Metrobloggen

Har precis avnjutit avsnitt två av Spartacus - blood and sand.

Jag småskrattar hela tiden och varje gång jag pausar lyckas stillbilden säga någonting om hela serien. Ofta är det sammanbitna nakna män med vapen i hand. Förra avsnittet tyckte jag inte att homovibbarna var särskilt starka, men i andra avsnittet blir det på allvar Tom of Finland going roman.

Måste alltså fortsätta titta.

Först när Daniel påpekade såg jag att Lucy Lawless som spelar Xena är med:

Det är kanske inte den bästa serien jag tittat på, se föregående inlägg om serien lite längre ned i bloggen, men det fyller mitt behov av porr och Romariket. Perfekt på sjukbädden alltså.

Rubriken är en replik från avsnittet. Det är manuslyrik på hög nivå alltså.

Den här killen som spelar Crixus the Gaul (huvudpersonens antagonist på gladiatorskolan), ständigt inoljad gör allt mycket roligare också.

Fan vad sjuk jag är.

Jag är immun mot nässpray verkar det som så det sitter som en betongklump bakom näsbenet. Inget är kul. Inte ens Friday night lights.

Men så här känner jag mig:

Sökes: 50 kralliga killar till 300 rip-off. Du bör ha långt lockigt hår, skägg och inte vara rädd för att bli skitig. Vi lovar överkontrasterade episka landskap, strider i slow motion och stöttande renskrubade kvinnor. Slutresultat:  episk romodram i Romersk stil. Glöm Kirk Douglas hak-grop, det här är en helt ny manlighet, utan banlonkalsonger.

Nya TV-serien Spartacus - blood and sand kan vara något av det roligaste jag sett. Dock verkar det inte som att det är meningen att den ska vara rolig, hittills har jag sett det första avsnittet och serien tar sig redan på extremt stort allvar. Det finns inga blinkningar eller tvivel om vem som är OND eller GOD som det tillexempel fanns i Rome. Nej, här är det raka rör och blodet sprutar. I slomo. Var femte minut. Och jag skrattar så jag gråter. 

Här har Kristoffer på Weirdscience skrivit lite mer utförligt om det hela, men han tar homospåret vilket jag inte halkat in på ännu. Jag lutar mer åt att seriens skapare Steven S. DeKnight höll på att få ett slaganfall när han inte fick jobbet att regissera 300. Nu har han suttit och bitit på knogarna sen dess och har äntligen fått göra sin dröm.

Här blir det ett avbrott då jag var tvungen att Imdb:a Stheven s. DeKnight och döm om min förvåning när jag ser att samma Stephen har skrivit och producerat massor av avsnitt till både Dollhouse, Angel och Buffy the vampire slayer. WTF??? Hur kan han som har skrivit ett av mina favoritavsnitt i Buffy (Seeing red) haft sin hand bakom den här kalkonen?

Min värld är skakad.

Jag fattar ingenting.

Jag kan inte fortsätta häckla den här serien.

Io9 är som vanligt spot on.

Om en någonsin tvivlar (!?) på att vi lever i ett patriarkalt och ojämnställt samhälle där kvinnan ses som "det andra" ska en ge sig in i dejtingvärlden. Det verkar krylla av självutnämnda experter som erbjuder sig att knäcka koden om hur vi kvinnor fungerar. Det finns tillochmed kvinnor som Christine Griffin (tack Julia Skott för länken) som jobbat som "wingwoman" med raggningssugna killar som behöver en neutral tjejkompis när de raggar. (Det gör att killen inte verkar lika desperat och ensam om han har en tjejkompis med sig, tjejkompisen kan dessutom spela upp killen och göra honom mer åtråvärd om det behövs.) Originalet är en manlig kompis, en wingman.

Jag hörde ett klipp (undrar om det inte var sagda Christine, men jag vet inte) där en kvinnlig raggningsexpert gav tips till vilsna singelkillar där ute. Hon erbjöd liksom ett facit, och kunde berätta hur det verkligen är eftersom hon i egenskap av kvinna visste precis hur vi funkar.

Bland annat så tyckte hon att en man skulle ’ta kommandot’ för att inte visa sig velig, för vi kvinnor älskar män som tar kommandot. Han ska helst maskera det som en fråga, tex var man ska äta, men egentligen veta precis var och vad och sen driva igenom sin vilja.  

