Metrobloggen

Nu är jag trött på metrobloggen. Det funkar inte med Google Chrome, det är ful reklam och man kan inte kategorisera sina inlägg. Bu för det!

Numera hittar du mig HÄR. Jag fick tyvärr byta namn på bloggen då nerdcore redan fanns. Men Kalashnicore är inte så illa det heller.

Där blir det mer av samma vara.

I helgen var jag på årliga Knutpunkt. Vi hade en fest med temat "End of the world". Jag var baron Samedi.

Jag fick även låna en airsoft Kalashnikov. Som jag dansade med hela kvällen. Det är den jag är kär i. Synd att den inte är min.

Min nyfunna vapenfetish kom som en fullständig överraskning för mig. Men kolla bilden vad snygg den är!!

Alltså. Alla killar, men framförallt killar/män/grabbar som gör någonslags anspråk på att vara feminister/humanister eller andra människovänliga ismer måste börja lära sig att blickfördela. Jag är så jävla trött på att inte bli tittad på, eller sedd i ögonen TROTS ATT JAG ÄR MED I SAMTALET!

Senaste exemplet för några dagar sedan, jag står i en grupp med tre män och dricker öl och minglar. Två av männen känner jag ganska bra, en av dem har jag bara hälsat på. Vi har ett rätt så intensivt och intressant samtal. Jag är på gång. Tills jag inser (igen) att jag liksom inte är med i samtalet till hundra procent. Kanske inte ens till sjuttio procent. Därför att killarna tittar bara på varandra när de pratar. De tittar inte på mig. Om jag tar ordet kan det hända att jag får lite blickar, men så fort någon annan tar ordet så är det framförallt de två som känner varandra bäst som har uteslutande ögonkontakt med varandra.

Det här var inga onda människor, det var personer som jag tycker mycket om. Men fan vad trött jag är på att bli utestängd på det här sättet. Jag tror inte att någon menade det, utan bara inte tänkte.

Egentligen är det enkelt. Det handlar om självanalys. Det handlar om att bestämma sig för att kolla av hur mycket man fördelar ögonkontakt när man är i en grupp som är större än två. Och SEN FÖRDELA DEN ÖGONKONTAKTEN LIKA TILL ALLA I GRUPPEN. Så att alla känner sig inkluderade i samtalet. Svårare än så är det inte.

Om man är man och vill göra något feministiskt arbete med sig själv så kan man börja här. Snälla. Börja här.

(Brasklapp: Självklart finns det tjejer som också är dåliga på att fördela blicken men de jag råkat ut för är övervägande män)

Crixus the gaul (spelad av nya zeeländaren Manu Bennett) som jag har hånat för hans överdrivna machismo och utnämnt till seriens pajasskurk har nu vunnit mig över fullständigt. Hans uppgivna gråt när hans älskade tvingas iväg efter att deras relation uppdagats fick mig att gråta igen. Skådespelaren lyckas balansera den hårde krigaren(tm) med en sårbarhet och en mjukhet som man väldigt sällan får se hos sådana roller. Det är ingen lätt grej. Att slå över och bli en dödsmaskin à la Arnold Schwartzeneggers terminator är ju en risk som alltid är överhängande, och även det som jag förväntar mig i en serie om romerska he-mans.  Så glad att bli motbevisad. 

Hans hjälplöshet och ovillkorliga kärlek krossar mitt hjärta.

Det här var tamejfan det finaste jag sett på länge!

Ibland är han ett geni, Niel Gaiman.

Jag har ju i två tidigare inlägg häcklat TV-serien Spartacus - blood and sand. De kan man läsa här och här.

Nu är det naturligtvis så här att jag har fallit för serien. Jag har precis i avsnitt tio klämt min första tår över serien. Jag grät inte när hans fru dog (för obvious att det skulle hända) men när han var tvungen att döda sin bäste vän grät jag i tio minuter.

