära. Eller snarare ett sätt att blidka den. Hur som helst verkar det fungera för volymen sänks en aning. Men aldrig har Martina sett så deprimerade människor. Inte ens Locharens privata energireserv såg lika tomma ut i ögonen som det här folket.
Martin och Martina märker alltmer av hur irriterande ständig musik kan vara och snart fräser de åt varandra, likt katter om den sista biten fisk. Då de själva ännu inte hunnit med att, på ett djupare plan, påverkas av musiken inser de att invånarna här för länge sedan passerat gränsen för irritation och promenerat rakt in i galenskapen. De förstår att de måste härifrån och det fort, annars riskerar de att själva bli tokiga. Utan att veta vart, börjar de springa. Hals över huvud, ungefär som då de blev jagade av sjalarna. Martina vet inte vad som är värst. Att bli jagad av sjalar, som de kunde se och som kunde skada dem fysiskt, eller av musik som de inte kan se och som kan orsaka psykiska skador. Musik bestämmer hon, om inte annat så för besvikelsen över att något så harmlöst och så ljuvligt kan orsaka total galenskap.
Musiken går in i Martina. Där hon springer bredvid Martin känner hon att hon blir allt lättare i huvudet och även i kroppen. Snart upplever hon att hon nästan flyger fram och förstår att musiken håller på att ta över henne, liksom den förmodligen redan har gjort med människorna i Musicaland. Martin har samma förnimmelser och börjar bli desperat. Men nöden är uppfinningarnas moder och han finner strax på råd. Från ett träd, en björk, rafsar han åt sig några blad. Efter att ha gjort små rullar av dem, stoppar han dem bestämt i öronen. Det utestänger inte alla ljud, men ger lindring. Martina observerar hans tilltag och gör detsamma. De fortsätter att springa, men inte fullt så snabbt som tidigare.
En stund passerar under någorlunda harmoni, sedan bryter hela helvetet löst. Det är som om musiken förstår att de båda skärmar av den och volymen ökas markant.
Martina känner hur paniken bubblar upp i halsen. Hjärtrytmen ökar till det dubbla och hon börjar skaka i benen. Martin skriker att de måste springa fortare. Martina tror inte att hon kan det. Hon tror att hon ska dö. Verkligheten börjar bli suddig och alla kanter blir runda.
”Jag håller på att svimma, tänker hon. Nu är det slut. Hur ska Martin klara sig utan mig?”
Men var är det berömda ljuset i tunneln? Det blir varken ljusare eller mörkare, bara suddigare. Nu är det som om hon springer, för hon springer fortfarande, i en dimma så tjock som den värsta dimma man kan tänka sig. Martina tappar helt orienteringen och paniken byts ut mot illamående. Det är tyst nu. De båda utvalda stannar. Vagt kan Martina se Martin framför sig. Hon trevar efter honom. Om detta är döden är de i alla fall tillsammans i den.
”Vad hände, vad händer? frågar hon och hör hur dämpad hennes röst låter i den täta dimman. Det är som om ljuden hon ger ifrån sig färdas långsammare och hon undrar, för ett ögonblick, om de ens har kraft nog att nå fram till Martin.
”Jag tror vi lämnade Musicaland och hamnade här, säger han och Martina hör honom, om än svagt. Vi är nog i en ny dimension. Kanske i Limbo, Dimbolimboland, eller helt enkelt i Dimmornas Värld.”
”Hur ska vi komma härifrån? Jag börjar må illa, klagar Martina. Varför mår jag så illa?”
Martin vet inte, så han svarar inte. Han börjar själv känna av illamåendet, men vill inte oroa Martina i onödan. Förmodligen har det att göra med att de inte ser något och helt saknar referenspunkter, men då han inte är säker låter han det bero.
”Det är väl bara att börja gå, säger han. Det finns inte så mycket annat att göra. Men vi måste hålla ihop”, tillägger han. Meningslöst egentligen, för de två har väl inte gjort något annat än hållit ihop hittills.
Tusen tankar snurrar i Martinas huvud. Tusen tankar som till en början är osorterade. De är helt utan mening eller sammanhang. Hon ägnar gåendet genom dimman till att, med slutna ögon för det är ingen idé att ha dem öppna, försöka bringa ordning bland dem. Efter en stunds organiserande utkristalliserar sig en enda klar och klockren tanke: Jag går här, med Martin genom dimma, därför är jag. Hon undrar en stund om det kanske är en bro de går över. Dimmornas bro. Sedan börjar tankarna återigen vandra fritt och landar slutligen på deras få, men ack så givande, sexuella möten och hon gör Martin uppmärksam på hur häftigt det skulle kunna vara att göra det i dimma. Han är kallsinnig till idén och tycker de har viktigare saker att göra. Martina funderar över vad som kan vara viktigare än sex. Inte kan det vara att gå planlöst igenom dimma ändå? Med en så förförisk röst hon kan åstadkomma försöker hon förmå honom till att hänge sig åt utsvävningar tillsammans med henne. Han ger med sig och för en stund förenas de. Han på rygg och hon grenslande honom, som om han vore en häst, vilket får Martina att fantisera om kentauren en stund.
Tyvärr är det bara Martin som får adekvat utdelning av akten, eftersom Martina hinner kräkas innan hon själv får det. Martins ursäktande skämt om att ”så illa var jag väl inte” faller platt till marken och färden genom dimman fortsätter, som om den aldrig blivit avbruten.
Inte särskild lång tid hinner förflyta, innan dimman plötsligt lättar och de båda utvalda finner sig stå på en bergsplatå. Framför dem breder en ny värld ut sig och då de ser ned förstår de att det var rena turen att dimman lättat då den gjort det. De befinner sig högt över en dalgång och det hade inte behövts många steg till för att kunna falla över kanten.
Här är marken ojämn i motsats till hur de uppfattat den då de gick igenom dimman. Inne i dimman hade det inte funnits så mycket som en upphöjning, av vad de kunnat känna. De såg den i och för sig inte, så det är svårt att avgöra om den varit helt jämn. Men de uppfattade den så. Som om det var en slipad glasskiva de gått på.
En stund letar de efter en väg att kunna gå, för att ta sig ned ifrån det klipputsprång de står på. En stund, sedan händer något så oväntat och overkligt att de inte tror på det.
Det är Martin som först märker att något håller på att ske. Han ser att Martinas fötter inte längre har markkontakt. Martina som ser hans stirrande och förvånade blick tittar ner och blir inte mindre förvånad hon, vid anblicken av sina egna fötter cirka en decimeter ovanför mark. Den första tanke som slår henne är att hon har gett efter för konventionerna och drabbats av lättsinne. Hon skrattar till när hon ser att även Martin lyfter. De kan flyga. Var är de nu? I Flygfärdslandet eller?
Martina flaxar skrattande med armarna, men det har ingen större inverkan på flygförmågan. Martin försöker detsamma, men åstadkommer lika lite han. Strax märker de att de endast kan lyfta högre om de själva verkligen vill. Inga rörelser eller yttre påverkan har effekt. Endast den rena viljan att utföra det, får saker och ting att ske.
De beslutar att flyga till dalen nedanför, för att se om de kan finna någon att fråga om vägen till fåglarna. Men som alltid är det lätt att snacka och då det väl kommer till kritan inte alls lika enkelt. Visst kan deras kroppar flyga men frågan är om deras mentala hälsa tillåter något så naturvidrigt. Martina, som i hela sitt medvetna liv varit höjdskräcksbenägen, tvekar i det längsta. Hon vågar helt enkelt inte och stammande frågar hon Martin vad som händer om hon faller i marken och skadas här. Kan det vara så att hon i Verkligavärlden då vaknar och har dessa skador. Vad händer om hon dör här? För Martina är säker på att hon ska dö, någon gång, och varför då inte som ett klistermärke mot marken i Flygareland?
Martin lugnar henne med att så länge hon inte dör av en hjärtattack i luften, som han hört att fåglar gör ibland, så går hon säker. Om han med detta haft för avsikt att skingra hennes oro så har han gjort ett uselt jobb, för nu tror hon istället att hon ska få en attack av pur skräck. Desperat klamrar hon sig fast vid honom. Han i sin tur lossar beslutsamt på hennes grepp och tar båda hennes händer i sina. Han ser henne rakt i ögonen, samtidigt som han säger: ”Vi klarar det här. Det finns de som har det värre. Inget är som det verkar. Martina nickar i medhåll. Alltså inte heller höjdskräck”, avslutar han. Med det drar han henne med sig över kanten. Martina får en minnesbild från en för länge sedan glömd dröm. I ett andlöst ögonblick faller de handlöst sedan är det som om de, av viljan att kunna flyga, får luft under ”vingarna” och som löv faller från träden om hösten landar de mjukt på fast mark.
Martina funderar över vad Martin sagt uppe på klipplatån om det där med att ”saker och ting inte är vad de verkar”. Tänk om marken varit närmare än den verkat och de helt enkelt hade krockat med den, för att de antagit att den var längre ned? Är det så att saker inte är vad de synes vara enbart till en viss gräns? Så länge det inte är skadligt för någon? Eller är det så enkelt att de är de enda som är förvånade över saker de ser och händelser de blir inbegripna i därför att de kommer ifrån den inskränkta Verkligavärlden? Inskränkt är kanske lite för starkt, den okunniga Verkligavärlden borde passa bättre, för hur kan man förstå något man inte kan se eller ens har en aning om att det existerar? Men vem säger att det inte finns liv på andra planeter, bara för att man inte kan se det, eller tror att det verkligen finns. Vem säger att liv måste vara kolbaserat och vem säger att inte liv kan se ut som man inte kan tro, bara för att det inte kan urskiljas av ett kolbaserat öga. Visst finns det klara definitioner på vad liv är men vem kan säga att de definitionerna är korrekta? Visst anses de rätt, men då är de rätt med utgångspunkt från jordelivet och det man har kunnat finna i näruniversum. Och vem är egentligen villig att ställa sig upp och säga sig vara den som bestämmer hur ett liv ska se ut, och uppföra sig, för att kunna kalla sig liv? Måste en livsform kunna bevisa sin existens för att kunna kallas livsform? Om så är fallet är det nu dags för Gud att komma upp till bevis och inte bara sända sin påstådde son, eller tala via diverse profeter. Martina bestämmer sig för att inte förmedla dessa tankar till Martin. På något sätt anar hon att uttrycket ”på djupt vatten” kan vara ett sätt att formulera hennes tankar på. Och då hon inte är säker på i vilken grad Martin är troende är det nog bäst att, fegt, hålla tyst. Vad han inte vet har han inget ont av och sina tankegångar har man möjlighet att hålla för sig själv. De är inte allmän egendom, även om hon själv känt det så från gång till annan. Men visst finns det ett behov av en gud, det sticker Martina inte under stol med ens inför sig själv, men allt ont som kommit av religion får man inte glömma.
Nere i dalen ser de sig omkring, nyfikna på denna nya värld där de tydligen är en lika stor del av de flygburna som av de markbundna. Då de gått en bit och i princip fått slå sig igenom vegetationen ser de på varandra och skrattar. Sedan lyfter de gemensamt från marken. Varför inte dra nytta av sin nyvunna färdighet? Frihetskänslan, där de svävar över landet, är enorm och en bubblande lycka fyller Martina. Ungefär på samma sätt som paniken gjorde i Musicaland, fast trevligare. De flyger allt högre ju säkrare de blir på sin flygförmåga. Nere i dalen breder naturen ut sig, men ännu har de inte sett någon.

De går mot fågelriket och efter en vandring så lång att till och med deras till synes outsinliga krafter börjar sina, beslutar de sig för att sätta sig och ta en välförtjänt vilopaus. De hittar ett perfekt ställe invid en tjärn. På vattenytan flyter det näckrosor i rosa och vitt. De slår sig ned med ryggarna mot en mossbevuxen sten, som i Martinas trötta värld är bekväm som den dyraste dunkudde. De sitter nära varandra och släpper äntligen efter på spänningen som varit emellan dem, som om de varit kopplade till en och samma strömkälla, alltsedan de låg gömda under stenen och som nu håller på att nå bristningsgränsen. De försäkrar sig om att vara helt ensamma, sedan hänger de sig hämningslöst åt sin kärlek. Efter en lång kyss som får Martina att tro att drunkning är en död att föredra framför andra, i det närmaste sliter Martin kläderna av henne. Hon låter det ske, utan en tanke på de konsekvenser deras kärleksfullbordande kan få. ”Vad händer egentligen i Verkligavärlden medan jag ligger här, tänker hon i ett ögonblick då Martin fått attiraljerna på plats och använder sig av dem för brinnande livet. Ser jag upphetsad ut? Ökar min hjärtverksamhet på de eventuella monitorer jag är kopplad till? Om jag någon gång vaknar ur den här ”drömmen” är jag kanske gravid då? Kan man bli på smällen enbart av att ligga i koma? Nej, så dumt, Martin är ju i Danmark så det ska till rejäla doningar om han ska kunna göra mig havande över sundet.” Allt det här hinner hon tänka för Martin är inte av den snabba varianten, den här gången i alla fall. Hon tänker till en viss gräns sedan blockeras all tankegång av känslor. Som inte alla är av mental, kontrollerbar, art. Vissa av dessa känslor är mer av det instinktiva, okontrollerade slaget. De kommer naturligtvis samtidigt, för så är det alltid i lala-land.
Efter aktens fullbordan vilar de lyckligt ut och hinner även slumra till en stund, innan de fortsätter.
I deras väg, mitt i skogen, står en saloondörr. Det ser underligt ut för annars när man ser sådana dörrar är de vanligen fästa i en vägg. Dessa är inte det utan står bara där mitt i Sagaskogen. En kort diskussion avgör att de ska passera igenom nämnda dörrar. Och eftersom de inte har en aning om vart dörrarna leder ska de för säkerhets skull passera dem tillsammans, samtidigt. Innan de går igenom kikar de först på baksidan. Inget ovanligt där. De ser likadana ut från det hållet. Frågan är från vilket håll det är lämpligast att gå igenom. De bestämmer att det enklaste är att passera dem från det hållet de såg dem först. Innan de går igenom står de en stund och liksom samlar mod, för båda vet att vad som helst kan hända. Särskilt med tanke på hur vissa saker tidigare visat sig vara helt annorlunda mot hur de trott att det skulle vara. Men nu är det så att de är ”de utvalda” och de har inget egentligt val. Det är bara att ta den tänkta tjuren vid hornen och klampa in. Nu klampar de inte, utan snarare smyger, men igenom kommer de tillsammans och tillsammans hamnar de någon helt annanstans.
I sand, vit sand, på en långsträckt sandstrand. En sådan man kan se i turistbroschyrer eller avbildad på en plansch i ett solarium. Stranden sluttar ned mot en gnistrande blå ocean vilken Martin och Martina inte är sena att kasta sig i. Efter att de klätt av sig inpå bara skinnet och lämnat kläderna ungefär där de föll. Under höga tjut plaskar de som ystra barn innan de lägger sig att torka i den tropiska solen. ”Vi kan väl stanna här, tänker Martina högt. Hon får inget svar av Martin och förväntar sig heller inget eftersom hon vet att det är omöjligt. Hon ligger på rygg och njuter av solen och den fräscha doften av hav. En bit upp på stranden vajar palmer majestätiskt i den svaga brisen. Jaha, säger Martina efter en stund, och vi som nödvändigtvis skulle till att göra det mot en mossig sten. Här är paradiset och jag är tillfredsställd. Vart går vi vidare härifrån, längs stranden eller inåt land?”
”Spelar ingen roll, säger Martin. Välj du.” Martina väljer stranden och börjar gå längs vattenbrynet med kläderna i ett bylte över armen. Det är varmt här så Martin gör det samma. De hinner inte gå särkilt långt förrän det återigen blir dags för ett föreningsmöte. Denna gång snabbare än den första, men precis lika nöjaktigt. Efter att åter ha fullbordat sin kärlek på det bästa sätt de kan tänka sig, viker de av och går mellan palmerna upp i sanddynen ovanför. Efter sanddynen kommer det ytterligare sand och de båda inser snart att de förmodligen hamnat i någon slags ökendimension. I en öken och havsdimension, rättare sagt.
I sanden bortom dynen är det en ny dörr. Den här gången utformad som ett gigantiskt nyckelhål. Även denna dörr beslutar de sig för att passera och även denna gång går de gemensamt igenom- och hamnar åter i en skog, eller snarare i ett skogsbryn.