Han skulle försöka lägga sig precis mitt emellan mjuk och bestämd och växla emellan dem för att fånga kvinnan lite off guard så att hon blir lite osäker.

Killen som intervjuade henne som också var någon slags raggningsguru (skit att jag inte vet vem det var) delade med sig av sina egna tips, bland annat att han brukade retas med sin dejt genom att då och då under kvällen försöka ’fly’ från henne och bli tillbakafångad. Det var också en hel del tips om hur man ska anpassa sitt kroppsspråk så att man verkar mer manlig, mer intresserad av vad hon säger, mer självsäker.

Om någon hade betett sig så här mot mig hade dejten blivit väääldigt kort. Speciellt om jag förstått att beteendet var inövat och förberett. Snacka om avtändande.

Dude! Det finns ingen kod att knäcka. Alla kvinnor är olika. Carrie i Sex and the city är inte ett normativt exempel för hur tjejer är!!

Att sådana här saker funkar beror på att vi har uppfostrats att tro på att vissa beteenden är manliga och att vissa är kvinnliga och att det finns regler för hur dessa beteenden ska spelas ut. Jag har läst på flera ställen att ett knep för tjejer är tillexempel att sänka blicken och titta ned, som att man är blyg. Och sen titta upp under lugg. För det är bara adoraaaablet. Det är också klassiskt lågstatusbeteende som signalerar att man inte är nåt hot och ofarlig.  

Okej, jag vill inte vara fröken Moral här (lycklig och kär som jag är) men jag tycker att alla dejtingexperter missar något vitalt.

När jag i egenskap av kvinna blir beskriven som någon en kan manipulera, en kod en man kan knäcka så känner jag ju inte direkt att jag blir betraktad som ett subjekt. Och om det är något som är avtändande så är det just det.

Tändande är däremot någon som faktiskt på riktigt är intresserad av vem jag är och vad jag har att säga, som ser mig som ett handlande subjekt, inte någon konstig alien som måste analyseras, övervinnas (med div knep) och erövras.

Hur byggs någonting överhuvudtaget på det, varesig det är ett one night stand, ett kk eller ett långvarigt förhållande? Hur kan en bygga något ärligt på något som från början var ett knep eller en strategi? Jag fattar inte.

GWU i Sydsvenskan!

Nördorama i P3 Kultur med Johanna Koljonen!!

Wohoo!

Happy days for nerds!

Jag har inget att obsessa om just nu. Sista Dollhouseavsnittet var sjukt lökigt, Friday night lights säsongstart var blek. Glee börjar inte förrän i april, inte Gossip girl heller. Plus att mitt liv börjar bestå så mycket av jobb (kul jobb) att jag knappt har tid att hålla mitt TV-serieberoende vid liv.

What to do, what to do?

Min briljanta lillasyster och jag roade oss med att spela in inte fullt så briljanta avsnitt av något vi kallade för StrumpTV. Detta för att Ulrikas stickning såg ut som OgieBoogieMan i Nightmare before christmas. Vi satte på Photo Booth och på den vägen är det. Det är inte bra. Men skiten ligger ändå uppe på facebook så jag kan lika gärna lägga upp det här också.

Vad ska jag säga? Staffan Westerberg förstörde vår barndom.

En del filmer måste en bara se tillsammans med den inre 11-åringen. Min inre 11-åring är en liten grabb som älskar spänning och snyggt våld. Han älskade tillexempel "Troja" utan förbehållning medan jag satt med invändningar - typ tråkiga kvinoroller som bara gråter, Orlando Bloom är dålig osv, medan den inre 11-åringe bara: WOHOOOOO!! SÅ JÄVLA COOLT!

Lite så var det att se nya Sherlock Holmes-filmen.