SBaS ibland outhärdligt macho, ja. Det kommer vi inte ifrån. Men serien har faktiskt gjort en intressant grej med objektifieringen. Det är inte bara kvinnor som objektifieras som media har för vana, utan här har serieskaparna gjort en annan åtskillnad på vilka som ska tittas på och vilka som ska titta. Slavar och fria. Det är hela tiden slavarna som objektifieras både av kameran och av de fria karaktärena. Till och med när Lucy Lawless ligger på en divan och fläker ut sig med genomskinlig tunika är det inte henne kameran exploaterar. Det är den nakna inoljade gladiatorn hon befaller ska ta av sig ländklädet som kränks.

Jag tror att serieskaparna har gjort nånting smart här.

Plus att seriens grafiska överdrivenhet har tonats ned något till förmån för en faktiskt ganska intressant storyplot. Så står man ut med inoljade män som säger hårda saker och blod som då och då flyger i slomo så kan jag faktiskt rekomendera Spartacus. Jag tror serieskaparna vill diskutera något med manligheten som vi sällan får se, bakom machisimon, bakom den übermanliga fasaden finns nämligen män som gråter och längtar, och vi får följa med. Symboliken blir uppenbar, gladiatorerna är fast i en roll de inte kan ta sig ur där de måste vara stenhårda män bland män för att inte dö. Men mansdräkten skaver. Fan vad den skaver, och vilken som helst av dessa manliga män skulle göra vad som helst bara för att få krypa ihop i ett hörn och få vara små. Det är omvärlden som inte tillåter det.

Jag äter alltså upp min hatt. Jag hånade serien och nu gör jag det inte längre.

(om man tittar noga kan man se att det står "Manligheten" på hatten, fast spegelvänt. Jag tyckte det var passande.)

På fredag åker jag och Daniel hit:

Jag älskar trash-TV. Jag har kollat igenom hela Jersey shore, Real Housewives of New Jersey, Celebrity Rehab (säsong 1, 2, 3), jag har sett alla säsonger av Americas next top model. Jag tittar på det med skamsen njutning, jag håller ändå lite tyst om det. Min längsta guilty pleasure-serie har varit ungdoms serien Gossip girl. Jag har liksom otåligt väntat på nästa avsnitt, frossat i de bortskämda, rika barnens problem, deras cirkeldejtande, deras onda plottande och hämndlystna planer. Min favorit har alltid varit den onda Blair Waldorf. Hon är Snövits styvmoder, miss Bingley och Regina George i ett. Hon har söndat och härskat på ett alldeles ljuvligt sätt, och ofta ofta varit den som gjort att jag fortsätter titta på serien.

Men nu i slutet av säsong 3 verkar manusförfattarna bestämt sig för att Blair inte ska få ha någon egen plotline längre. Nu handlar allt om att stödja pojkvännen Chucks affärsliv. Stackars Chuck är så skadad, traumatiserad och förstörd att han måste ha en stödjande flickvän vid sin sida, som lägger huvudet på sned och pussar honom på pannan när det blåser snåla vindar.

Kanske är det det som händer på the upper east side? Att när prinsessan får sin prins så tappar hon allt handligsutrymme och bara finns till för att stödja mannen? Om så är fallet, varför får vi inte se en historia där den dräkten skaver? Blair är alldeles för stor för att vara någons fina lilla fru.

Och jag veeet att jag borde ha bättre saker att göra av min tid än att irritera mig på att en ganska rutten TV-serie är rutten, men va fan! Det här är mitt gulty pleasure, jag förväntar mig då att bli pleased. Inte pissed.

Nu måste jag länka till Teresa igen, hon skriver så underbart och bra och förklarande utan nedåttittande om Nördfeminism och allt som man behöver veta om det.