Från sin position kan de se tre slott. Kompletta slott med tinnar och torn, ungefär som ”Rapunzels” hus i Saga. Fast större, långt mycket större och oändligt mycket vackrare.
De promenerar ned till det närmast liggande slottet och knackar på vad de förmodar är en köksdörr eftersom den sitter på ena sidan och är alldeles för liten för att kunna vara en traditionell slottsport. Allt är inte som det verkar och dörren visar sig vara huvudentrén.
Hur som helst så öppnas dörren, långt om länge, av en kvinna klädd i förkläde och med ett huckle över sitt grånade hår. Hon ursäktar sin uppenbarelse med att det är städdag och bjuder in dem i hallen. Martin presenterar dem och förklarar deras mål, samtidigt som han passar på att fråga kvinnan var de för tillfället befinner sig och hur de ska gå vidare för att komma till fåglarna. Kvinnan slänger sig runt halsen på dem i tur och ordning och säger hur glad hon är att de tagit den här vägen för att besöka dem. Deras rykte har nått även hit och till deras förvåning är det via älvpost. Vad älvpost är får de inte reda på, varken nu eller senare, men det tycks inte vara av högsta prioritet så de låter det bero och drar sina egna slutsatser. Martina tror det går till så att några älvor kommer, iklädda standardiserad postuniform och levererar små paket med skvallerpulver. Hon klappar sig på utsidan av fickan, där hon har påsen de fått, för att försäkra sig om att den är kvar. Det är den och lugn till sinnes slår hon sig ned på de anvisade stolarna för att prata med kvinnan. Martin gör det samma och snart får de reda på att kvinnan i själva verket är drottning av det här slottet. Att den här dimensionen är liten och består endast av en skog, en del odlingsbar mark och tre slott, samt en liten by där pöbeln bor. Hon kallar dem så, byborna, och hon säger ordet med en distinkt rynkning på näsan. Varje slott har en kung och en drottning och med jämna mellanrum gifter de bort sina döttrar och söner med varandra. Inavel på högsta nivå alltså, men det verkar fungera. Ingen på slotten får av tradition beblanda sig med byfolket. Det samma gäller tvärtom, ingen av byborna beblandar sig med de kungliga. Enda tillfället då de möts är då byborna levererar mat och kläder till slotten. Inga av dem arbetar inne i slotten, därav hucklet på drottningen. Det är kvinnorna på slotten som sköter all städning och all barnpassning. Männen står för reparationer och matlagning. Kronorna äger all mark och byborna odlar den. Slotten delar allt solidariskt sig emellan och byborna får det som blir över. Martina ifrågasätter hur de kan behandla byborna så och får endast ett frågande ansiktsuttryck till svar. Drottningen ser inget konstigt med det, för så har det alltid varit. Martin frågar om de kan besöka de andra slotten och drottningen av slottet erbjuder sig att göra dem sällskap efter att de avnjutit en måltid. Hon ändrar sig strax och föreslår att de istället kan anordna ett gästabud till deras ära och bjuda in de övriga hit istället. De tycker det låter som en god idé och blir tilldelade ett rum med tillhörande badrum så att de kan fräscha upp sig till gästabudet.
Efter att de tagit sig ett härligt gemensamt bad och ännu en gång knullat som kaniner, går de igenom garderoberna i rummet. Martina tycker det känns som att bli utsläppt mitt i en godisaffär. Hon är utsvulten på vackra kläder, efter all denna tid klädd i t-shirt och formlösa joggingbyxor. Hon fastnar för en klänning som ser ut att komma direkt från den amerikanska söderns 1860-talsmode. Den är tillverkad i ett glansigt tjockt tyg och har en mörkt grön färg, samt en generös urringning och är sannolikt till för kvällsbruk. Kjolen hålls upp och ut av en krinolin som svänger som en pendel för varje steg hon tar. Då hon efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen får den på sig, efter att hon först snört sig med snörliv för att ens ha en rimlig chans att komma i den, ser hon sig förtjust i spegeln. Hennes uppenbara likhet med Scarlett O´Hara gör henne mer än nöjd.
Martin å sin sida bestämmer sig för en klassisk frack. Han blir stilig i den tycker Martina, även om han uppvisar tydliga likheter med en pingvin. Det är inga kläder att känna sig bekväm i för någon av dem, men eftersom de är gäster på ett slott och på väg till ett gästabud till deras ära, tror de att det här är det mest passande. Det visar sig snart att de haft rätt för då det knackar på deras dörr och de visas nedför trappan till salen där middagen ska gå av stapeln, ser de att de övriga församlade är lika uppklädda som de. Trappan är för Martina en historia för sig. Det är verkligen inte lätt att elegant skrida nedför en trappa iklädd en krinolin och en klänning som säkert väger minst tio kilon och är ytterst otymplig samtidigt som man är snörd till två tredjedelar av ett normalt midjemått. Martina funderar över hur mycket utbyte hon ska få av det överflöd av mat som möter dem i salen. Som hon är snörd vore det ett under om hon ens kan få i sig en apelsin. Nu får hon visserligen i sig mer än så, men inte utan att det går trögt.
Tillställningen till deras ära hålls i ett enormt rum, eller snarare en sal. Salen är upplyst av hundratals stearinljus stående i vackert utsirade silverljusstakar. Längs mitten av rummet är ett långbord uppdukat. Minst 30 meter sträcker sig bordet och hon hamnar en bra bit ifrån Martin, men det gör inget för alla vill ändå prata med dem.
Gästabudet utvecklar sig till den absolut trevligaste tillställning någon av dem någonsin närvarat vid. Då den, efter åtskilliga timmar, tar slut och alla gäster drar sig tillbaka till sina respektive rum, eller går hem till sina egna slott, är Martin och Martina fortfarande på partyhumör. De tar med sig en flaska champagne upp på rummet, efter att ha försäkrat sig om att det är okej att göra så och fortsätter partyt i enrum. Bara de två och det är lika roligt, fast på ett annat och mer intimt sätt.
Efter en god natts sömn i den överdimensionerade sängen, prydd av en drömsk sänghimmel, vaknar de båda ”utvalda” upp till ny dag.
Iklädda sina vanliga paltor går de nedför trappan till köket där kaffet står på spisen och kungen inväntar dem med frukost. De tackar honom för hans gästfrihet och han tackar dem lika översvallande som hans fru gjort, för att de tagit sig tid att komma hit. Martin förklarar att de kom hit av en ren slump och att de inte har en aning om hur de, härifrån, ska gå vidare för att komma till fåglarna. Kungen tar dem med ut på gårdsplanen och pekar i vilken riktning de ska gå för att komma dit de ska. Martina vill veta lite mer om denna dimension och ber kungen att berätta. Han i sin tur ser överlycklig ut och säger flera gånger att det bereder honom ett stort nöje att berätta för dem och att han är glad över att ha blivit utvald av dem att få berätta om ”Kungariket”. Kungariket är alltså namnet på den här platsen i alltet och den bebos, som drottningen redan sagt, av kungafamiljer och bybor. Legenden säger att en gång tre kungar, som var bröder, slog sig ned här för att bilda familjer. De var fästa vid varandra och ville bo i närheten av varandra. De byggde så varsitt slott och skaffade varsin fru. Varje fru fick ett antal barn och de levde lyckliga. När barnen var giftasvuxna gifte de sig med sina kusiner. Byborna var från början slavar som de tre kungarna tagit med sig till denna plats och som de bestämt skulle bli fria, så till den grad att de försörjde sig själva och slotten. Kungarna var godhjärtade och byborna, som aldrig varit fria, var nöjda med arrangemanget. Så har det förblivit men med tiden har kungafamiljerna, som från början ofta var nere i byn och även var vän med byborna, alltmer avskärmat sig från umgänget med dem. Äktenskap dem emellan har alltid varit en omöjlighet, men idag är även umgänge uteslutet. De lever parallella liv och möts endast vid överlämnande av råvaror och annat de kan behöva i slotten. De lever i fred och nöjer sig med detta. Martin och Martina tackar för allt och frågar om det är möjligt för dem att även besöka byn. Kungen säger att de verkligen är ”de utvalda” eftersom de är villiga att sjunka så lågt som till ett besök hos pöbeln. Varken Martin eller Martina bryr sig om att ens bli upprörda över hans sätt att uttrycka sig eftersom de inser det fruktlösa i att försöka ändra på så pass djupt rotade inställningar. Och förresten är det inte det de är satta att göra. Hur folk lever sina liv är upp till dem och så länge ingen lider är det deras ensak. Deras uppgift är endast att stoppa Locharens framfart och det är således det enda de bör koncentrera sig på. Men ett besök i byn kan väl inte vara fel?
Efter att ha tagit farväl av kungen och drottningen samt deras oräkneliga barn och barnbarn, går de ned till byn.
Det är en stor by med ett myller av tvåvåningshus och människor. En livlig kommers pågår på bytorget där med all tydlighet allt är till salu. Flera kvinnor, som av allt att döma är prostituerade, bjuder högljutt ut sina tjänster till förbipasserande män som i sin tur inte låter sig hindras av att de redan har sällskap. Druckna människor av båda könen vinglar ut och in på de otaliga barerna och serveringsställena runt torget. Flera par kopulerar öppet och förbipasserande ansluter sig fritt, utan att de själva eller någon annan ens lyfter på ögonbrynen. Barn springer runt utan uppsikt och lösa hundar rotar i soporna efter något ätbart. Scenen framför dem får Martin att tänka på London i slutet av 1800-talet såsom den framställs i diverse filmer om Jack the Ripper, fast värre. Martina tror att detta är vad som möjligtvis kan ha inspirerat till historien om Sodom och Gomorra. Ingen verkar bry sig nämnvärt om deras närvaro och anonyma går de igenom byn. De pratar inte med någon, men ju mer de ser av hur folket beter sig, ju mer förstår de varför inte de kungliga vill beblanda sig med dem. Man kan i och för sig fråga sig hur de kan ha sjunkit så pass lågt som de uppenbarligen gjort. Vad får en människa att gå över gränsen och tillåta sig att kräla i stoftet på det sättet som dessa människor gör? Martina skulle inte ha haft något emot att stanna här ett tag och kanske leva med dem i denna dekadenta omgivning. Hon är inte bättre än så, men som tur är har hon Martin med sig som kväver hennes hastigt påkomna planer i sin linda och ser till att de så snabbt som möjligt lämnar den här dimensionen och går vidare mot fåglarna.
De går bort ifrån byn och diskuterar livligt allt de sett. Martina tycker att det verkar som om människorna i byn har förlorat sig själva. Det kanske är så att några en gång började leva i skiten och att några andra följde efter. En dag hade de allesamman levt så länge på det viset att de inte insåg att de gjorde det och helt enkelt fortsatte att göra så utan att ifrågasätta varför, eller ens om saker och ting kan göras annorlunda. Helt enkelt blivit hemmablinda och glömt bort hur det var att leva ett civiliserat liv, med självaktning. Martina har den uppfattningen att ultimat och total anarki är det som införts då hämningarna försvunnit och att ingen egentligen verkat bry sig. Det blir kanske så när ingen tar ansvar eller har tillräckligt mycket vilja. Resultatet var vad de nyss sett: Historielösa människospillror utan framtidshopp eller vilja att ens skaffa sig det. Kanske är det så att de helt enkelt gillar att leva som avskräde och är ovilliga att ge upp sitt fria liv. Vem är berättigad att döma?
Martin funderar över sjukdomar och undrar om klamydia eller till och med HIV grasserar där. Hade människor levt som dessa människor gör, i Verkligavärlden, så hade de garanterat gått under för länge sedan. Förmodligen är det så att de inte lider nämnvärt av sitt ”fria” leverne. Befolkningen såg nog så frisk, om än smutsig, ut.
Martina å sin sida hade gärna stannat och kastat sig handlöst in i orgierna och supandet, för en kortare tid åtminstone och begår misstaget att berätta det för Martin. Han i sin tur undrar varför och tycker att hon är galen som ens kan tänka tanken att ge sig i lag med den sortens folk.
”Tänk vilken ultimat frihet, säger Martina lyriskt. Tänk att, om så bara för en dag, få göra precis vad man vill med vem man vill och hur som helst, utan att någon någonsin får reda på det i Verkligavärlden. Martin verkar sur över hennes ståndpunkt. Hon förstår, nästan, och byter hastigt ämne. Tänk vad fint de hade det på slottet, babblar hon, och vad trevligt det var på gästabudet. Inte fullt så trevlig som vi hade det efteråt, men roligt var det.”
Martins anletsdrag börjar mjukna och Martina känner att hon börjar återfå kontrollen. Hon inser att hon kan styra hans sätt att må, se ut och bete sig genom vad hon säger och hur hon säger det. Undrar om det är likadant tvärtom? funderar hon. Kan det vara så enkelt att styra en människa? I så fall borde man väga varje ord på guldvåg och agera endast med rörelser som tjänar sitt syfte. Hon bestämmer att det blir för jobbigt att tänka så i längden och att det bästa nog är att helt enkelt vara sig själv, i alla lägen. Så länge det är fördelaktigt att agera så, om inte annat.
De passerar flera olika fält. Ett av dem identifierar Martina som raps, det är gult nog, ett annat som havre. Vad som odlas och växer på de övriga vet varken hon eller Martin. Jordbruk är ingen av dem riktigt bekanta med.
På gästabudet hade det serverats allt från ris och potatis till kyckling och fläsk. Men ingenstans har de sett djur, annat än de skabbiga hundarna inne i byn. Diverse olika frukter och grönsaker hade även prytt borden, såsom broccoli och majs, päron och druvor. Martin undrar lite över det. Landet är inte stort och de kan omöjligt odla allt det där. De verkar, åtminstone av vad de sett, inte ha resurserna till en sådan omväxlande och relativt storskalig odling. De måste ha någon form av byteshandel med andra dimensioner. Martin är säker på att det är så och Martina kan inte annat än hålla med honom. Men vad har de i så fall att byta med?
Svaret på den frågan får de så fort de kommit till slutet av vad de båda identifierat som ett havrefält. Vid ingången till ett hål i marken står en skylt som säger: Ingång till den eviga guldgruvan. Ett stenkast därifrån står ännu en skylt och bakom den är det ännu ett hål i marken. På den skylten står det textat: Ingång till den eviga silvergruvan.
Så det är alltså guld och silver de byter med konstaterar de båda utvalda. Men frågan vem de byter med kvarstår. Det är förmodligen inte viktigt, de verkar ha allt de behöver i alla fall.
Martin kan inte dra sig till minnes att någon nämnt det för dem. De har väl sina anledningar. Kanske är de rädda att någon ska stjäla från dem? Men det står klart och tydligt på skyltarna att gruvorna är eviga. Kanske är det så att gruvorna är eviga men inte outsinliga? Knepiga skyltar i så fall. Nåja, man kan väl inte förvänta sig att man ska få reda på allt när man dimper ned på ett ställe helt apropå. Inte ens om man är en utvald.
Då de gått en bit förbi silvergruvan möts de av en skylt som säger dem att de nått gränsen och att de är hjärtligt välkomna åter. Ingen tvekan där, tänker Martina, för aldrig har hon blivit så välkomnad och ärad någonstans tidigare. Eller någonsin känt sig så vacker och flärdfull som i de kläder de lånat till festen. Synd att man inte kunde ta med sig klänningen. Den skulle hon ha kunnat göra succé med, på vilken tillställning som helst, i Verkligavärlden.

Knappt hinner de komma in i vandringstakten igen förrän de återigen ser en flock som, åtminstone på avstånd, ser ut som enhörningar. Flocken står i deras gångriktning och då de kommer närmare ser Martin och Martina att det inte alls är enhörningar utan hästar med människoöverkropp. Så kallade kentaurer. Obeslutsamt närmar de sig flocken och då de väl är ända framme hos dem, hälsas de av dess ledare. Den tvekan de känt är som bortblåst inför det varma välkomnandet. Ledaren är en ståtlig hingst- eller man, beroende hur man ser på det. Han är rödbrun till färgen med en svart man som faller framåt och nedför hans ena axel. Martina hajar till och tappar för ett ögonblick andan inför den magnifika skönheten i hans vackert mejslade anletsdrag. För att inte tala om kombinationen snygg man och kraftfull häst. Hon sniffar diskret i luften för att känna om han luktar häst. Det gör han inte, men inte heller människa. Han har en berusande doft hon inte känner igen och heller inte kan sätta namn på.