Detta var vad min inre 11-åring gillade:

• Snyggt våld (tex slåss de med käppar!!)
• Watson och Holmes har rolig dialog och en skön relation
• Fantastiska miljöer - gotisk skräckstämning
• Bra skurk (Refererar han till Kult eller inte när han hängs i början? "Death is just the beginning" säger han)
• Snygga dräkter, verkligen ap-snygga kläder
• Sjuuukt snyggt foto

Detta är vad mitt vuxna jag anmärkte på:

• Tråkig hjältinna - som kunde ha skippats. Hon var inte viktig för historien och fina Rachel McAdams var mest ett kvinnligt alibi tyvärr.
• Av de båda enda kvinnorollerna så är en väldigt tydligt horan och en är väldigt tydligt madonnan och det går inte att missförstå vem som är vem.
• De utlovade gay-vibbarna fanns inte alls. Däremot superfin kontakt mellan Jude Law och Robert Downey jr. Som Daniel sa: Två män får inte på något sätt förhålla sig till varandra utan att alla ska börja prata om homovibbar.
• Det sjuuukt snygga fotot tog nästan över lite, ibland var det svårt att hänga med för att det var så mycket klipp och kameraåkningar

Till sist så vinner min inre 11-åring som ger den 4 pipor av 5.

Andra filmer min inre 11-åring har gillat:

• Guldkompassen (men där var vi båda med på tåget, jag hade sett den varje dag om den hade kommit ut när jag var 11.)
• Narnia-filmerna
• Alla Die-hard-filmerna
• Constantine
• Face off

Allvarligt. Jag kanske har skrivt här tidigare om min zombiefobi. Ett tag var jag riktigt illa därann. Det började med att jag drömde en massa horribla mardrömmar där jag blev jagad av zombies. Alltid chanslös, utan vapen bara väntandes på döden. 

Så pass att jag låg vaken på nätterna och planerade hur jag skulle fly från min lägenhet och Stockholm om det värsta hände. Jag planerade hur en kan barikadera innergården så att det inte kommer in några, jag planerade hur en kan fly genom fönstret på andra våningen (det fanns en lampvajer precis utanför, jag tänkte att jag kunde hänga på en galge och ta mig över gatan).

Ibland tänkte jag att jag skulle se zombiefilmer, för att det var som terapi liksom. ZombieKBT. Det fungerade inte, det slutade bara med att jag var sömnlös, planerade paniskt.

Sen läste jag en fantastisk bok:

Men i natt så drömde jag hjälplösa drömmar igen. Jag är fast på en skoltoalett och ser zombierna vandra förbi utanför, jag har inga vapen och ingen flyktväg.

Jag väcker mig själv, med bultande hjärta och panikandning. Väcker Daniel. Behöver tröst. Vad gör min älskade sambo? Han börjar entusiastiskt bita mig i armen!

Jag hoppar som vanligt all festhets, fulfylla och fyrverkeriavsmällande och kör på yllesockor, farfarströja och brasa här:

Gott nytt år!

(så får vi se om Jan Malmsjö är lika rutten som förra året. Och om Ivanhoe väljer FEL tjej i år igen.)

I brist på bättre att skriva om så bjuder jag på en kavalkad av mer eller mindre lyckade självporträtt jag tagit sen jag fick min nya dator. Min lillasyster missar aldrig ett tillfälle att tracka mig för detta, så nu ska du få så du tiger! (Oh, nu ljuva internet, hem för oss narcissister som inte nöjer oss med att ha vår självbeundran för oss själva utan måste dela den med den stora massan därute, you wanna peace of me...please?)

Vissa fastnar i World of Warcraft, men jag fastnar i photobooth. Herre min je!

Har jag nämnt att jag älskar min dator?

... och jag har inte gjort många knop. Lite ridning och pudersnösgalopperande, men annars har mesta delen av helgen spenderats såhär:

Jag gjorde även grym kola med kanel/kakaosmak, med krossade Caramints istället för nötter.

"Nicholas Was...

older than sin, and his beard could grow no whiter. He wanted to die.

The dwarfish natives of the Arctic caverns did not speak his language, but conversed in their own, twittering tongue, conducted incomprehensible rituals, when they were not actually working in the factories.

Once every year they forced him, sobbing and protesting, into Endless Night. During the journey he would stand near every child in the world, leave one of the dwarves' invisible gifts by its bedside. The children slept, frozen into time.

He envied Prometheus and Loki, Sisyphus and Judas. His punishment was harsher.

Ho.

Ho.

Ho."

Neil Gaiman (Smoke and mirrors)

Från Neil Gaimans hemsida.

Sitter och skriver en text om Buffy och önskar att jag skulle kunna få se det för första gången igen. Om en kunde radera sitt minne som i Eternal sunshine of the spotless mind skulle jag aldrig radera någon jag varit ihop med (hur ska en annars lära sig av sina misstag?) utan bara radera mitt minne av Buffy och uppleva serien om och om igen. Jag kan se det framför mig, hur jag förberett så att boxen ligger på soffbordet:

Jag tar upp den lite nyfiket och vänder och vrider på den, tänker Vad är det här?, sätter in den i Dvd:n och påbörjar min resa mot underlandet. Sex måndader senare gör jag samma sak igen.