Vi pratade idag om hur jävligt det är att många många tjejer vi pratat med sedan GWU startades inte känner att de får tillämpa epitetet nörd på sig själva. De vet inte om de är nördiga nog för att få vara med. Det finns ett stort problem i den inställningen, ett problem som följt i alla fall mig sedan lågstadiet. I tjejvärlden får man nämligen aldrig tro att man är något eller att man har en självklar plats någonstans. Så fort du försöker ta dig in i något sammanhang där det enbart finns tjejer så är det en väldigt subtil maktkamp du måste ge dig i kast med. Läs mer om kapplöpningen nedåt här (obs! På engelska, men sjukt värd att läsa) (något även ovan nämnda Teresa också skrivit om, LÄS HENNES BLOGG!). Det är inte säkert att vuxna eller för den delen killar ens märker att något pågår men mellan tjejerna är det skrivet med neonbokstäver.

Vi kan när som helst bestämma att du inte är en del av gruppen. Vi kan när som helst ändra på reglerna. Vi kan när som helst ändra maktförhållandena så att du som var överst nu är nederst. Vi kan när som helst bestämma att du är fel och inte får höra till. Vi kan när som helst bestämma att du inte är äkta.

Att då utan eftertankte bestämma sig för att att det är självklart att man får tillhöra en grupp eller en rörelse är inte det enklaste. Man måste ju operera oerhört försiktigt för att inte bli utkastad. Då kanske man tänker sig en eller två gånger för innan man frågar om man får höra till.

När det gäller Geek women unite! Så säger jag bara: Du hör till. Det räcker med att du är intresserad av vad vi gör och står för. Du är en tillgång. Ingen har rätt att säga om du är äkta eller inte. 

Det är dags att börja sjunga en ny sång, tjejer. En självinkluderande, självinbjudande sådan. Och sen självklart svara med att vara inkluderande och inbjudande själva.

 

Snillen spekulerar vid mitt matbord. Teresa och jag.

Jag borde skriva något om "The Hangover" som jag såg igår, men sanningen är den att jag fortfarande är alldeles för traumatiserad för att göra det. Det var nog den mest ocharmigaste, fördomsfullaste, vidrigaste film jag sett. Hela filmen satt jag och höll tummarna för att huvudkaraktärena skulle dö.

Och hur smakfullt är det att ta in dömde våldtäktsmannen Mike Tyson i en biroll? Och dessutom porträttera honom som en rätt skön snubbe?

GAH!

Jag tittar på trailern till nästa Nicholas Cage-film och blir fundersam. Är det inte jävligt osmakligt att göra en medeltidsfilm om onda häxor när alla vet att häxprocesserna under 1400-1600talen dödade 1000-tals oskyldiga kvinnor under fruktansvärd tortyr? (+ Att både Cage och Perlman blir creddade med sina namn, men inte kvinnan som spelar häxan.)

Titta och döm själva.

Sist av alla ger jag mig på Vampire diaries. Fyra avsnitt in är jag faktiskt positivt överraskad. Alltså, det är väl inte den mest originella historien, vampyrkille försöker hitta sin mänskliga sida (hello Angel i Buffy), blir kär i en kvinna som liknar hans själs älskade (som dog tragiskt för 150 år sen, hello Bram Stokers Dracula med Gary Oldman). Hemligheter och lögner är ett måste för att dölja sin bestialiska inre natur. Inbördeskriget ligger som en början på historien, precis som i True blood. Hittills är det det som en blandning av Twilight och Jennifers body, Cruel intentions fast utan humorn, The craft fast med snyggare kläder. Men det finns vissa grejer jag gillar. Och när det gäller vampyrer har jag inte så höga krav faktiskt. =)

På minussidan (utan att ta med alla stölder från andra vampyrhistorier):

* När kommer någon skriva en serie om det kvinnliga monstret? Börjar tröttna på den plågade manliga vampyren fast i en tonårings kropp som blir kär i en vanlig tjej.

* De verkar som att de varit tvugna att tagga ner på det sexuella innehållet. Kanske för att serien riktar sig mot ungdomar. Men både Stephen och Damon riktigt ryker av sex och begär, men det känns som att de inte vågar riktigt ta fram det i serien.