Martina kommer på sig själv med att fnittra och flörta på ett sätt hon inte gjort sedan hon var i de lägre tonåren och var förälskad i grannpojken. Beteendet är för hennes jag idag irrationellt, men hon kan helt enkelt inte lägga band på sig i kentaurens närhet. Martin märker av hur obalanserad hon är och blir märkbart irriterad. Med en kraftansträngning skärper Martina till sig och försöker vidare agera så sakligt hon kan. Hon lyckas över all förväntan, utåt sett, för en kort stund. Men hennes inre är i uppror.
Hästmannen frågar dem om det är de som är de ”väntade” och Martin svarar honom korthugget med ett ”förmodligen”. Martina litar inte tillräckligt på sig själv för att ens våga öppna munnen, så för säkerhets skull håller hon den ordentligt stängd. Åtminstone för närvarande. Kentauren tittar lite konstigt på Martin och vänder sig sedan mot Martina som blir aningen darrig i knäregionen och presenterar sig som Sigheru. Därefter slår han ut med den ena av sina båda människoarmar och presenterar i tur och ordning de övriga medlemmarna i flocken. Martina stirrar fascinerat på honom men hör inte ett ord av vad han säger. Det är som ett enda surrande, med ett namn här och där som alla verkar börja på s som alla tycks sluta på u eller o. Hon väntar spänt på att han ska se på henne igen. Efteråt minns hon inte ett enda av namnen han nämnde och bryr sig egentligen inte så värst mycket om det heller, så uppslukad var hon av Sigheru. Hans namn kommer hon i alla fall aldrig att glömma.
”Vi ska till fåglarna, säger Martin med en röst som vittnar om återhållen ilska. Kan du säga oss om vi är på rätt väg?” Visserligen har de fått vägvisning av enhörningarna, men av en slags artighet eftersom de tycks känna till deras utvaldhet, frågar han ändå.
”Ni ska gå åt det hållet”, svarar Sigheru och pekar i en riktning en bra bit från deras tidigare utpekade rutt.
”Men, säger Martina. Enhörningarna sa…” Här blir hon avbruten av att hela flocken brister ut i ett kollektivt gapskratt som ekar mellan träden och får Martina att känna en slags förvirrad förlägenhet. Hon slänger en blick i Martins riktning, i ett förtvivlat hopp om att han ska rädda henne, men han är kallsinnig och ser inte ens på henne.
”De där filurerna är Sagas skojare. De kan helt enkelt inte låta bli att jäklas när de får chansen till det, blir Sigherus framfrustade svar. Ditåt är det ni ska”, säger han åter med en släng av huvudet i den förut utpekade riktningen.
”Tack”, säger Martin kort och drar utan vidare med sig Martina i den förmodade, rätta riktningen. Martina vinkar glatt adjö till Sigheru och de andra. Samtidigt passar hon på att, i farten, flörta lite till med Sigheru. Vilket får till resultat att Martin griper tag i hennes hand och, i det närmaste, drar henne efter sig bort från flocken.
”Måste vi gå så fort, klagar Martina, kan vi inte stanna en stund hos dem?” Martin svarar inte utan spänner käkarna, biter ihop och går ännu lite fortare. Martina rycker loss sin hand ur Martins omilda grepp och tvärstannar. ”Vad är det med dig?” frågar hon. ”Inget”, blir svaret.
”Lägg av, jag märker ju att du är sur över något”, säger Martina. Martin svarar inte direkt utan biter åter ihop käkarna så att musklerna under kindbenen synligt rör sig under huden, sedan nästan spottar han fram en fråga. ”Vad var det där? Så där är du inte med mig.”
”Hur då”, frågar Martina även om hon vet vad han menar. Hon vill höra honom säga det. Ett litet drag av sadism har hon allt.
”Sådär fnittrig och flörtig”, säger Martin samtidigt som han kråmar sig i en imitation av henne. Martina tycker att han beter sig löjligt och anser ämnet utagerat i och med den infantila efterapningen av henne. Hon vet att hon betedde sig så som han säger, men anser att det inte är hans sak att klandra. De sitter väl inte ihop heller? Hon är själv medveten om hur flörtig hon var och hur bortkastat det förmodligen är på den sortens varelse. Hon skäms lite över sig själv nu när hon tänker på det. Men det ger ändå inte Martin rätten att göra narr av henne. Vem tror han egentligen att han är? Martina bestämmer sig där och då för att inte prata med honom något mer. Under tystnad fortsätter de att gå.
Martina klarar tyvärr inte av att vara tyst alltför länge och efter en stund har hon glömt sina intentioner. Hon frågar snäsigt: ”Är du avundsjuk eller?” Martin svarar med ett hastigt ”ja” som får Martina att skämmas.
En stund fortsätter de att gå tysta, sida vid sida, sedan tar Martina Martins hand och snart är allt bättre mellan dem.
De går och går och undrar hur långt det i själva verket är till fåglarna. Hade det här varit i Verkligavärlden så har vi säkert redan gått i en vecka, tänker Martin, men säger inget.
De passerar flera stugor och ett större hus med tinnar och torn. Det ser ut som man föreställer sig ett sagoslott ungefär, fast mindre. På en av balkongerna till det tornförsedda huset står en ung flicka och kammar sig. Hennes hår är mörkt och mycket långt. Så långt att det delvis hänger utanför balkongräcket. Hon vinkar till dem med kammen och de vinkar tillbaks. ”Lycka till”, ropar hon. De ropar ett ”tack” tillbaka och känner sig egendomligt stärkta av den lilla gesten av uppmuntran. ”Rapunzel”, skrattar Martina. Martin nickar leende i medhåll, även om han inte vet vad hon pratar om. Det namnet har han aldrig hört förut. Men det är säkert från en eller annan saga som hon, men inte han, känner till.
”Jag har alltid trott att hon hade håret flätat”, säger Martina.
”Hon har väl inte kommit så långt än, svarar Martin, hon håller ju på och kammar sig.” Martinas glada skratt vid hans ord och hennes sätt att se honom i ögonen gör att han känner hur deras samhörighet återkommit med full kraft. Han hoppas att de i framtiden inte stöter på fler av de där kentaurerna som hon verkar så förtjust i. Han vet att hans tankar är egoistiska och att hans känslor är irrationella, men kan ändå inte låta bli att önska att de aldrig träffat på dem överhuvudtaget. Han vill att Martina bara ska se på honom med den där speciella glimten som är endast hennes. Han vill att hon ska förbli bara hans.
Utanför en av stugorna de passerar står en ung kvinna och tvättar små kläder i ett stort kar. Karet är stort och av trä. Hon gnider med frenesi kläderna över en tvättbräda som står lutad i karet. Kläderna färgar tvättvattnet grått. I ett mindre kar bredvid tvättkaret är det rent vatten. Allteftersom lägger hon över de skrubbade plaggen i det. Snart är även det vattnet grått.
Runt omkring henne skuttar, vid första anblicken, några små barn. Vid den andra ser Martin och Martina att ”barnen” i själva verket är vuxna dvärgar. På en skylt fastsatt på utsidan av grinden står det: Välkomna till hemmet för överblivna.
Konstig skylt, tycker Martina. Vadå överblivna?
De ser en liten flicka helt klädd i rött, skuttande mellan träden, med en likaledes röd korg i ena handen. I korgen har hon plockat röda bär, som ser ut att vara vinbär och smultron. Då och då sticker hon ned handen i korgen och tar upp en av dem som hon sedan stoppar i munnen.
”Hon har säkert inspirerat till Rödluvan, säger Martin, för den sagan känner han till. Den var en av hans favoriter som barn. Egentligen var det inte rödluvan som var den intressanta för honom utan snarare vargen. Vargar har alltid varit hans favoritdjur, alla kategorier. Han har till och med en gång låtit göra en tatuering av en, på ena överarmen. Han visar den för Martina som frågar en massa om den. Alltifrån hur mycket den kostade till varför han gjort den och om det gjorde ont. Han svarar snällt på alla hennes frågor, glad över att återigen vara föremålet för hennes odelade uppmärksamhet.
På deras väg kommer de till en bäck. Över bäcken går en smal bro, som är onödigt mycket böjd i höjden och som har ett vitt räcke. De stannar till för ett ögonblick och tittar ned i det glittrande vattnet. Färggranna fiskar simmar där nere. Som små regnbågar pilar de fram och tillbaka.
Bortom bron kommer de till en glänta. Gläntan är fylld med, vad som ser ut som, överdimensionerade flugsvampar. Stora röda svampar med vita prickar uppe på hattarna. Svamparna har både dörrar och fönster, och ser allmänt bebodda ut, men varken Martin eller Martina kan se några spår av de förmodade invånarna. De dröjer sig kvar en stund för att se om det kommer någon. Då ingen dyker upp går de strax vidare. Martina fantiserar om de eventuella invånarna. Kanske är de tomtar eller rent av smurfar?
Efter ”smurfbyn” kommer de till ett område bebott av älvor. Då de går igenom deras boplats kommer, så vitt de kan avgöra, alla älvor fram och samlar sig runt dem. Det måste helt enkelt vara alla, för de ser ut att vara överallt. Eller så är det en synvilla att de är så många då ingen av dem, ens för en sekund, är stilla. De omväxlande svävar och fladdrar runt dem. Älvorna frågar dem, i mun på varandra, om de fått vägledning av deras kollegor. Om så inte är fallet är de villiga att själva stå till tjänst. Martin tackar dem för deras vänlighet, men säger också att han redan får hjälp av en älva från ”älvornas skog” de passerade innan de kom till Nattrike. Dessa älvor frågar om de möjligtvis kommer att passera genom älvornas skog på hemvägen. Martin säger, å båda deras, vägnar att det är tänkt så. Älvorna ger dem då en liten påse med ett slags pulver som de vill att de ska ge till de andra som tack för vägledningen av ”de utvalda”. Som de uttrycker det: ”Deras hjälp är till allas vår hjälp.”
Martin och Martina är visserligen nyfikna på vad påsen de fått förtroendet att leverera kan innehålla, men frågar inte. Älvorna säger heller inte vad det är i. De båda antar att de har sina skäl och då Martina stoppat ned påsen i fickan tänker de inte mer på det, för strax dyker det upp annat. På himlen ovanför älvornas boplats materialiserar sig små ljus. De ser ut som tusentals små fallande eldar. Som småkometer, fast fallande rakt ned, eller droppar av eld. Martin är den som ser det först och gör de övriga uppmärksamma på det. Älvorna i sin tur reagerar oväntat på upplysningen. De skriker samfällt i ångest.
Snabbare än ett öga kan registrera gömmer de sig under- och emellan trädens rötter. Martin och Martina står rådvilla kvar. Martina tittar upp på eldarna. Hon tycker de utgör ett vackert skådespel och har svårt att förstå älvornas skräck. Martin å sin sida hör en hysterisk röst skrika inne i sitt huvud.
Från under en rot ropar en älva åt dem att de ska gömma sig under stenen där borta. Hon pekar och Martin ser var hon menar. Det sammantaget med den envist skrikande rösten inne i hans huvud får honom att förstå allvaret i den uppkomna situationen. Han försöker dra med sig Martina, till den utpekade stenen, men hon står som fastvuxen så uppslukad är hon av ljusen. Inte förrän älvan ryter åt dem att skynda sig innan det är för sent, reagerar hon. Och vilket rytande sedan. Som ett ilsket lejon, så grovt och högt låter hon. Fascinerande eftersom hon är så liten och nätt. Motvilligt gör Martina som hon blivit tillsagd. Snabbt springer de till den stora stenen och ser att det finns ett hålrum under den. Det är knappt stort nog för dem båda men de klämmer ihop sig tätt och är snart osynliga för omvärlden. Som de ligger kan de inte se vad som försiggår utanför, men de kan höra. Det de hör är hemskt. Så hemskt att de inte ens skulle vilja se, även om de hade kunnat. Länge ligger de där, tätt. Så länge att det snart blir väldigt varmt. Inte outhärdligt varmt men ändock varmt. Martina stänger omedvetet av omvärldens ljud och ägnar sig åt att njuta av Martins påtagliga närvaro. Sakta låter hon ena handen glida ner över hans bröstkorg. Då hon kommer till t-tröjans nederdel låter hon, som av en händelse, handen glida inunder den. Med försiktiga rörelser smeker hon honom över den hårbeklädda huden. När Martin i sin tur märker vad som är på gång är han inte sen att ta vara på situationen. Deras läppar möts, för allra första gången, i en kyss som får färger att blekna. Deras tungor dansar tango och Martina tror att hon drabbats av tinnitus, så tjuter det i hennes öron.
Tjutet hon hört slutar tvärt och följs istället av en öronbedövande tystnad som får dem båda att avsluta sina aktiviteter och försiktigt, för att undgå upptäckt av vad det nu är de ska undvika att upptäckas av, kika ut från gömstället.
Utanför börjar skarorna av älvor återigen att samla ihop sig och Martin och Martina ansluter sig till dem.
Älvorna är upprörda över något, märker de snart. En av dem kommer fram till dem och säger att de vill visa dem, så att de kan förstå deras rädsla. De båda utvalda följer älvan en bit bort från boplatsen och fram till vad som närmast kan betecknas som en stuga i sista graden av fallfärdighet. Älvan knackar på dörren som strax öppnas av en varelse så underlig att Martina hickar till och tror att hon ser i syne.
”Detta är Gard och Dige och Trolc, presenterar hon varelsen. Och detta är de utvalda, presenterar hon Martin och Martina. Varelsen faller på tre knän och ser ut att le av tacksamhet.
”Välkomna, säger den. Välkomna. Det är en ära för oss att ni tar er tid att komma hit och förära oss med ett besök. Vi är glada att ni är här. Att ni tagit er så pass här långt. Oskadda.”
Martina vet inte riktigt hur hon ska handskas med den här upphöjningen av hennes person men bestämmer sig för att det enda rätta vid ett sådant här tillfälle borde vara att ta i hand. Så hon gör det, så fort Gard, Dige och Trolcvarelsen rest sig upp och i stället för att stå på tre knän står på fem fötter, och en hand. Hon tar tag i närmsta kroppsdel som har den minsta likhet med en hand och skakar den hjärtligt med en pumpande rörelse. Samtidigt hoppas hon att det verkligen är en hand hon skakar och inte något annat. Tanken på det där andra får henne att rodna lätt och lika snabbt som hon grep, den förmodade, handen lika hastigt släpper hon den nu.
Älvan säger adjö till varelsen och leder paret tillbaka till boplatsen. Väl där frågar Martin vad det var för mening med besöket och vad det egentligen var för en varelse de just träffat. Och vad var det för ett hemskt tjut de hörde då de låg under stenen? Älvan säger att det var tjutet från den som blev träffad. Som tur var, den här gången, så var det endast en som blev det. Martin och Martina förstår inte riktigt. Skriket de hört var ett av skräck men också av smärta då det tydligen gör outhärdligt ont att bli träffad. Svaren de får på sina övriga frågor ger dem mer förståelse för sitt uppdrag. De inser nu att det inte endast är folket i Nattrike som behöver räddning, utan även dessa varelser. Locharens ondska begränsas inte av dimensiongränser, hans armar sträcker sig långt däröver. Han själv är låst till Nattrike och låst av sitt energibehov, men det utesluter inte att han kan ställa till det även på andra ställen. Som här och ställa till det är milt uttryckt. Varelsen de just mött är ett resultat av de fallande eldarna. Älvorna förklarar att om någon träffas av elden händer inget om inte fler inom en viss radie även de träffas vid samma attacktillfälle. Vad som då sker har de just sett resultatet av. En sammansmältning. Vad som händer är att de som träffats helt enkelt dras ihop. Och de smälts ihop i den position de befann sig i vid träffen. Om till exempel en av dem låg och sov på rygg, hamnar han i den positionen vid en sammansmältning. Om en annan står på knä gäller det samma. Det är just vad som hänt med varelsen de just träffat. Det är inte en varelse utan tre sammansmälta individer, som nu är dömda att leva ihop. De tre råkade bara vara i närheten av varandra vid ett attacktillfälle och blev alla tre träffade av Locharens eldar. Ett olyckligt tillfälle som blev till en kombination av tre helt olika individer varav en är ett troll, en är grottbo och den tredje en väktare av den obelisk de två utvalda nyligen karvat sitt meddelande i. Martin och Martina tar farväl av älvorna och stärkta i övertygelsen av att deras uppdrag är viktigt och av att det är fler än de tidigare trott som är beroende av dem går de vidare.