Jag behöver aldrig vara olycklig igen.

Det händer lite för mycket i mitt liv för att jag ska hinna blogga. Återkommer.

För övrigt är det konstigt att metrobloggen inte klarar av Chrome. Skärpning!

I julklapp önskar jag mig en "Who killed Laura Palmer?" - tröja och en inkomst. Over and out som man brukar säga.

Det var länge sen jag kände mig så speciell och firad. Alla bjöd på drinkar. Jag hade superkul!

Vi pratade om olika referens-drinkar men kom inte på så många, nån som har fler?

Dry martini - James Bond

Cosmopolitan - Sex and the city

Appletini - Scrubs

Stora breda glas med is och vodka - Sue Ellen i Dallas

----

I alla fall en lysande kväll. Tack alla som kom!

...Nej, inte riktigt. Jag fick den här underbara födelsedagshälsningen av Teresa. Jasper är den enda av Twilight-karaktärerna som jag på riktigt tycker är lite cool och lite hot.

Så här är för TEAM JASPER och min födelsedag:

Aftonbladet kallar Robert Pattinson för stilikon, men alla med lite nerdlore vet ju vilken vampyr han helst av allt vill se ut som...

Oginalet:

Kopian:

Eftersom jag jobbar i en massa skolor på olika platser så blir jag sjuk hela tiden. Mitt immunförsvar får aldrig riktigt tid att återhämta sig. Så nu har jag börjat med en ny diet. Jag ska försöka undvika mjölkprodukter och vetemjöl. Tydligen så bildar dessa produkter en massa slem i kroppen som bakterier trivs i. Så nu är det nya tider.

Fan vad sugen jag är på tjocka gräddsåser, på bröd med ost och vanligt bregott. Gaaaah. Istället äter jag sånt här:

Blää. Det är så sjukt synd om mig. Halsen igentjockad. Näsan röd och rinnande. Huvudet värker. Tredje dagen, and counting.

Är det svinis? Eller är jag bara tramsig? Men jag mår verkligen inte bra.

Och inga pengar tjänar jag heller. För när en jobbar som vikarie och som egen företagare så får en ingen sjukersättning vid sjukdom. Så jag ligger i soffan och snörvlar och hostar och jag kan inte ens känna att det är lite skönt. För det enda jag hör är hur det skramlar tomt på mitt konto nästa månad. Ååååååhhh vad det är synd om mig!!

...

Jag har fått min nya dator!!

Jag vet att för alla som haft macbook länge så är photobooth lame ass men för mig är det sjukt kul och nytt!!

No comments needed.

(scannat från Aftonbladet klick!s framsida från i fredags)

Allvarligt. Jag tittar på "Beck - vita nätter" tillsammans med min syster. Och jag funderar på varför ingen skriver slash om Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och chéfen Joakim Wersén (Per Myrberg). Skulle inte det vara tidernas par? Tät stämning, de hatar varandra, men har nån slags spänning mellan sig. Va? Eller så försöker jag bara hotta upp en ganska trist film. Och de som skriver fanfiction i Sverige är nog mer upptagna med att skriva om Darin och Twilight än om mossiga gamla poliser.

Men ändå.

(det ingen visste var att Gunvald inte bara hade en stor pistol)

(Wersén visste. Men han hade lovat sig själv att inte utnyttja sitt övertag. Han var ju ändå Gunvalds chef)

jag försöker posta ett jätteroligt inlägg med en självhjälpsguide för olyckliga mormonska onanister, men Metrobloggen bara: Taggen <h2> är ogiltig. Vilken jävla tagg?? Det finns ingen tagg. 

GRAAAAH! 

Skoj med mormoner!  

Argh! Jag håller på att bli ett lolfan. Jag måste ta mig ur den här Twilight-besattheten. Men först måste jag läsa allt av Cleolinda för det är helt sjukt roligt och jag kommer inte behöva läsa böckerna ens efter det här för jag får full koll ändå. Och Growing up Cullen är tamejfan roligare ju fler gånger jag läser det.

Sen ska jag sluta. Jag kan sluta när jag vill.