På plussidan:

*Bäst är naturligtvis den onda brorsan Damon. Vem vill ha Louis när man kan få Lestat? Vem vill ha Angel när man kan få Spike?  Hjältemonstret och hans kamp med att kontrollera sig är helt enkelt inte lika kul som den onda speglingen/tvillingen som får göra vad han vill och inte behöver ha de där tråkiga moraliska gränserna.

* Sidohistorien med bästisen Bonnie som upptäcker häxkrafter. Naturligtvis en stöld från Buffy, men ändå intressant med referenserna till Salem-häxorna.

* Vissa delar av dialogen. Jag gillar alltid när monstrena kommenterar sin egen existens:

Damon (läsandes Stephanie Meyer): What so special about this Bella-girl? Edward’s so whipped.

Caroline: You got to read the first book first, it won’t make sense if you don’t.

Damon: I miss Anne Rice, she was so onward.

Caroline: How come you don’t sparkle?

Damon: Because I live in the real world where vampires burn in the sun.

-

Jag hoppas ju nu på fler vändningar i historien, kanske någon vampyrdonna som kan komma och spöa skiten ur bröderna. Hur som en helt ok vardagsförströelse till serie. Inget jag kommer gråta till eller bita på naglarna av spänning till, men lite vampyrmys har ju aldrig skadat.

När jag är som pankast, när det är mindre än 100 kr kvar på kontot och en vecka till lön, då kan jag drabbas av ekonomisk fatalism. 100 kr är ingenting, räcker inte till något så jag kan lika gärna spendera dem på något jag vill ha.

Den här månaden hamnade jag på Myrorna och deras bokavdelning. Där hittade jag billiga böcker, böcker som jag velat ha länge, Farliga förbindelser av Chloderos DeLaclos, Brokeback mountain av Annie Prolux, Facklan av Marion Zimmer Bradley, och så Krigarens sköld av Vibeke Olsson. Vibeke Olssons böcker om romarriket har följt mig sedan tidig tonår. Jag har nästan alla, saknar bara de två första och just Krigarens sköld. Hon skriver med en sån intensiv känsla, så välbearbetat, så poetiskt. Mycket av min kärlek till tv-serien Rome kommer sig av att jag redan tyckte jag kände till Rom, att jag visste hur det doftade i gränderna i Transtiber.

Krigarens sköld handlar om den frigivne slaven Callixtus som blir legionär i 22 legionen. Han lever ett hårt liv och blir krympling efter ett stort slag. Han är bitter och krigstraumatiserad, men drabbas av kärleken. Hon är en gammal uttjänt hora, älskad av ingen. De hittar till varandra av en slump och de får ett barn tillsammans. Naturligtvis dör hon tragiskt. Ingen bok av Vibeke Olsson har någonsin handlat om kärlek utan förlust. Men vilken kärlek hon skriver om, den är öm, allomfattande. Jag gråter som ett litet barn, sida upp och sida ner.

-

"Lång är vägen till den tacksamma sorgen. Först måste man igenom den mest förtvivlade av alla tankar: Varför sätts det barn till världen när de ändå snart ska dö? Bättre låta de nyfödda skrika sig till döds än att låta dem påbörja vandringen mot en långt plågsammare död. 

Där slår sorgen knut på sig själv och en ny tanke måste komma. Om det vore bättre att inga barn föddes, spelar det ingen roll att hon, som lämnat mig i en sådan sorg verkligen funnits.

Och mot detta reser sig hela ens väsen; sorgen består av just det, att en människas liv eller död spelar större roll än allt annat.

 Då har sorgen hittat hem till kärleken. Sorgen har blivit möjlig att bära. Den har blivit en marchpackning. Inget är betydelselöst. Hela livet, alla minnen är tunga och skavande: De har alla sina betydelser som tynger. Man vet varför de är där och att de måste bäras just så, liksom soldaten vet betydelsen av sin marchpackning.