De utvalda går mot fågelriket och är nu än mer motiverade. Visst känns vägen dit oändlig och visst kan det ibland kännas hopplöst. De vet ju inte hur långt det är dit och hur mycket av vägen de lagt bakom sig. Däri ligger den egentliga känslan av hopplöshet. Detta att inte veta. Kanske är det så att deras färd ska vara lång. Kanske är det meningen att färden ska ge dem lika mycket i utbyte som målet i sig. Förmodligen är det med det här som med allt annat. Då man håller på med en sak, eller är på väg någonstans verkar tiden gå långsamt. För att man inte ser oavbrutet på klockan gissningsvis. Då man väl är färdig eller framme känns det som om man nyss börjat. Tiden är väl egentligen precis så lång som man själv tillåter den att vara. Men ibland verkar det som om man inte unnar sig själv tid. Som om det finns något som håller en tillbaka.
Om man har riktigt roligt tar man sig inte tid att utnyttja det, utan uppfattar tiden som kort. Är det så att man straffar sig själv för sitt lättsinne genom att dra in sin egen tid? Om man däremot har tråkigt verkar det som om man, inför sig själv, ser till att ha det på det viset så länge som det bara är möjligt. Är det av gammal tradition att människohjärnan beter sig så? Är vi alla i grund och botten masochister, bara för att kunna rättfärdiga vår existens inför en högre gudom? Ger vi oss själva en mental risbastu varje gång vi börjar känna oss någorlunda nöjda med vad vi har, eller hur vi har det? Är det i så fall för att vi inte ska bli för lättjefulla? Är risken annars att vi helt oförhappandes sprängs av lycka eller att vi blir så lätta, till sinnes, att vi rent av lyfter. Hur är det med de, redan nu, luftburna varelser som är- och lever omkring oss? Har de allaredan gett efter för lättsinnet och därför kan använda sig av luftrummet till skillnad från oss som är bundna av jorden för att kunna förflytta oss? Tror vi oss ha vunnit över oss själva i och med uppfinnandet av diverse flygande anordningar? Straffar vi oss själva genom att i ett flygplan få obehagskänslor och öronvärk? Är det därför vi ibland kan känna en skräckblandad förtjusning, eller ett skräckblandat illamående inför lyften och landningarna. För inte alla gillar väl att flyga. Kan en fågel eller en mygga bli flygsjuk?
Beror vissa människors ångest inför höjder på en rädsla att dö? Eller är de inte mer rädda än andra för döden, men däremot rädda att dö ovärdigt. Att efter döden behöva bli ihopsamlad med en skyffel, om höjden där fallet påbörjas är hög nog och fallet olyckligt? Finns det något som kan kallas en lycklig landning efter ett hundra meters, totalt okontrollerat, fall? Om så är fallet, hur ska man i så fall kunna klassificera ett fall som just lyckligt? Är det när minst fyra ben i kroppen inte är brutna eller när endast femtionio är det?
Varför bygger människor hus med etthundrasextio våningar annat än för att lösa bostadsbristen i, för tillfället, attraktiva områden såsom innerstäder? Varför någon ens vill bo på det sättet är för Martina en gåta. Själv skulle hon inte kunna få en gnutta ro ens på åttioåttonde våningen. Än mindre kunna sova eller äta där. Martina tänker en stund på det där och undrar hur mycket av den olust människor känner inför olika saker som är inlärt, hur mycket som är nedärvt och hur mycket man kan härröra direkt till hur en enskild människa bestämmer sig för att tänka och därmed uppfatta olika skeenden i livet. Medvetet eller omedvetet.

Innan de hinner tycka att uppförsbacken är det minsta tröttsam, når de toppen på berget, som då de står där uppe mer verkar vara en kulle. Ett minne av en för längesedan hörd fras far förbi i Martinas huvud: Mannen som gick uppför en kulle och kom nedför ett berg. För dem blir det snarare tvärtom. Uppför ett berg och nedför en kulle. Martina undrar var hon fått det ifrån och gissar att det är från en bok hon läst eller en film hon sett.
Framför dem breder Saga ut sig i hela sin härlighet och de går nedför kullen.
Hela Saga tycks bestå av en oändlig och gles skog, upptäcker de snart. Det är träd överallt men ingen sly. Här och där ligger det mossbevuxna stenar. Martina tycker att skogen verkar förtrollad och att den ser ut att vara sprungen ur en målning av John Bauer. Här och där längs deras väg ligger små skogssjöar och med jämna mellanrum dyker det upp stugor. Då och då följer de befintliga stigar. Andra gånger går de bara rakt fram igenom skogen.
Länge är det skymning, så länge att de till slut ser undrande på varandra.
”Konstigt, säger Martin att det bara är skymning hela tiden. Konstigt, men skönt. Kanske är det så här att skymning är det enda tillståndet. Då har vi väl ändå varit med om allt. Den eviga dagen i Komaland, den eviga natten i Nattrike och den mystiska skymningen i Saga. Vad kan det finnas mer för alternativ? Jo, det förstås, i Verkligavärlden har vi ju lite av varje. Den här skymningen är behaglig, men blir nog lika tråkig som de andra i längden. Särskilt för oss som är vana vid omväxlingen i vår värld.”
De upptäcker strax att de fått sällskap. Vid en tjärn lite längre fram sitter en naken man och speglar sig i vattnet. Då de närmar sig honom ser han inte ens upp från sin egen spegelbild. Som en staty sitter han där. Blind för omvärlden, blind för allt annat än sig själv. Varken Martin eller Martina kommer sig för att säga något. De finner inga ord att tilltala honom med och går strax vidare.
”Undrar vem han var? frågar Martina högt.”
”Kanske Narcissus, funderar Martin.”
”Vem?” Martin får leta en stund i minnet innan han kan svara. ”Narcissus var en ung vacker man som blev så förtjust i sin egen spegelbild att han dog av det och blev förvandlad till en blomma. Om det var en saga eller något mytologiskt vet jag inte. Inte heller vilken blomma han ska ha förvandlats till.”
”Narciss förmodligen”, kommer det torrt från Martina.
Efter att de en kort stund gått och beundrat omgivningen och förundrats över dess skönhet ser de något som fullkomligt tar andan ur dem. Framför dem går en hel flock enhörningar och betar av det saftiga gräset. De är till färgen helt och hållet vita, utan en antydan till pigmentering och hornen i deras pannor skimrar som vore de av pärlemor. Hornen är formade som halvmeterlånga korkskruvar, men utan korkskruvens vasshet. De ser nästan mjuka ut i formen. Då flocken känner deras närvaro lyfter de alla på huvudena och ser åt deras håll. De ser inte rädda ut och gör inga ryckiga rörelser, som man kan se hos andra vilda djur, utan de verkar mer notera deras närvaro som om den vore lika självklar som det faktum att de själva går där och betar. Snart sänker de sina huvuden och återgår till sitt avbrutna betande. Alla utom en som stillsamt, och med steg värdig en kung, kommer emot dem. Stående framför de båda vandrarna böjer han, Martina har redan noterat att han är en han, huvudet och hälsar dem välkomna med en ljus röst som inte passar till vare sig hans kroppshydda eller hans kön. Rösten har ett kvillrande biljud, som låter likt äkta pärlor tappade på en glasskiva.
”Godafton, hälsar han. Vad för er till dessa trakter?” Martin berättar för honom om deras uppdrag och frågar samtidigt om han kan vägen till Fågelriket. Då och då flikar Martina in och enhörningen lyssnar uppmärksamt till vad de har att berätta. Både Martin och Martina har hört historier om enhörningar och om hur godhet är något som kännetecknar dem. Föga anar de att det är en omvänd fördom att de är alltigenom goda. Förmodligen har den grundats på deras utseende som är i det närmaste att beteckna som gudomligt. Men enhörningen utstrålar alltigenom godhet och de två anar ingen som helst oråd. Med hornet pekar han dem i rätt riktning och de tackar för hjälpen innan de fortsätter att gå.
Snart är enhörningarna utom synhåll och Martina känner en tomhet i hjärtat. Hon hoppas att hon någon gång får återse de vackra varelserna. De verkade fylla luften med sin blotta närvaro och Martina hade aldrig någonsin tidigare erfarit den känslan. Hon vill gärna få möjlighet att uppleva den igen, men vet med sig att hon kanske aldrig kommer att få göra det.
De passerar en slags obelisk i marmor och stannar till ett ögonblick för att läsa dess inskriptioner. De lyder som följer: Denna sten är uppförd till minnet av Sagas tillkomst. I det första århundradet av den eviga fantasin grundades dimensionen av dess invånare som kallade den Saga. Saga sades att den skulle bli en fristad för alla som har barnasinnet i behåll och alla födda av dem med barnasinnet i behåll. Oavsett om de i sin tur har barnasinnet i behåll, då de själva uppnått vuxen ålder. Invånarna hyser den fasta övertygelsen att fantasi är ärftlig och förväntar sig att alla nästföljande generationer blir i besittning av en dylik.
Om du letar efter mening och finner fantasi. Då har du kommit längre än andra som gått dig förbi.
Evig skymning ska här råda. Så är det beslutat, så är det bestämt.
Det du i hjärnan gömt och glömt det kan hjärtat vid behov plocka fram.
Om du gärna vill veta men inte kan tro, här i sagas land kan själen din få ro.
Dessa utspridda inskriptioner, helt klart skrivna av olika individer vid olika tillfällen, är de enda Martin och Martina kan uttyda. De övriga består av ett sammelsurium av ord utan egentlig mening och utan något som helst sammanhang. Det finns också ett antal tecken de inte känner igen överhuvudtaget. Hieroglyfer tror Martina de kallas och Martin tror detsamma. ”Se, där bredvid stenen, säger Martina. Det ligger en hammare och en slags stålspik där. Tycker du inte det verkar som om någon ställt stenen här som ett slags klotterplank för förbipasserande? Ska vi skriva något?”
Martin är med på noterna och de slår sig ned för en brainstorming. De båda vill skriva något speciellt. Något som nästa förbipasserande kan läsa och kanske lära sig något av. En lång stund diskuterar de olika fraser och meningar innan de bestämmer sig för att skriva något enkelt. I brist på fantasi skriver de som det är utan krusiduller: En av varje sort från Verkligavärlden har passerat här en gång i tiden. Färden går till Fågelriket på uppdrag att befria fångarna i Nattrike från den onde Locharen.
Martin börjar hacka in orden de enats om i stenen och upptäcker snart att det är lättare sagt än gjort. Ganska svårt faktiskt, svårare än man kan tro. Efter en stund tar Martina över. De märker att dyrbar tid går förlorad, men är båda fast övertygade om att detta är något de vill göra. Måste göra.
Martina känner det som att det är en liten bit historia de karvar in. Kanske talas det redan nu om deras uppdrag. Säkert är det så, eftersom de anses vara ”de utvalda”. Frågan är bara hur långt ryktet om dem nått. Martina tror att det, om de lyckas med sitt uppdrag, kan vara bra att andra kan läsa det de skrivit och då själva manas till att ge sig ut på egna befrielsetåg. Hon ser framför sig hur någon läser det, faller i trance och sträcker ut handen för att röra vid stenen, vid orden. I det nästa får personen styrka och ger sig ut på äventyr. Hon kommer på sig själv att drömma, som om hon drabbats av en släng av storhetsvansinne.
Hon skakar det av sig och tänker, aningens cyniskt, tanken att det av en eller annan skum anledning endast är hon och Martin som är de utvalda. Sjukt är det. Det hade ju kunnat vara vilka andra som helst egentligen. En annan kvinna och en annan man, kan man ju tycka. Men tydligen verkar folk övertygade om att de, och endast de, är de enda som kan fixa det här.
Ohhh, man kan riktigt höra publikens sus.
Om de däremot misslyckas, Martina vill knappt tänka tanken, kan det vara bra att de lämnat spår efter sig, så att andra kan se hur man inte ska göra. Fast vem säger att någon bryr sig egentligen? Det kan faktiskt vara så att det endast är Locharens offer som ser dem som de utvalda. För alla andra kanske de bara är två i mängden av folk från Komaland som gått över dimensionsgränserna. I vilket fall är det skönt att lämna något efter sig. Något som säger att jag har varit här, jag finns, jag är och är, kanske inte nu, men har i alla fall varit. Här. Skönt att lämna spår, för gudarna ska veta att man inte kan ta något med sig, annat än sina minnen.
Undrar just hur det fungerar om en dement person hamnar i Komaland? Har någon med till exempel Alzheimers hamnat där? Är de då som de var i Verkligavärlden, eller blir deras minnesbanker intakta? Blir man på sitt allra bästa i Komaland, även om man har en psykisk sjukdom? Fysiska sjukdomar och skador verkar ju försvinna. Martina funderar en stund över detta fenomen. I rimlighetens namn borde även psykiska problem försvinna. Martina tänker i termer som problem eftersom hon anser att alla sjukdomar är problem. Det är enklast att tänka sig dem så eftersom problem är till för att lösas och i grund och botten tror hon att alla problem både stora och små verkligen kan lösas om inte annat så med våld och vaselin, som en manlig homosexuell bekant en gång så elegant uttryckt sig. Vilja hade han i och för sig glömt att tillägga. Psykiska problem borde försvinna de med eftersom de, åtminstone tror hon det, från början och i grunden är fysiska. Depressioner till exempel kan i många fall härröras till en för låg halt av serontin. Serontin är ett kemiskt ämne som någon forskare har identifierat och gjort medicin som liknar det. Serontin kan alltså tillföras en hjärna som har brist på det. Fysiskt alltså.
En gång har hon, i en medicinsk tidning, läst om Alzheimers och demens att dessa sjukdomstillstånd går att se med blotta ögat, om man gjort en hjärnscan. Fysiskt alltså.
Är det så att alla sjukdomar belägna i hjärna, synliga eller osynliga, är psykiska och de i övriga kroppen är fysiska? Hon tycker att psykisk sjukdom låter så nedlåtande. Som om den drabbade är spritt språngande galen eller något liknande. Martina drar sig till minnes en gång då hon tog en sen buss hem, från en middagsbjudning hos en bekant och träffade på en man som hon är övertygad om var schizofren. Han pratade i alla fall med sig själv.
Är sådana människor galna? De som synbarligen talar med sig själva? De flesta pratar ju faktiskt med sig själva och rön har visat att det till och med kan vara nyttigt att göra så. Men angående de människor som av andra anses vara galna; är de verkligen det? Vem kan, handen på hjärtat, säga att en människa som pratar för sig själv verkligen gör det? Kanske pratar han, eller hon, med någon annan. Någon som ingen annan kan se. Eller ens vill se. Kanske är de helt enkelt högre upp i utvecklingen. Några steg högre upp än andra på utvecklingsstegen. Evolutionen kanske har tagit ett skutt och fått fatt i dem på vägen. Kanske är de så pass utvecklade att de kan tala med andar. Kanske är alla andra, som anser sig vara friska och normala, helt enkelt för dumma eller för outvecklade för att förstå. Kanske kommer det att ta tusen år innan alla andra kommit ikapp och därmed kan förstå. Kanske ser man då tillbaka på den här tiden då ”andetalare” ansågs galna med ett slags kollektiv skam. Ungefär som vi idag kan känna skam över våra förfäders nedriga sätt att behandla handikappade, romer och judar på under den tiden då ”Lillmustaschen” satt vid makten. Om de gjorde det av ren illvilja eller okunskap, eller rent av för att de blev beordrade till det, är en annan fråga. Kanske blir det samlade världssamvetet så övermäktigt för framtidens människor att de gemensamt, en gång om året, drar ut på gatorna i gigantiska demonstrationståg för att fira en- eller annan årsdag. Till minne av den siste andetalaren som först sattes på tung medicinering på institution för att i besparingstider släppas ut i samhället, utan fallskärm. Bara kördes ut, mitt i en stad, med endast kläderna på kroppen och en hundring i fickan. Släpptes av och lämnades åt sitt öde. Kanske firas årsdagen av den personens upprättelse. Årsdagen av då den personen fick lägenhet och jobb och möjlighet till kognitiv beteendeterapi. Minnet av den dagen då den personen lärde sig att för omvärlden dölja sin begåvning och inrätta sig i ledet. Ansluta sig till de övriga ”normala” människorna och endast utöva sin talang i skydd av mörkret. Vem vet?
Kanske är det istället så att människor med hjärnsjukdomar i evighet är dömda till utanförskap. Om de inte förenar sig under parollen ”dårar förenen eder”. Undra just hur länge galna människor, eller sådana som klassas som galna, kommer att vara i minoritet? Utvecklingen går snabbare fram än vad en vanlig dödlig kan hinna med att bearbeta. Stress och utbrändhet är orden för dagen. Kan man bli galen av stress eller är utbrändhet ett slags relä som slår ifrån systemet när stressen hotar att gör en människa galen. Är reläerna defekta hos dem som går över gränsen? Är man lyckligare på andra sidan. Kan man på den lössläppta, helgalna sidan finna meningen med livet? Varför kämpar i så fall så många människor varje dag mot att falla över kanten? Kan man genom terapi lära sig att gå över gränsen, släppa taget och gå in i galenskapen och komma tillbaka botad? Vad skulle kunna ske och hur galen måste en terapeut tillåta sig själv att vara för att kunna leda en människa så långt? Vad är i grunden i så fall terapeutens uppgift? Är den att hålla skyddsmurarna intakta eller är den att lära ut hur man lever på båda sidorna samtidigt? Är deras uppgift att förmedla en slags kunskap om hur man kan kombinera sätten att leva, på ett sådant sätt att man uppfattas som frisk hur sjuk man än är?
Martina kliar sig i huvudet och undrar var hon egentligen får allt ifrån. Hon undrar om hon själv håller på att tappa greppet, efter att ha gått över dimensionsgränserna. Kanske är det inte meningen att människor ska göra det. Kanske klarar inte det mänskliga systemet av en sådan påfrestning, hur lätt den än verkar. Hon skakar av sig sina tankar och avslutar det sista ordet av meningen de valt att lämna efter sig på stenen. Då det är slutfört tar de båda ett steg tillbaka, som för att beundra sitt verk. De ser på varandra och är ganska nöjda med vad de åstadkommit. Förutom några ord i mitten, som ser ut att ha flutit ihop med ett antal tidigare ditristade tecken. De lägger tillbaka de lånade verktygen, på platsen där de hittade dem, bredvid stenen och fortsätter sin färd mot Fåglarnas land.

De lämnar gruppen och byn och går mot det rakt motsatta hållet de kom ifrån i sällskap med Punkten. Bortom byn är en äng och bortom den en skog. Bakom skogen är ännu en äng.
De går tyst hand i hand och förvånas över hur lätt det är och hur långt ifrån borgen de kommer. Då de går över ängen som är bortom skogen börjar Martina att tala: ”Jag har funderat, säger hon, på hur det kommer sig att Punkten och de andra tjänarna blev just tjänare och de övriga energikällor. Hur blev de utvalda till sina respektive plikter? Och vad levde Locharen av tidigare? Inte kan det ha varit luft eller kärlek i alla fall. Kanske blev han av någon anledning utslängd från det riktiga helvetet och kom raka vägen hit för att starta ett nytt, eget.”
Det har en liten stund hörts ett svagt surrande. Först hör de två vandrarna det inte. Sedan hör de utan att tänka på det. Snart blir ljudet påtagligt i jämförelse med, den i övrigt tysta, omgivningen. Så påtagligt att de först ser på varandra och sedan bakåt, dit ljudet kommer ifrån. De kan inte se något ovanligt. Inget de inte förväntar sig att se. De ser återigen på varandra och rycker på axlarna i ett tyst samförstånd som säger, lika tydligt som ord, att de är på helspänn och kanske inte borde bli så nerviga vid minsta ljud. De fortsätter oförtröttligt sin pilgrimsfärd.
Då ytterligare tid förflutit, under tystnad dem emellan, blir ljudet så starkt att de på nytt stannar och än en gång ser sig om. Nu kan de i fjärran skymta ett slags mörkt moln mot den i övrigt mörka himlen. Med månen i ryggen står de med öron och ögon på helspänn för att få klarhet. En stund tittar de och lyssnar utan att förstå. I fjärran tornar synbart ett ovädersmoln upp sig. En liten stund står de där, sedan går det upp för dem.
Det är sjalar. En armé av sjalar. På väg mot dem.
När de inser faran som är på väg mot dem och att de är lovligt byte, mitt där ute på ängen, börjar de springa.
Framför dem är de hägrande bergen. Långt framför dem. Kanske alltför långt för att de ska hinna.
Martina har aldrig sprungit på det viset förut. Så huvudlöst och så snabbt att det känns som om bröstet ska sprängas vid nästa andetag. Hon noterar för sig själv att hon springer som om hon aldrig gjort annat i hela sitt liv. Som om hon i evigheter tränat i joggingspåret inför just det här loppet. Med jämna mellanrum ser hon sig bakåt, över axeln och varje gång hon gör det blir hon nästan hysterisk av skräck, då sjalarna är ännu en aning närmare. De svävar snabbare än vad någon människa kan springa. Martina märker att hon inte är ett dugg andfådd. Som om hon har en superkondition, helt utan gräns. Hon kan känna sitt hjärtas slag som trumvirvlar i öronen och då hon ser på Martin ser hon att även han verkar vältränad. Inte andfådd. Konstigt, eftersom hon antar att han förmodligen är rökare i Verkligavärlden. Han är liksom typen för det. Hur man nu kan vara en rökartyp. Men hon har en känsla av det och utan att veta det har hon rätt.
När Martina, med en konstig känsla i halsen, än en gång vänder sig om ser hon till sin förfäran att sjalarna nu är så nära att hon i princip skulle kunna röra vid dem. Om hon bara ville.
De fortsätter springa. Martina har en känsla av att de måste nå bergen. Varför har hon inte riktigt klart för sig, men att de måste dit det vet hon. Om de bara når bergen är de säkra. Martin känner det samma. Han inte bara känner det. Han har en enträgen röst inne huvudet som säger honom det. I en slags gemensam aktion ökar de hastigheten ännu ett snäpp. Ingen av dem förstår hur de klarar det, men det är just vad de gör. De nästan flyger fram över ängens bleka gräs. De är nära bergen nu, men ännu inte nära nog. Över deras huvuden svävar sjalarna som orosmoln. Redo att angripa i vilken sekund som helst.
I det ögonblicket ser de något röra sig i gräset framför dem. Det som rör sig ser rödaktigt ut i månljuset. Det som rör sig kommer emot dem med en oerhörd hastighet.
Det röda i gräset är framme hos dem. Sjalarna är över dem. De båda är trängda mellan en fara de är bekanta med och en de inte vet vad de ska tro om. De vet nu varken ut eller in. Martin och Martina känner att hoppet om en förestående räddning håller på att dö ut. Förvirrade stannar de, utan att veta vad de ska ta sig till härnäst. Det känns hopplöst att fortsätta.
Då ser de vad det röda är för något. Det är ormar. Stora, röda ormar som får Martina att rista till i en okontrollerbar rysning. Ormar är inget hon uppskattar. Dessa ormar ser ut att vara omkring fem meter långa och är säkert fyra decimeter tjocka, runt om. De är i total avsaknad av mönster och är enbart röda. En djupröd, vacker, färg har de. Som blod.
Rösten i Martins huvud gör klart för honom att ormarna är en slags livvakter för dem och han ger Martina ett lugnande leende som får henne att undra om han blivit galen.
Ormarna reser sig upp som kobror, utan den karaktäristiska skölden, och agerar som mur mellan människorna och sjalarna. De vaggar hotfullt fram och tillbaka. Deras huvuden är i samma storlek som det på en vuxen människa och på nära håll kan man även se att deras ansikten bär spår av mänskliga drag. Som på en given signal, av en osynlig ormtjusare, går ormarna till attack mot de svarta sjalarna och nu förstår även Martina att de är på deras sida.
En hård kamp inleds. En kamp mellan sjalar och ormar. En kamp mellan gott och ont.
Rösten i Martins huvud säger honom att deras närvaro gör ormarna sårbara, eftersom de måste slåss mot sjalarna samtidigt som de ska beskydda de två utvalda mot anfall från dem. Rösten säger att de måste fortsätta mot bergen och inte bli kvar här. Att de måste springa mot bergen utan att se tillbaka, oavsett vad som än händer. Att ormarna har läget under kontroll.
Martin tar Martinas hand och med en tryckning visar han henne vad han vill. Tillsammans springer de mot bergen. Inte så jagat nu, utan mer målmedvetet.
Martina tänker att hon aldrig någonsin kommer att vara rädd för ormar igen. Varken här eller i Verkligavärlden. Kanske är det så att all den skräck som människor i alla tider haft för ormar från början härstammar ifrån ormen och äpplet och Adam och Eva i Eden. Men varför är folk i allmänhet då inte mer rädda för att äta ett äpple? Finns det något som heter äpplefobi? Vad hette det i så fall på grekiska? För det är väl så att alla fobier ursprungligen blivit namngivna i Grekland?
Då de kommer fram till foten av det första berget upplever de en känsla som av att springa genom en ruta av gelé. En tunn hinna, tunn som en glasruta, men av gelé.
På andra sidan möts de av skymning och en glädjestrålande Punkten som kastar sig över dem med ett tjut. ”Ni klarade er, nästintill vrålar han. Ni klarade det. Med en bugning som ser ut att parodiera på en utförd vid ett fjärran hov, tillägger han: Varen ni välkomnade till den mest fascinerande platsen i alltet. Varen ni välkomna till Saga.”
Martina känner sig aningen vimmelkantig efter den hårda språngmarschen och inte så lite omtumlad över det oväntade mötet med Punkten. Detta sammantaget får henne att utpumpad falla på knä, i gruset, vid foten av berget. Martin och Punkten sätter sig även de och Martin verkar utschasad han med. Punkten däremot ser ut att vara full av liv och han har ett brett leende i ansiktet. Martina vänder sig snart från knästående till sittande, eftersom det aldrig är bekvämt att stå på knä för länge i grus. Hon sätter sig och tittar sökande mot mörkret de kom ifrån. Med kisande ögon försöker hon att se in i det. Det förmodade geléfönstret de kommit igenom är osynligt för blotta ögat. Men det hade lika gärna kunnat bestå av filmjölk, så lite ser man. Det är svårt att urskilja något i mörker, när man själv sitter i halvljus och Martina får inga svar på sina frågor; om ormarna klarat sig, eller om sjalarna är på väg hit.
Hon försöker att inte visa sin oro, men de båda andra hör på hennes röst att hon är just det. En lätt darrning är alltid avslöjande. Hon frågar dem om sjalarna kan komma hit och om de kanske måste fortsätta springa. Det är det allra sista hon skulle vilja göra vid den här tidpunkten. Det absolut, allra sista. Martinas ben känns för tillfället lika geléartade som den osynliga mur de sprungit igenom för att nå Saga.
Punktens svar att sjalarna är bundna till Nattrike lugnar henne något. Men inte helt. Hon känner sig fortfarande förföljd och vågar inte riktigt tro honom på hans ord även om hon helst av allt skulle vilja göra det.
”Hördu Punkten, säger Martin, hur kommer det sig egentligen att du kom och mötte oss, som om vi var väntade, i Komaland? Varför flydde du inte då? Då när du ändå var ute ur Nattrike?”
”Ni har inte förstått innebörden i den makt Locharen utövar över dem han har knutit till sig, svarar han. Jag blev beordrad att gå till Komaland för att möta er. För att framstå som ledsagare inför er och på så vis få med er till Nattrike. Han, Locharen, såg er inte som ”de utvalda” så som de flesta andra, mig själv inkluderad, tycks göra. Han såg att ni var på väg i hans riktning och såg därmed en chans att utöka sin hjord med två ytterligare själar. Därför sände han undertecknad att möta er, som två väntade gäster och föra er till bergen. Det var en ren säkerhetsåtgärd från hans sida, utifall att om ni mot förmodan skulle svänga av från er rutt och därmed missa Nattrike. På frågan om varför jag inte flydde är svaret inte så enkelt som svart eller vitt. Mer grått, som sinnet hos dem som tillbringar oändligheten i Nattrike. Hans vilja är stark och är man av honom bunden av ett uppdrag, även om det utförs utanför dess gränser, är man nödd och tvungen att återvända. Jag för min del ville inte återvända, och kan heller inte tro att någon före mig återvänt frivilligt, men hade inget annat val än att följa hans vilja. Skillnaden nu ligger i att vi medvetet flytt från början och därmed skärmat av oss från hans påverkan. Alla bybor har mentalt stöttat oss och vi har fått beskydd av väktarna av Saga. Detta sammantaget har fått oss helskinnade över gränsen. Att ni sedan är ”de utvalda” gör inte saken sämre. Väktarna av Saga är kända för att vara bäst inom sitt gebit och deras blotta närvaro fungerar som ett kolfilter mellan oss och Locharen. Här i Saga är vi fria individer men glöm inte att även denna dimension har sina egna aber. Kanske inte ondsinta i samma kategori som Locharen, men kan ändå vara väl så svåra att förstå sig på.”
”Har du varit här förut? frågar Martina lite undrande.”
”Ja, en gång, blir svaret. Den gången ställdes allt jag trott på och inte trott på mot mitt sunda förnuft. Jag var då inte säker på något annat, än att jag inte kunde vara säker på något alls längre. Denna gång är jag lite mer förberedd, eftersom jag bearbetat den förra vistelsen och därmed fått lite distans. Jag förstod inte då, vad jag förstår nu. Saga får man helt enkelt ta för vad det är, utan förutfattade meningar och utan fördomar. Töm er på allt ni tidigare sett och hört. Töm er så ni får en möjlighet att ta emot era upplevelser med öppna ögon och framför allt öppna hjärtan. Mycket av det som finns i den här dimensionen kommer inte att vara nyheter, men ni har aldrig sett dem på det här viset förut. Vissa saker kan ni känna igen, men ibland från andra sammanhang än de förväntade och inlärda. Det har sagts mig att alla legender och sagor har sitt ursprung i Saga. Om ni tror på det, är beroende av vad ni själva kommer att uppleva här. Det finns här så slående likheter med vissa klassiska folksagor, legender och även vissa religioner att tanken ibland svindlar och man undrar om hela livet, både det vardagliga och det religiösa, i Verkligavärlden är uppbyggt på rena lögner eller om de är historier och händelser upplevda i och återberättade från Saga.
Innan våra vägar skiljs åt vill jag bara be er båda om ursäkt för min vresighet och det dåliga humör jag visade prov på då vi först möttes. Jag hoppas ni förstår att jag inte är sådan egentligen och att det främst berodde på den strid som utspelades i mitt inre. Den dragkamp mellan min inneboende vilja att fly och Locharens starka dito, som sa mig att återvända. Min maktlöshet inför ödet som drabbat mig och mitt uppblossande agg mot er, som var så rena och oförstörda. Men nog om det, säger han vidare, aningen förlägen efter sin ursäkt. Nog om det, upprepar han. Nu är det dags för er att gå vidare och söka er till fåglarna. Jag ska gå åt ett annat håll.”
”Varför kan du inte gå med oss?” frågar Martin och får ett svar direkt. Ett nej, som ekar i hans huvud.
”Det är meningen att det ska vara två har jag förstått, svarar Punkten. Två, en av varje sort, varken mer eller mindre. Så har det sagts och det är väl lika bra att hålla sig till det då, eller hur? Vem som sa det först kan ni ju fundera på, tillägger han med ett skratt.”
Med en kram från Martina och en handskakning och ett tack från Martin skiljs de åt. Punkten börjar gå bortåt längs med berget samtidigt som ”de utvalda” påbörjar vandringen uppför en stig som till synes går mot toppen av berget. Det är brant och ofta slinter de till, då de trampar på löst liggande stenar. Ändå går de med lätta steg, på lätta fötter, nu då bördan på deras axlar har lättat en aning. Helt är den inte borta. De båda känner hur byborna och tjänarna som förlitar sig på deras hjälp är med dem varje steg på vägen. Inte fysiskt med, utan psykiskt. De är både ett stöd för dem och ett ok då de måste utföra detta uppdrag om de vill befria dem. Och det vill de. Det vill de så mycket att det smärtar vid bara tanken på de flådda barnen.
Ju längre avstånd de lägger mellan sig och gränsen till Nattrike, ju bättre till mods blir de. Kanske beror det på ljuset att deras sinnen är ljusare. Ljus har den inverkan på folk och de har ändå tillbringat en tid i avsaknad av det.

Livet är inte så enkelt att det följer en rät linje, tänker Martina. Hade det gjort det så hade nog alla dött av uttråkning innan de ens kommit halvvägs. Om det är så att ödet formar en människa, hur mycket har i så fall den egna viljan med saken att göra? Om någon har en väldigt stark vilja, eller önskan, att göra en viss sak men inte har de reella möjligheterna att genomföra det, kan man då säga att ödet har ett finger med i spelet eller är det bara ett koppel av omständigheter som hindrar utförandet? Kan man genom det slå sig till ro utan att röra ett finger och säga att ödet avgör?