- ur Krigarens sköld av Vibeke Olsson

Har äntligen hittat låten jag letat efter så länge. Den här Nine inch nailslåten At the heart of it all är en sån stor del av min rollspelskanon. När jag började spela rollspel var jag femton, sexton och jag hade fått kontakt med några lajvare som också var rollspelare. Vi spelade i en lokal på Slottsgatan som jag tror tillhandahölls av ABF, men jag vet inte exakt. Vi kunde i alla fall vara där dygnet runt om vi ville. Det var ett litet rum, inte mer än 10 kvm stort. Det fanns ett bord, ett par stolar. Allt annat (coca cola, värmeljus, stereo, character sheets) fick vi ta med oss själva. Vi spelade Kult och Vampire och den här låten var det eviga soundtracket.

När jag hör den förflyttas jag tillbaka till Örebro 1997 och känslan av undergång och föruttnelse och skräck som äventyret Den svarta madonnan förde med sig. Hur magen knyter sig av spänning och för mycket sockerintag. Den totala inlevelsen i rollen. Känslan av särskildhet (de andra som inte spelade med oss visste ingenting om nåt). Känslan av att ingenting har någon mening förutom det som hände i det där lilla rummet på Slottsgatan. 

Mitt liv har aldrig blivit sig likt igen efter det.

Har precis avnjutit avsnitt två av Spartacus - blood and sand.

Jag småskrattar hela tiden och varje gång jag pausar lyckas stillbilden säga någonting om hela serien. Ofta är det sammanbitna nakna män med vapen i hand. Förra avsnittet tyckte jag inte att homovibbarna var särskilt starka, men i andra avsnittet blir det på allvar Tom of Finland going roman.

Måste alltså fortsätta titta.

Först när Daniel påpekade såg jag att Lucy Lawless som spelar Xena är med:

Det är kanske inte den bästa serien jag tittat på, se föregående inlägg om serien lite längre ned i bloggen, men det fyller mitt behov av porr och Romariket. Perfekt på sjukbädden alltså.

Rubriken är en replik från avsnittet. Det är manuslyrik på hög nivå alltså.

Den här killen som spelar Crixus the Gaul (huvudpersonens antagonist på gladiatorskolan), ständigt inoljad gör allt mycket roligare också.

Fan vad sjuk jag är.

Jag är immun mot nässpray verkar det som så det sitter som en betongklump bakom näsbenet. Inget är kul. Inte ens Friday night lights.

Men så här känner jag mig:

Sökes: 50 kralliga killar till 300 rip-off. Du bör ha långt lockigt hår, skägg och inte vara rädd för att bli skitig. Vi lovar överkontrasterade episka landskap, strider i slow motion och stöttande renskrubade kvinnor. Slutresultat:  episk romodram i Romersk stil. Glöm Kirk Douglas hak-grop, det här är en helt ny manlighet, utan banlonkalsonger.

Nya TV-serien Spartacus - blood and sand kan vara något av det roligaste jag sett. Dock verkar det inte som att det är meningen att den ska vara rolig, hittills har jag sett det första avsnittet och serien tar sig redan på extremt stort allvar. Det finns inga blinkningar eller tvivel om vem som är OND eller GOD som det tillexempel fanns i Rome. Nej, här är det raka rör och blodet sprutar. I slomo. Var femte minut. Och jag skrattar så jag gråter. 

Här har Kristoffer på Weirdscience skrivit lite mer utförligt om det hela, men han tar homospåret vilket jag inte halkat in på ännu. Jag lutar mer åt att seriens skapare Steven S. DeKnight höll på att få ett slaganfall när han inte fick jobbet att regissera 300. Nu har han suttit och bitit på knogarna sen dess och har äntligen fått göra sin dröm.

Här blir det ett avbrott då jag var tvungen att Imdb:a Stheven s. DeKnight och döm om min förvåning när jag ser att samma Stephen har skrivit och producerat massor av avsnitt till både Dollhouse, Angel och Buffy the vampire slayer. WTF??? Hur kan han som har skrivit ett av mina favoritavsnitt i Buffy (Seeing red) haft sin hand bakom den här kalkonen?