Motsatsen torde då vara att en människa, synbart utan några förutsättningar alls, kan lyckas på de nivåer som beslutas av de oskrivna regler som florerar i Verkligavärlden. Som att ett så kallat maskrosbarns mirakulösa upphämtning kan ge ett liv utan upprepning av det de genomlevt, i nästa generations uppfostran. Är omständigheter det samma som ödet? Förr sa man om en gravid kvinna att hon hamnat i omständigheter. Om det var en ödets nyck, skulle det i så fall handla om ett utslag av ofrivillighet eller av den fria viljans styre?
En gift kvinna förväntades bli gravid, vare sig hon själv önskade det eller inte, medan en ogift inte förväntades bli det. Om en gift kvinna blev gravid utan att önska det, skulle det då kunna kallas en omständighet? I opposition står en ogift kvinnas önskade graviditet, som bara betecknades som fel av alla utom av ödet. Reducerar det tänkandet ödet till en medvetet tänkande individ som sitter i någon slags beslutande position, eller är ödet ett avgörande av den undermedvetna egna viljan; utan att man på det medvetna planet kan göra något åt det? Är ödet något man själv kan påverka med sina handlingar eller är det så inrutat att det blir som det blir, oavsett vilken väg man väljer att gå? Håller jag på att bli galen av att ofrivilligt bli insnärjd i mina egna tankar, eller är jag det redan och därför snärjer in mig så långt att jag inte hittar ut?
Aaaarghhh. Hon slår sig maktlöst, med handflatorna på sidorna av huvudet. Som om det skulle hjälpa.
Martina bestämmer sig för att sluta tänka. Utan att lyckas, vilket kan härröras till ödets förutbestämdhet att hon skapats till en tänkande varelse. Hon inser att om hon inte tänker i tankar så tvingas hon omedvetet, eller nu medvetet när hon tänker i de banorna, in i ett bildtänkande.
Martin å sin sida tänker på andra saker. Saker såsom, vad kan det betyda att vi ska ha ett möte och varför? Vad förväntas det av oss? Hans osäkerhet inför att träffa de andra får honom att vrida sig i stolen han sitter på. Vad kan det vara de tror vi vill ha svar på? Här svarar han sig själv med att de, förmodligen, antar att de undrar över det där med energikällor. I sitt inre ställer han upp frågorna på ett vitt papper, numrerar dem och formar dem.
Fråga nummer ett: Vad menas med att ni är energikällor?
Fråga nummer två: Vad är det som gör att ni inte flytt härifrån?
Fråga nummer tre: Behöver ni hjälp?
Följdfråga till nummer tre: Om ni behöver det är vi, jag och Martina, i så fall rätt personer att kunna hjälpa er?
Fråga nummer fyra: Är ni alla ursprungligen från Verkligavärlden?
Fråga nummer fem: Hur kommer det sig att ni dricker?
Följdfråga till nummer fem: Äter ni också?
Följdfråga till nummer fems följdfråga: Behöver ni det, eller gör ni det bara för att ni vill?
Följdfråga till följdfrågan på nummer fems följdfråga: Om ni är, som vi förstått det, döda i Verkligavärlden vart tar det ni konsumerar vägen?
Här tror han sig ha dragit en egen slutsats. Herregud, ni äter förstås och dricker för att Locharen ska kunna suga ut den energi ni alstrar! Men i så fall blir fråga nummer sex:
Ger han er föda?
Det hörs en gonggong, likt den i Komaland. Mannen, Keopke, säger att det är dags för möte och tillsammans går de genom byn. Keopke visar dem vägen till samlingsplatsen, belägen bakom borgen. Där ser de gonggongen och den är på pricken lik Komalands. Martina funderar på hur det kommer sig. Hur de kan vara så lika och vem som kan ha tillverkat dem. Allt är så primitivt och mitt i alltihop finns ett antal gonggongar, som är utseendemässigt likadana och som ser ut att vara professionellt gjutna. Skumt.
De sätter sig på marken, eftersom de övriga samlade redan gör det. Alla sitter spridda utan direkt ordning, ungefär såsom husen är byggda, då det inte finns någon egentlig mittpunkt att hålla sig till. Till skillnad från Komaland, vilken får vara referens för Martins och Martinas sätt att se på saker och ting, då de ännu inte sett några andra världar, finns här ingen eldplats utan istället utspridda facklor. Dessa är strategiskt nedstuckna i jorden för att sprida ljuset eftersom detta är Nattrike och det enda som här kan kallas ljus kommer från en kall måne.
En kvinna, som ser relativt pigg ut jämfört med de andra, tar till orda. Hon behöver inte äska tystnad, de församlade är tysta nog. Inte ens de allra minsta barnen gör väsen av sig. Det enda som hörs är frasandet av kläder då någon ändrar ställning och en och annan hostning eller harkling.
”Ni vet alla varför vi samlats, inleder hon. Det är för våra besökare. Vid detta vänder hon sig mot Martin och Martina. Vi brukar ha våra samlingar här och kallar det ”hos Derv”, eftersom han var den förste som kallade till ett möte på denna gudsförgätna plats. Det allra första mötet handlade, liksom detta, om uppror och flykt. Har vi förstått saken rätt? frågar hon, är ni de som är utvalda av de högre makterna till att befria oss?”
”Vi vet inte, svarar Martin, antagligen är det så, men hur mycket en högre makt har med saken att göra är åtminstone jag osäker på. Däremot vet jag med säkerhet att jag hör en eller flera, det är svårt att avgöra, älvors röster i huvudet som ger mig råd och vägledning. Vad vi däremot inte vet är varför just vi ska rädda er eller ens hur det ska gå till. Förmodligen är det något som ger sig under vägens gång. Om vi ska få klarhet kanske ni kan svara på några av våra frågor.” Han tystnar och letar sig tillbaka en stund i tiden, tills han ser sin mentala lista lika klart som om han haft den framför sig på ett papper. Därefter ställer han i tur och ordning sina frågor.
Martina ser förvånat på honom. Han verkar så bergsäker och tar fram frågorna en och en, som om ett helt arbetslag jobbat med dem. Lite imponerad är hon allt och hon ser på församlades ansikten att hans auktoritära sätt även imponerar på dem. Med en självklarhet som är förbehållet en statsman, tar han utan att blinka kommandot och ingjuter på så vis ett fladdrande hopp i hjärtat på var och en av de församlade. I bybornas ansikten kan Martina läsa spår av detta hopp och hon gläds med dem. Ett hopp som säger henne att de ser honom som en presumtiv frälsare. Hon kan se hur de hänger vid hans ord. Hur de följer hans minsta rörelse, liksom medlemmar av en sekt som lyder sin självtillsatta ledare.
Svaren på hans, och i förlängningen Martinas, frågor blir inte riktigt som de förväntat sig.
”Jag kan berätta, säger en man som sitter en bit ifrån dem. Jag vill berätta, jag behöver det, säger han och flyttar sig för att komma närmare. När han är mittemot dem sätter han sig med benen i skräddarställning. Jag heter Derv, presenterar han sig. Det var jag som kallade till det första mötet. Det första vi höll, då vi insåg att vi var dömda till ett evigt liv här. Vi är som vampyrer fast tvärt om, fortsätter han, utsugna istället för utsugare. Vampyrer existerar vet ni, men vi är inte dem. Locharen däremot kan väl närmast betecknas som en. I allra högsta grad, även om han inte, så vitt vi vet, suger blod. Men vi är som sagt inga vampyrer, även om vi lever i evig natt och är nog så bleka, tillägger han med ett skrockande som mer för tankarna till en djupharkling än ett glädjeyttrande. Vi är Locharens energireserv. Som scouter är vi alltid redo, även om vi ej har viljan. Utan oss skulle han tyna bort. Detta land mellan bergen, som kallas Nattrike, är vårt fängelse. Vår enda uppgift är att mätta vår härskare. Vi är emellan för Nattrike existerar inte. Det är inte och det syns inte för det är dolt, även för dem som borde se. Det som inte finns för andra, är vår boning. Locharen är det närmsta, i traditionell mening, djävulen man kan komma och Nattrike det närmsta helvetet.
Vad vi kommit fram till under vår, ofrivilliga, vistelse här är att eftersom Locharen är beroende av mänsklig energi för att leva är hans makt således begränsad. Inte ens hans allseende öga fungerar fullt ut, om hans energireserver inte är till bredden fyllda.
Han har aldrig setts lämna borgen, men har medarbetare som gör det för honom. Som i sin tur är beroende av honom för sin fortsatta existens. Sjalarna, dem har ni träffat på, är hans lakejer. De är inga sjalar, även om de ser så ut, utan svarta själar i symbios med honom. Om han har energi har de detsamma. Dessa själar är avskrapet av ondskan, från jordelivet i Verkligavärlden, och är ondskefulla varelser i total avsaknad av samvete. Vet ni hur det kommer sig att hans fåtöljer är så mjuka? Om ni haft minsta tvivel, efter att ha träffat honom och förmodligen charmats av hans sätt, kommer ni att förstå vidden av hans ondska efter att jag talat om detta för er. Skinnet i fåtöljerna är från oss, från barnen. Kom och visa, säger han och får på så vis alla barn i församlingen, alla som ser ut att inte ha nått tioårsåldern ännu, att resa sig upp. På Dervs uppmaning vänder de alla ryggen mot Martin och Martina samt drar upp kläderna. Med blottade ryggar står de så framför dem. Stilla och orörliga står de där.
Varken Martin eller Martina tror sina ögons vittnesbörd. Martina drar hörbart efter andan när sanningen går upp för henne. Hon söker Martins blick och när han ser på henne har han tårar i ögonen.
Skinnet från barnens ryggar har flåtts av. Synbarligen i ett stycke med något ojämna kanter. Som om någon gjort ett snitt från axel till axel och sedan med ett ryck dragit rakt nedåt.
”Hur, stammar Martina, hur, varför?”
”För att göra mjuka skinnfåtöljer, svarar Derv, med en ton som säger, så klart man kan önska, att detta är en naturlig del av vardagen i det som kallas Nattrike. Några vuxna har erbjudit sig att bli flådda i barnens ställe, men deras skinn dög inte. Bara skinn av barn duger. Jag har själv fått hjälp att skära av ryggskinn och skickat det med en tjänare upp till borgen, säger han utan att söka medkänsla eller tillgodoräknande för sin uppoffring. Det skickades tillbaka i strimlor, med ett meddelande som sa att det var för gammalt och inte mjukt nog. Och som svar på eran sista fråga; ja, han tillgodoser oss med föda. Inte mycket, inte i överflöd, men tillräckligt för att vi ska kunna klara oss på det. Tillräckligt för att vi ska kunna alstra energi för honom. Te, och andra onödigheter, som inte är tillräckligt energiskapande får vi själva skaffa och skapa med hjälp av uppfinningsrikedom och eventuella befintliga ingredienser. Några av livets små glädjeämnen kan bestå av något så enkelt som en kopp te. Vi försöker att uppskatta de små sakerna i livet. De som inte kräver så mycket insatser eller medel.”
Trots bybornas orkeslösa apati, är det något vilt och rastlöst över dem. Som om väntan mellan världarna, denna neutrumexistens, har gjort dem galna. De har ingen historia, annat än Verkligavärldens som inte är ett dugg verklig här, och ingen framtid. Då de inte har någon framtid har de heller inget hopp om den. De lever inte ens i nuet, även om de tror sig göra det. Deras hela existens är degraderad till den av ett uppladdningsbart batteri.
Martin vill veta mer om hur de tidigare försökt göra uppror eller fly för att, så att säga, få lite mer kött på benen. Svaren han får är nedslående och skänker inte mycket ljus, som kan vägleda dem i deras snara flyktförsök. Alla tidigare försök har misslyckats fatalt, om än inte med dödlig utgång. Tyvärr kanske man kan säga eftersom det vore den ultimata flykten, lika slutgiltig som att sätta en punkt. Locharen verkar inte kunna nå dem själv men hans lakejer är desto bättre på det. Locharens makt över sjalarna, eller snarare själarna, är mycket stor och varje försök har endast lett till svåra skador och än sämre behandling.
”Vi vill bli fria, säger Derv och för därmed alla de församlades talan, men vi vill inte offra mer än vi allaredan gjort.”
”Då måste vi fundera ut ett annat sätt att ta oss an det här på, säger Martin. Låt oss göra en sammanfattning av det ni berättat. Ni blev alltså dragna hit ned av Locharen då ni flögs, av fåglarna, över bergen till Fågellandet. Fåglarna blev uppbrända, alltså har de inte kunnat berätta för de sina om vad som skett. De och ni försvann till synes i tomma intet. Vad var det, vi vet ju redan genom vems försyn, som drog ned er?”
”Vi vet inte, blir svaret, men har hela tiden antagit att det var genom Locharens vilja. Vad vi vet är hans vilja osedvanligt stark, så varför inte stark nog att dra ned oss? Han kanske har en förmåga som vissa människor i Verkligavärlden sägs vara i besittning av, den som kallas telekinesi?”
”Kanske det, replikerar Martin, det låter i och för sig som en förklaring vi under omständigheterna kan godta. Men så länge vi inte vet får vi bereda oss på det värsta. Om det nu inte är så att just det visar sig vara det värsta.”
”Vet ni vägen till Fågelriket, frågar Martina, eller har ni en aning om hur man kan ta sig dit?” Det nekande svaret hon får är förståeligt. Hur ska de kunna veta som aldrig varit där- eller ens träffat någon, annan än fåglarna, som varit det?
”Någon måste i vilket fall som helst, hur vi än vänder och vrider på det, informera fåglarna bestämmer Martin på stående fot. Alla håller med, men varnar samtidigt för de svårigheter andra mötts av då de försökt fly över bergen. Med er hjälp och vår, antagna utvaldhet, samt vilja- och förmodligen fortsatta vägledning av älvorna, bör vi kunna lämna Nattrike. Vi får helt enkelt gå med ögonen öppna och utgå från att vi klarar det. Hur vi sedan fortsätter är något vi får tampas med längre fram. Utan vidare ordande reser han sig och tar Martinas hand. Han drar upp henne i stående och säger: Det är väl lika bra att vi går med en gång. Ingen anledning att vi drar ut på det uppenbarliga.” Med det reser sig alla upp, osäkra på om de ska följa dem eller inte. Martin och Martina ser på dem och förstår.
”Håll ställningarna här, säger Martin. Det finns ingen anledning att ni ska lida mer än ni vad redan gjort. Stanna här och försök stå ut. Vi skall göra allt som står i vår makt att få er fria.”

När de kommit ned i stora hallen upptäcker de att det över deras huvuden svävar ett stort antal ”svarta sjalar”. Punkten skriker åt dem att skynda sig. Ut från dörren bredvid källaren strömmar plötsligt ett stort antal tjänare. Dessa är beväpnade med kvastar och börjar omedelbart att vifta undan sjalarna. Martina kommer sig inte för att springa. Hon stannar på fläcken och studerar intresserat händelseförloppet. Det som händer näst förvånar henne; sjalarna blir som attackerande rovdjur och anfaller tjänarna. De byter inte skepnad, de är som de är, men är ändå otroligt skrämmande. I sina försök att hindra dem från att nå Martin och Martina blir flera av deras hjälpare insnärjda av dem. Då Martina ser en av tjänarna falla till golvet i en pöl av blod som kan härledas till ett gapande sår på halsen, släpper allt och hon rusar med tårarna rinnande, huvudstupa efter Martin och Punkten ut genom porten.
Utanför slås Martina av att det är varmare där än inne i borgen och även av det faktum att vindbryggan är uppfälld. Hur ska de komma över vallgraven? Martina tittar ned och känner sig inte direkt lockad av att hoppa i och simma över. Gud allena vet vad som döljer sig i det svarta, grumliga vattnet.
En av sjalarna kommer efter dem i full karriär. Martin och Punkten sliter och drar för att försöka få ner vindbryggan. Sjalen anfaller Martin och slår upp en reva i ryggen på hans tröja. Strax sprider sig en röd fläck över den och Martina grips av panik. Då sjalen gör ännu ett utfall mot sitt redan sårade offer, slänger hon sig med ett vrål över den. Hon får tag i den med båda händerna. Den rör sig som en orm och är svår att hålla fast. I det ögonblicket kommer Martina ihåg nyckeln. ”Ta nyckeln! skriker hon åt de andra. Ta den, den ligger i min högra ficka.” Punkten begriper ingenting, Martin förstår. Han tar den ur fickan och ger den till Punkten med orden: ”Vindbryggan går den till.” Sedan hjälper han Martina med sjalen.
Punkten finner stället där nyckeln ska passas in och vevar ned vindbryggan. När det är klart går han fram till de kämpande och tar ett stadigt tag om sjalen med ena handen. Med den andra drar han upp en kniv ur ett hölster på höften och sticker den med bestämdhet i sjalen.
Med ett tjut, som av en döende svan, drar sig den sargade sjalen tillbaka och det lilla sällskapet kan utan vidare hinder ta sig över vallgraven och ned till byn.
Vägen är inte lång och då den kommer in i byn försvinner den. Inte så den går upp i rök, den tar bara slut. Nästan utan att man märker det. De slipper, tack och lov utstå ytterligare angrepp av sjalarna.
Så det var det nyckeln var till för, tänker Martin när hans hjärta återgått till att slå mer regelbundet. Allt hänger ihop och allt har en mening. Allt man gör fyller en funktion och varje handling har en följd. Om vi inte följt, vad som förmodligen var ett lockropsskrik från Näcken och hittat källardörren samt tagit mod till oss att gå nedför källartrappan, så hade vi aldrig träffat på Näcken. Då hade jag följaktligen aldrig fått höra rösten i huvudet, som talade om för mig att leta under stenen och sålunda inte heller hittat nyckeln. Hur vi då skulle ha tagit oss över vallgraven är ett mysterium. Eller inte. Hade inte den händelseprocessen skett precis så, hade utgången blivit en annan och då hade det varit meningen. Frågan är om det var bra att vi fann nyckeln. Kanske kommer det att visa sig att detta var det värsta tänkbara av alla scenarion och att vilket annat som helst varit bättre? Vem vet? Ingen, eftersom vi ännu inte kan se slutet. Hade det varit bättre att stanna, som Locharen ville och struntat i Punktens varningar? Vi hade kanske blivit lyckliga där? Men man kan ju undra varför det nödvändigtvis måste till en förändring för att bli tjänare. Om det inte är så att förändringen är ett sätt att hålla tjänarna i schack. En slags maktdemonstration från Locharens sida som ofrivilligt binder dem närmare borgen eftersom skammen över förvandlingen får dem att isolera sig. Ligger det något i vad Locharen sa om att de kallades ”de onda punkterna” av byborna uteslutande för sitt utseendes skull, eller är det så att de är onda? Om de är onda, varför hjälper i så fall Punkten dem? Varför hjälpte de andra till? Var det av välvilja eller strategi? Anses jag och Martina tillhöra de onda? Är jag paranoid?
Punkten vänder sig om och höjer handen till avsked. I den öppna porten står resten av tjänarna och vinkar till dem. Punkten vänder sig till Martin och Martina med en blick i ögonen som säger dem att han kommer att sakna de sina, samtidigt som han vet att han inte kan återvända. ”Det värsta, säger han, är att de kommer att bestraffas i mitt ställe och det är inget jag kan göra åt det. Arela och Scefe har Locharens förtroende så de kanske kan övertyga honom om att de blivit tvingade till att hjälpa, av mig eller er. Om det inte lyckas antar jag att Seli går in och ”sitter i hans knä” en stund. Det är hennes välbeprövade sätt att ta både sig själv och andra ur de flesta knipor. Och hon är bra på det, utan tvekan. Har själv aldrig träffat en man som inte lockats av hennes toner.
”Men hon är väl också förvandlad?” undrar Martina naivt.
”Kan hon inte vara attraktiv ändå? blir motfrågan, som gör att Martina känner sig ytlig och inte så lite dum. Hennes attraktionsförmåga kommer inifrån. Hon har en utstrålning som överskrider de flesta gränser. Själv är jag inte oemottaglig, även om hennes yttre är aningen frånstötande och jag i Verkligavärlden var en veritabel buffel som bara såg till ytan. Både min egen och andras. Om någon kan charma Locharen så är det hon. Och det vore inte första gången, tillägger han.” Martin försöker dra sig till minnes vilka tjänare han såg i slottet och vem av dem som kan tänkas vara Seli, utan att lyckas. Kan det vara så att han själv klarar att stå emot henne? Eller att han inte, under rådande omständigheter, har hunnit träffa henne tillräckligt länge för att kunna drabbas av hennes påstådda charm. Kanske är han så fixerad vid Martina att han är blind för alla andra? Med detta ser han kärleksfullt på Martina, som då hon möter hans blick förvånat ler tillbaks.
När de kommit in i byn leder Punkten dem förbi ett stort antal hus innan han stannar vid ett. Detta hus är beläget vid borgens vänstra sida. Så långt bort ifrån den man kan komma utan att lämna själva byn. Väl där knackar han på den gistna ytterdörren. Den öppnas strax av en kutryggig man, med ljusbrunt hår i stripor runt sitt tärda ansikte. Av hans uttryck att döma är de väntade. ”Är ni här nu?” säger han, mer som ett konstaterande än en fråga och bjuder dem, efter att ha slängt ett öga på omgivningen, att stiga på. I samlad tropp äntrar de stugan och Martina förfasas över armodet som möter dem därinne. Det är som om möblemanget endast består av hopplöshet. Som om det inte finns någon anledning att hålla efter. Det är nästan lika asketiskt som deras rum i borgen, men utan dess storhet.
Det är underligt, tänker Martina, att ett rum kan ge en känsla av uppgiven fattigdom medan ett annat, som är i grunden likadant inrett, kan te sig så annorlunda. Så mycket rikare och så ändlöst mycket elegantare. Det minimalistiska inredningsmodet är alltså helt rätt, så länge det är självvalt.
Det är varmt och skönt i stugan, till största del beroende på den vedspis som brinner i det lilla köket. Ovanpå spisen står en kanna med kokande vatten. Mannen bjuder dem till bords och tar fram kantstötta koppar ur ett skåp, beläget bakom köksdörren. Ur samma skåp tar han fram en påse med ett obestämt, grönt innehåll. Han lägger lite av det gröna i varje kopp och häller därefter på en skvätt av det kokande vatten. Resultatet blir ett slags te med smak av björklöv och granbarr. Det kunde nog ha smakat gott om man haft i lite socker. Men eftersom vare sig Martin eller Martina varken ätit eller druckit under en tid, så tycker de att det smakar långt bättre än det kanske egentligen gör. Det är nog sant som det är sagt att allt smakar en hungrig.
Martina undrar om hon fortfarande ligger i koma och om teet i så fall kommer att ge sig till känna i Verkligavärlden. Om hon ännu ligger i koma och det inte gör det, vart tar det i så fall vägen? Försvinner det i tomma intet mellan dimensionerna kanske?
Teet dricks ur under tystnad. Ingen tryckande tystnad, utan mer en sådan man kan delta i med människor man känner väl. Ingen pinsam tystnad, som pockar på att vilja fyllas med ord man inte kan finna. Utan en där man helt enkelt inte talar, om man inte har något av vikt att säga. En tystnad där själva tystnaden i sig har en funktion att fylla. Ett värde.
När teet är urdrucket tackar Punkten och reser sig med orden: ”Det är dags för mig att gå och finna mitt öde.” Uttalandet mottas med en nick från mannen och ett tyst accepterande från Martin och Martina. De förstår egentligen inte vad han menar, men antar att det ska vara så på den modellen och att han säkert har en bra grund för att säga just det att han ”ska finna sitt öde”. Fast nog kan man tycka att det låter aningen för högtidligt. Kanske ska han lämna Nattrike och återförenas med fåglarna som en gång tappat honom. Kanske hoppas han att de ska föra honom dit han var destinerad att fara, innan han hamnade här.
När han kramat Martina, skakat hand med Martin och önskat dem ett gott liv, går han.
Mannen, i vars stuga de befinner sig, börjar plocka undan kopparna från bordet. Martina hjälper honom att skölja och torka dem. Martin ställer dem tillbaka i skåpet.
”Mitt namn är Keopke, säger mannen plötsligt rakt ut i tomma luften. Som om han inte talade till någon annan än sig själv. Vilka är era?” frågar han mer direkt riktat till sina besökare.
Martin ger honom deras namn.
”Nej, jag menar inte era Verkligavärldsnamn, utan de ni fått er tilldelade här”, säger Keopke.
”Vi har inte fått några andra, svarar Martina och tillägger: Vilket är ditt Verkligavärldsnamn då?” För sig själv funderar hon på hur det kommer sig att man får nya namn här. Kanske är det en oskriven regel att folk sätter nya regler och krånglar till det i nya situationer. Kanske är det så att man vill ha struktur, i en ostrukturerad värld. Kanske är verkligavärldsnamnet en smärtsam påminnelse om det man förlorat. Ett nytt namn för ett nytt liv liksom.
”Minns inte, blir det något buttra svaret. Vill inte heller minnas, för det livet är slut och nu är nu. Hur illa det än är.”
”Kan du inte berätta om er, folket i byn, om hur ni har det?” ber Martina.
”Vi ska ha ett möte hos Derv om en stund. Där kan ni få svar på allt vi kan svara på.”
Med det tystnar mannen, Keopke och lämnar dem så att vänta in mötet, med endast sina egna tankar som sällskap. Huset är inte stort och mannen verkar vilja ha tystnad, så Martin och Martina ger honom det.

Martin och Martina lämnar rummet och går stumt till sitt eget. Väl där börjar de prata viskande eftersom de inte vet vad det allseende ögat kan förmedla mer än synintryck. Kanske ingår det ett allhörande öra i paketet. De går gemensamt igenom sina upplevelser. De är båda aningen skrämda och osäkra på om Locharen är pålitlig.
”Vad naiva vi var i Komaland, säger Martina strax. Att komma dit var ju en upplevelse för sig men det var ändå så småskaligt. Så som vi samtalade där och försökte förstå innebörden av den lilla världen, utan att inse att det fanns en större utanför. Nu sitter vi här med än mer vetskap om yttervärlden och om dimensioner. Detta får mig att vilja återvända, som en missionär, till Komaland och informera de okunniga om att alltet är långt större än man kan ana. Vi trodde att Komaland var platsen mellan Verkligavärlden och Himlavärlden utan att förstå allt som existerar omkring dessa. Lika okunniga som de som ihärdigt höll fast vid att jorden var platt. Och det där skuggriket skulle jag vilja besöka.”
”Inte jag, svarar Martin. Jag tycker det låter skrämmande. Men det du säger om att vi var naiva, det visar på trångsynthet. Missförstå mig rätt nu men är det inte så att man skapar sig en uppfattning av verkligheten utifrån de premisser man har att gå efter? Om vi nu blev kastade in i Komaland, vilket var en ny upplevelse och endast träffar andra som även de blivit kastade dit, då har vi ju endast våra egna och deras antaganden att hålla oss till. Med de begränsade möjligheterna till information är det svårt att skaffa en reell kunskap. Jag vill med det inte påstå att vi var dummare i Komaland, endast sämre informerade. Nu vet vi med säkerhet att det finns andra världar, därför har vår syn på alltet förändrats och vi har blivit mer öppna i sinnet och därför dragit slutsatsen att vi var dummare. Egentligen lär vi oss något nytt varje dag i livet, även om vi inte märker av det. Alltså borde vi bli smartare varje ny dag än vi var igår.”
”Visst, säger Martina. Men är det så att du med säkerhet kan säga att det finns andra dimensioner och världar? Andra förutom Verkligavärlden, Komaland och Nattrike. Är det inte så att vi egentligen inte vet ett dugg mer om dessa än vad Locharen berättat för oss? Vi har blivit informerade om att det finns andra världar, men vi vet inte om det är sant. Han kanske har berättat sagor för oss. Eller helt enkelt dragit oss vid näsan och just nu sitter och skrattar gott på vår bekostnad. Jag vet vad du tänker, säger hon då hon ser Martins min. Näcken kommer från Saga, tänker du eller hur? Martin nickar. Säger Locharen ja. Har du hört någon annan verifiera de uppgifterna? Kanske hör han hemma här. Kanske är det så enkelt att vår värd är uttråkad och ensam och ser ett ypperligt tillfälle i vår ankomst att skapa lite spänning i tillvaron.”
”Kanske är han mytoman, inflikar Martin. Men hur det än förhåller sig så får vi vara öppna för alla möjligheter. Både de möjliga och omöjliga. Ett är i alla fall säkert, vi kommer att lära oss något nytt hur man än vänder det.”
En försiktig knackning på dörren får dem båda att rycka till och gripa om varandras överarmar. Då de inser sitt tilltag skrattar de båda generat och Martin reser sig för att öppna. Gömd bland skuggorna, i hallen utanför, står Punkten. Han är dold under en cape som får honom att smälta samman med bakgrundens grå sten. Han ber tyst att få komma in och de släpper in honom. Han stänger försiktigt dörren bakom sig och lutar sig sedan med ryggen mot den. ”Ni måste fly”, säger han.
”Är Verkligavärlden verklig? tänker Martina. Eller är verkligheten där jag befinner mig mentalt? Är verkligheten vedertagen om tillräckligt många anser något vara verklighet? Är det ett flytande begrepp eller finns det en grundregel som fastställer vad som är verklig verklighet? Och varför kallar vi jordenstället för Verkligavärlden? Var det någon därifrån som myntade uttrycket för att ha ett halmstrå att hålla sig fast vid? Det kunde ju lika gärna kallas Jordenvärlden eller Tellusriket. Vadå fly?”
”Ni måste fly, upprepar Punkten. Vi kan hjälpa er.
Martin frågar varför och Punkten förklarar: Ni ska bli installerade som tjänare. Det vill ni inte, säger han med eftertryck. Det är det sista ni vill, för då blir ni förändrade och kvar här till helvetet fryser till is. Se på mig, förklarar han, se på mig. Tror ni verkligen att jag alltid sett ut så här? Förkrympt, puckelryggig och med ett par öron Dumbo skulle ha varit stolt över, tillägger han med spår av bitterhet i rösten. Jag är från samma plats som ni ska ni veta. Verkligvärlden, säger han längtansfullt. Om bara inte Locharen tagit hit mig, skulle jag i och för sig inte ha varit där ändå, men åtminstone inte här. På det här förbannade, gudsförgätna stället. Nu är jag fast här. Jag och de andra tjänarna.
”Kan ni inte fara härifrån?” frågar Martina. Punkten låter undslippa sig ett bittert skratt. ”Ser ni hur jag ser ut? Hur mitt utseende har förändrats. Hur lite mänsklighet det finns kvar i mina drag? Vi tjänare är karikatyrer av våra forna jag, med våra negativa sidor groteskt uppförstorade. Visst kan vi lämna Nattrike, men inser ni priset vi fått betala?”
”Menar du att ni blivit förvandlade av Locharen eller? Frågar Martin. Då svaret blir ja, frågar han vidare: Meningen är alltså att även vi, jag och Martina ska bli förvandlade?” Då även det svaret blir jakande frågar han hur. ”Med hjälp av en trolldryck som förvränger.”
Martina är inte riktigt säker på vad han menar med ”förvränger” och vill inte fråga för hon är rädd vad svaret blir. Det låter inte speciellt trevligt och hon skulle inte, för allt i världen, vilja se ut som de. Punkten sa att de ursprungligen var från Verkligavärlden men att de, även om de kom därifrån, inte skulle återvända dit. Detta vill hon gärna veta lite mer om därför frågar hon vad han menat med det.
”Vi blev hitdragna av Locharen då vi var på väg med fågelexpressen mellan Komaland och Himlavärlden. Vi är döda i Verkligvärlden och meningen var att vi skulle fara till Himlavärlden. Men Locharen har skapat en osynligzon över dalen. Då vi flög över drogs vi ned. Fåglarna slängdes i Gropen och vi blev tjänare. Ändå har vi det bra jämfört med byborna. De är energikällor.”
”Energikällor! exploderar Martin. Vad menar du?”
”Ni har väl sett det blåa ljuset i Locharens rum? Ni såg med egna ögon hur bybor gick upp för trappan och bars ned eller hur? Hur sliten han ser ut ena dagen, för att den nästa vara ett under av ungdom? Förstår ni inte? Locharen lever på människors energi. Det är hans livsluft. Han suger energin ur folket och lämnar dem att repa sig i misär tills nästa gång han behöver dem. Då även de är döda för omvärlden, kommer de aldrig att komma härifrån. Detta är helvetets bakgård och ni är välkomnade att stanna. Fattar ni nu varför ni måste fly?”
”Vad är Gropen? frågar Martina.”