Min värld är skakad.

Jag fattar ingenting.

Jag kan inte fortsätta häckla den här serien.

Io9 är som vanligt spot on.

Om en någonsin tvivlar (!?) på att vi lever i ett patriarkalt och ojämnställt samhälle där kvinnan ses som "det andra" ska en ge sig in i dejtingvärlden. Det verkar krylla av självutnämnda experter som erbjuder sig att knäcka koden om hur vi kvinnor fungerar. Det finns tillochmed kvinnor som Christine Griffin (tack Julia Skott för länken) som jobbat som "wingwoman" med raggningssugna killar som behöver en neutral tjejkompis när de raggar. (Det gör att killen inte verkar lika desperat och ensam om han har en tjejkompis med sig, tjejkompisen kan dessutom spela upp killen och göra honom mer åtråvärd om det behövs.) Originalet är en manlig kompis, en wingman.

Jag hörde ett klipp (undrar om det inte var sagda Christine, men jag vet inte) där en kvinnlig raggningsexpert gav tips till vilsna singelkillar där ute. Hon erbjöd liksom ett facit, och kunde berätta hur det verkligen är eftersom hon i egenskap av kvinna visste precis hur vi funkar.

Bland annat så tyckte hon att en man skulle ’ta kommandot’ för att inte visa sig velig, för vi kvinnor älskar män som tar kommandot. Han ska helst maskera det som en fråga, tex var man ska äta, men egentligen veta precis var och vad och sen driva igenom sin vilja.  

Han skulle försöka lägga sig precis mitt emellan mjuk och bestämd och växla emellan dem för att fånga kvinnan lite off guard så att hon blir lite osäker.

Killen som intervjuade henne som också var någon slags raggningsguru (skit att jag inte vet vem det var) delade med sig av sina egna tips, bland annat att han brukade retas med sin dejt genom att då och då under kvällen försöka ’fly’ från henne och bli tillbakafångad. Det var också en hel del tips om hur man ska anpassa sitt kroppsspråk så att man verkar mer manlig, mer intresserad av vad hon säger, mer självsäker.

Om någon hade betett sig så här mot mig hade dejten blivit väääldigt kort. Speciellt om jag förstått att beteendet var inövat och förberett. Snacka om avtändande.

Dude! Det finns ingen kod att knäcka. Alla kvinnor är olika. Carrie i Sex and the city är inte ett normativt exempel för hur tjejer är!!

Att sådana här saker funkar beror på att vi har uppfostrats att tro på att vissa beteenden är manliga och att vissa är kvinnliga och att det finns regler för hur dessa beteenden ska spelas ut. Jag har läst på flera ställen att ett knep för tjejer är tillexempel att sänka blicken och titta ned, som att man är blyg. Och sen titta upp under lugg. För det är bara adoraaaablet. Det är också klassiskt lågstatusbeteende som signalerar att man inte är nåt hot och ofarlig.  

Okej, jag vill inte vara fröken Moral här (lycklig och kär som jag är) men jag tycker att alla dejtingexperter missar något vitalt.

När jag i egenskap av kvinna blir beskriven som någon en kan manipulera, en kod en man kan knäcka så känner jag ju inte direkt att jag blir betraktad som ett subjekt. Och om det är något som är avtändande så är det just det.

Tändande är däremot någon som faktiskt på riktigt är intresserad av vem jag är och vad jag har att säga, som ser mig som ett handlande subjekt, inte någon konstig alien som måste analyseras, övervinnas (med div knep) och erövras.

Hur byggs någonting överhuvudtaget på det, varesig det är ett one night stand, ett kk eller ett långvarigt förhållande? Hur kan en bygga något ärligt på något som från början var ett knep eller en strategi? Jag fattar inte.

GWU i Sydsvenskan!

Nördorama i P3 Kultur med Johanna Koljonen!!

Wohoo!

Happy days for nerds!