Punkten tittar stressat på henne, som om hon ställt en fullständigt meningslös fråga. ”En grop med eld i, svarar han.”
Martina kan i sitt inre hålla med om att tjänarna är riktigt fula, men vill inte acceptera att det skulle vara skäl nog att känna sig tvingad att stanna. Hon frågar Punkten om de inte alla kan flytta till Saga. Där borde de väl passa in. På denna fråga svarar Punkten, med en suck, att han ska framföra förslaget till de andra, efter att han först tagit reda på om det där Saga verkligen finns.
”Har ni inte tänkt på att ni kan bli hittade av fåglarna om ni lämnar Nattrike, vart ni än tar vägen? frågar Martin, och då bli förda direkt till Himlavärlden.” Punkten tittar fundersam på honom och det verkar som om han inser det logiska i resonemanget. Kanske är det så att själva omgivningen här är så bitter att alla blir trögtänkta och inskränkta?
Martin och Martina bestämmer sig hastigt för att göra som Punkten föreslagit, fly.
På väg, smygande, nedför trapporna tänker Martina på det där med ondska:
Fördelen med att sakna samvete, tänker hon, borde helt klart vara avsaknaden av det dåliga. Nackdelen torde då vara, att man inte har det goda att gotta sig åt när man utfört något bra.
Ondskan sägs vara samvetslös. Är det då så att man som ond saknar samvete eller är en ond människa en så pass dålig människa, att man då enbart kan ha ett dåligt samvete?
Varför definieras endast människor som onda och inte andra varelser? Är det enbart människan, som art, som kan vara ond? Är man automatiskt en dålig människa för att man är ond eller är man ond för att man är en dålig människa?
Finns det alltigenom onda eller dåliga människor, eller är de enbart förvirrade?
Vem avgör egentligen vem som är ond? Den som står i opposition, eller den som står bredvid?
Är Locharen ond därför att han lever på människor? I Verkligavärlden är det många som lever så, utan att för den skull kallas onda.
Kanske definieras hans ondska av det faktum att han tar utan att fråga om lov. Att han tömmer dem på energi utan att fråga sig själv, eller ens dem, om de verkligen vill bli tömda.
Är det kanske så att han inte är ond i egentlig mening, utan i total avsaknad av empati? Eller är han inget annat än ett rovdjur som försöker överleva?

In genom porten kommer det människor. De går på rad, stela som tennsoldater. Som en armé av andar marscherar de förbi. Deras ögon ser ut att sakna både pupiller och irisar. De består endast av vitor. Ovanför deras huvuden svävar det mer av det där svarta böljiga. Som tunna sjalar, kastade från balkonger, på en sydländsk karneval.
Långsamt, som om de går mellan dröm och verklighet, går de taktfast och nästintill ljudlöst uppför trapporna. Det enda som hörs är ett stilla frasande av deras kläder då de går förbi det draperi var bakom Martin och Martina står och trycker.
Från den position de befinner sig kan de se att dörren till härskaren Locharens rum öppnas och hela sällskapet går in. Bakom dem går dörren igen med en smäll.
Martin och Martina står som förstenade. De förstår inte innebörden av det som händer och vågar inte lämna platsen. Martina börjar känna kylan allt påtagligare där de står, tryckta mot den isande kalla stenväggen. Hon pressar sig närmare Martin, som beskyddande lägger armen om hennes axlar och därmed jagar bort den värsta kylan. Den som kommer sig av osäkerhet. Den som kommer inifrån.
Porten står fortfarande öppen och fler individer är på väg in. Inte människor den här gången utan folk som ser ut att tillhöra tjänarstaben. Folk som ser ut som Punkten gör, oavsett kön. Små, puckelryggiga, storörade människoliknande figurer som ser ut som om de vore en blandning av troll och ringaren i Notre-Dame. Martin och Martina vågar inte röra sig av rädsla att bli upptäckta och missa det som sker. Längst fram, en liten bit ifrån de övriga, går Punkten. Han verkar större än de andra även om han inte är det. Förmodligen är han en form av ledare. Härskarens butler.
Även de går uppför trappan. De går inte in i rummet utan står utanför en stund, som om de väntar på något. Efter ett tag öppnas dörren och de går in.
Inte långt därefter kommer de åter ut. De är tyngda av en last Martin och Martina inte kan identifiera, från det avstånd de befinner sig på. Mödosamt tar sig Punkten och de övriga nedför trappan. Då de går förbi ser Martina vad de bär på. Det är människorna som gick förbi först. De hänger som säckar över ”Punkternas” axlar. Deras ögon är slutna och de ser ut att vara mer döda än levande. Deras hud är förtorkad som om något sugit musten ur dem.
Färden går ut genom porten, Martin och Martina smyger fram för att se vart de tar vägen, och ned till byn. Där lämpas de av och lämnas liggande. Snabbt kommer det ut folk från husen och bär in dem. Punkten och hans grupp återvänder till borgen och Martin och Martina får bråttom att gömma sig igen.
Allihop kommer in och går igenom hallen fram till en dörr, belägen bredvid källardörren, som antagligen leder till tjänstebostäderna. Där går de in. Alla utom Punkten. Han står kvar mitt i hallen tills dörren stängts om de övriga. Sedan går han fram till draperiet bakom vilken de gömda står. Han drar undan draperiet och ser med ett ironiskt leende på dem. ”Sett något av intresse? frågar han med ett lyft på ena ögonbrynet. Sedan säger han vidare, med en lätt förebrående röst: Ni borde inte gå omkring i borgen utan stanna på ert rum. Han sänker rösten och säger med en konspiratorisk viskning: Det är inte säkert för er här. Passa er, han är uppiggad nu. Uppifrån hörs en klocka ringa och Punkten rycker till som om han fått ett slag i ansiktet. Kom med mig, säger han, ni ska upp till Härskaren. Han kallar.”
Martin och Martina följer honom. Martina undrar vad som kommer att hända nu. Osäkerheten går henne på nerverna och hon skulle gärna vilja veta vad Punkten menat med sin varning. Och varför skulle han varna dem? Han verkade snarast ha avskytt deras blotta närvaro då han förde dem hit. Varför varnade han dem för den gamla härskaren? Han såg inte ut att kunna göra en fluga något förnär. Punkten kunde istället ha varnat dem för Näcken, tyckte hon. Det var det någon att varna för det. Han verkade totalt livsfarlig. Men vad var det egentligen som hänt med människorna?
Punkten visar in dem i härskarens rum, sedan stänger han den snabbt bakom sig och de hör på hans steg i trappan att han i det närmaste springer nedför den.
Härskaren står, rak i ryggen, framför ljuskällan. Martin harklar sig för att göra honom uppmärksam på deras närvaro. Då han vänder sig om studsar de. Ur hans ögon kommer nämligen samma ljus de för en stund sedan såg i näckens. Det är den främsta anledningen till att de reagerar, men inte den enda. Han är nu inte längre en sliten åldring utan en snygg, ungdomlig femtioåring. Som om han har varit på visit hos plastikkirurgen och därefter vilat ut på en spaanläggning. Martina kommer på sig med att vilja flörta med honom men kommer snart på andra tankar då hon ser in i hans ögon. Det blåa ljuset som kommer ur dem är skrämmande på ett charmerande sätt. Farligt och Martina tycker han är väldigt lik Näcken. Kanske är de släkt? Kanske är Näcken en galen släkting som hålls inlåst i källaren utom synhåll från allmänheten. Kanske är det blå ljuset ett släktdrag, lika normalt här som det är normalt att ärva sina föräldrars näsor i Verkligavärlden? Kanske är hon själv galen som låter sig charmas av ett vackert yttre, utan en tanke på följderna för sin mentala hälsa och på att hon har sin själsfrände bredvid sig?
”Sitt”, säger han vänligt och de bägge sätter sig tillsammans i en större fåtölj. Martina tittar ingående på hans ögon och upptäcker att de egentligen inte lyser, utan är så klart blåa att det bara ser ut som om de gör det. Kanske är det så att de verkligen lyser om han är upphetsad över något? Mannen ser mycket bra ut nu. Mycket bättre än sist de såg honom. Piggare, som Punkten sagt. Han märker av Martinas ingående studerande och blinkar gammalmodigt med ena ögat till henne. Hon själv kastar ett skuldmedvetet öga på Martin, för att se om han märkt det. Då han inte verkar ha gjort det, tittar hon åter på mannen. Han får henne att le.
”Så, säger han vidare, ni har varit på upptäcktsfärd i slottet förstår jag. Såg ni något av intresse? Ni har varit nere i källaren, har jag sett.”
”Har du sett oss? frågar Martin förvånat. Hur då, har du kameror?” säger han samtidigt som han ser sig omkring.
Mannen vänder ryggen mot dem och för sitt svarta hår i nacken åt sidan. Under håret har han ett öga, stort som fem normalstora ögon och lika lysande blått som de två han har i ansiktet. Martina kommer på sig med att sitta och gapa med munnen vidöppen. Då ögat plötsligt blinkar åt dem ryggar hon bakåt som för att värja sig. Martins mun, som även den står på vid gavel, ger ifrån sig ett förvånat ”oh.”
”Usch, vad var det där?” frågar Martina då mannen vänder sig mot dem och i samma stund biter hon sig i tungan. Han kanske skulle bli ledsen av hennes äcklade tonläge. Hon menade inte att säga det så, men kunde inte hålla sig. Ögat såg ut som om det härstammade från någon dålig film. Hur är man skapt om man har ett öga i nacken? Hon bestämmer sig för att i fortsättningen hålla munnen stängd om hon inte kan behärska sig. Men rysningar är svåra att bemästra och hon genomfars strax av en från topp till tå.
Mannen skrattar till vid blotta åsynen av deras förfärade ansiktsuttryck, för även Martin har ett upprört uttryck.
”Jag vet att det är ovanligt men det är faktiskt en gåva jag är född med. Det är ett allseende öga med vilket jag kan se över dimensionerna och ibland även vad som försiggår i mitt eget land. Det är praktiskt ska ni veta och är det som hållit mig vid makten under så lång tid.”
”Dimensionerna, frågar Martina, finns det flera?”
”O ja, det finns ett antal. Hur många är däremot svårt att säga. Någon kanske vet det exakta antalet, men den någon är dessvärre inte jag. Det jag känner till om dimensionerna är att när alltet skapades delades det upp, för allt var inte förenligt. Det finns mörkerriken och ljusriken, sagovärldar och det ni kallar Verkligavärlden. Man kan med vissa gynnsamma förutsättningar vandra mellan dem. Verkligavärlden kan man till exempel endast lämna om man hamnat i koma, efter vad jag förstått och då kan man endast hamna i vad ni kallar Komaland. Från Komaland kan man sedan färdas, i princip fritt, över gränserna om man är ursprunglig Verkligavärldare.
Från Saga däremot kan de som finns där, som är ursprungliga, endast korsa gränser till andra dimensioner om de blivit förskjutna. Däremot kan man komma dit utifrån och sedan lämna det, obehindrat.
Varje dimension är alltså en egen värld. De flesta är inte så stora som jorden. Vissa är det men inte alla. Flertalet är så små att de går att korsa på en, vad kallar ni det? dygn.” Ett dygn, tänker Martina, men säger det inte. Det är inte konstigt, om han inte vet exakt hur det ska sägas, eftersom de uppenbarligen inte har några dygn här. ”Andra, fortsätter han, är enorma men går ändå snabbt att komma igenom. På viljans vingar. Alla världar kan jag inte, med mitt allseende öga, se. Inte de som är bortom fjärran och inte heller de som är dolda bakom besvärjelser. Himlavärlden känner jag, och alla andra, till. Men dit kan ingen se. Inte ens med ett allseende öga. Det är sagt att den världen är förbehållen de döda. Alla döda från alla världar. Fåglarnas land ligger framför, bakom och runt om Himlavärlden. Det är ett land fyllt av trolldom, men endast delvis dolt för ögat. Det är på det sättet att fåglarna visar det de vill och döljer resten. Fåglarna är budbärare och fraktare. De levererar till Himlavärlden. Ryktet säger att vissa exceptionellt starka varelser lever hos dem. Det låter inte sannolikt, men kan stämma. I så fall finns de i det fördolda, för synliga för det allseende ögat är de inte.
Dimensionerna ligger inte bredvid varandra, eller under eller ens ovanpå, de bara är utan inbördes ordning.
I Skuggriket finns alla dimensioners skuggbildskopior. Om man så vill kan man säga att det är alltets bibliotek. Det är ett utomordentligt överbefolkat ställe helt utan trängsel eftersom skuggorna kan leva och finnas i varandra. Jag kan be någon visa er vägen dit någon gång. Det är ett fascinerande ställe. Många reser dit, som på en slags semester, eftersom man där kan se allt man kan önska sig i sightseeingsväg. Jag har varit där en gång och till och med sett min borg där.” Det sista säger han med en upprymd röst som avslöjar att detta är ett glatt minne, som från en lyckad utlandssemester man minns i åratal efteråt och gärna refererar till. ”När jag var i… då gjorde vi… och såg…” Det är bara att fylla i.
”I Saga, säger han näst, finns myterna och legenderna. Där kan man träffa på sådant folk i Verkligvärlden tror på, trott på och i vissa fall även byggt hela rörelser runt. Det är ett underligt ställe som är svårt att få grepp om. Det sägs att komafolk varit där och sedan återvänt till Verkligvärlden, för att då de vaknat tro att de drömt och därefter skrivit ned sina drömmar- eller berättat om dem, muntligt, för andra. Då det återberättats tillräckligt många gånger har de, efter ett antal förvrängningar och tillägg, blivit vedertagna sanningar.
I Verkligvärlden har de ibland sönderdelats och analyserats in i minsta detalj för att sedan avslöjats som lögner. Fast drömmen i själva verket, från början, har varit en sanning med ursprung i Saga.”
Martina och Martin lyssnar med spänt intresse på Locharens redogörelser. De invaggas i en falsk trygghetskänsla som brister, som en svävande såpbubbla man kan krossa mellan händerna, när han plötsligt frågar:
”Nå vad fick ni tag i nere i källaren? Jag såg hur du, här ser han på Martin, letade efter något under stenen. Vad var det?”
Martina är inte säker på att han bör ha reda på det så hon försöker avleda honom genom att fråga om Näcken. Mannen faller, av allt att döma, i fällan och fortsätter berätta: Näcken är från Saga. De kan inte färdas helt fritt, som jag tidigare sagt, men eftersom han blev utstött kom han utanför gränsen. Här skrattar Locharen till vid minnet; Näcken förvisades på grund av att en avundsjuk äkta man, vars fru han fått tag på, fått häxorna i Saga att gå samman och med hjälp av trolldom sända honom till Nattrike. Jag fann honom irrande utanför byn och gav honom husrum. Han var förlorad utan sin bäck och sten. Han behöver det, för varelser av hans art kräver dess symbios för att överleva. I gengäld vaktar han källaren åt mig.”
”Är han farlig?” frågar Martina hastigt då hon förstår att han talat färdigt.
”Farligare än han gör sken av. Stark som stenen han sitter på och falskare än vattnet han får sin kraft ifrån.”
”Vad fyller han för funktion?” frågar Martin.
Mannen framför dem slänger huvudet bakåt i ett gapskratt som får honom att sätta sig i närmsta fåtölj. ”Det hörs att ni är Verkligavärldare, frustar han när han hämtat andan. Hos er måste allt ha en funktion, eller hur? Ni kan inte slå er till ro med att bara finnas. Inte förstå att något, eller någon, bara är utan att vara. För att göra det begripligt för er, säger han i en ton som avslöjar att han ser ned på dem, att han anser dem var ignoranta och mindre vetande; hans funktion, som ni kallar det, är att vakta min källare från attacker underifrån.”
”Underifrån”, undrar Martina.
”Ja, angrepp från jordkryparna. Ni vet inte vad det är antar jag? Jordkrypare är ungefär som era termiter med det undantaget att de inte äter trä, utan sten. De brukar ta sig in via källargolv för att sedan äta sig upp genom husen och Näcken är där som väktare.
Som ett Nattrikes Anticimex, tänker Martina.
Nu har ni försökt prata bort mig tillräckligt och det är dags att ni talar om vad ni letade efter där nere.”
”Inget särskilt, svarar Martin. Jag fick som ett slags infall att leta under stenen eftersom det vore naturligt att Näckens funktion, såsom vi ser det, är att vakta något. Och jag antog att detta något i så fall borde ligga under den sten han sitter på. Men tydligen hade jag fel eftersom jag inte fann något.” Det sista sa han med ett drag av bes