Jag har inget att obsessa om just nu. Sista Dollhouseavsnittet var sjukt lökigt, Friday night lights säsongstart var blek. Glee börjar inte förrän i april, inte Gossip girl heller. Plus att mitt liv börjar bestå så mycket av jobb (kul jobb) att jag knappt har tid att hålla mitt TV-serieberoende vid liv.

What to do, what to do?

Min briljanta lillasyster och jag roade oss med att spela in inte fullt så briljanta avsnitt av något vi kallade för StrumpTV. Detta för att Ulrikas stickning såg ut som OgieBoogieMan i Nightmare before christmas. Vi satte på Photo Booth och på den vägen är det. Det är inte bra. Men skiten ligger ändå uppe på facebook så jag kan lika gärna lägga upp det här också.

Vad ska jag säga? Staffan Westerberg förstörde vår barndom.

En del filmer måste en bara se tillsammans med den inre 11-åringen. Min inre 11-åring är en liten grabb som älskar spänning och snyggt våld. Han älskade tillexempel "Troja" utan förbehållning medan jag satt med invändningar - typ tråkiga kvinoroller som bara gråter, Orlando Bloom är dålig osv, medan den inre 11-åringe bara: WOHOOOOO!! SÅ JÄVLA COOLT!

Lite så var det att se nya Sherlock Holmes-filmen.

Detta var vad min inre 11-åring gillade:

• Snyggt våld (tex slåss de med käppar!!)
• Watson och Holmes har rolig dialog och en skön relation
• Fantastiska miljöer - gotisk skräckstämning
• Bra skurk (Refererar han till Kult eller inte när han hängs i början? "Death is just the beginning" säger han)
• Snygga dräkter, verkligen ap-snygga kläder
• Sjuuukt snyggt foto

Detta är vad mitt vuxna jag anmärkte på:

• Tråkig hjältinna - som kunde ha skippats. Hon var inte viktig för historien och fina Rachel McAdams var mest ett kvinnligt alibi tyvärr.
• Av de båda enda kvinnorollerna så är en väldigt tydligt horan och en är väldigt tydligt madonnan och det går inte att missförstå vem som är vem.
• De utlovade gay-vibbarna fanns inte alls. Däremot superfin kontakt mellan Jude Law och Robert Downey jr. Som Daniel sa: Två män får inte på något sätt förhålla sig till varandra utan att alla ska börja prata om homovibbar.
• Det sjuuukt snygga fotot tog nästan över lite, ibland var det svårt att hänga med för att det var så mycket klipp och kameraåkningar

Till sist så vinner min inre 11-åring som ger den 4 pipor av 5.

Andra filmer min inre 11-åring har gillat:

• Guldkompassen (men där var vi båda med på tåget, jag hade sett den varje dag om den hade kommit ut när jag var 11.)
• Narnia-filmerna
• Alla Die-hard-filmerna
• Constantine
• Face off

Allvarligt. Jag kanske har skrivt här tidigare om min zombiefobi. Ett tag var jag riktigt illa därann. Det började med att jag drömde en massa horribla mardrömmar där jag blev jagad av zombies. Alltid chanslös, utan vapen bara väntandes på döden. 

Så pass att jag låg vaken på nätterna och planerade hur jag skulle fly från min lägenhet och Stockholm om det värsta hände. Jag planerade hur en kan barikadera innergården så att det inte kommer in några, jag planerade hur en kan fly genom fönstret på andra våningen (det fanns en lampvajer precis utanför, jag tänkte att jag kunde hänga på en galge och ta mig över gatan).

Ibland tänkte jag att jag skulle se zombiefilmer, för att det var som terapi liksom. ZombieKBT. Det fungerade inte, det slutade bara med att jag var sömnlös, planerade paniskt.

Sen läste jag en fantastisk bok:

Men i natt så drömde jag hjälplösa drömmar igen. Jag är fast på en skoltoalett och ser zombierna vandra förbi utanför, jag har inga vapen och ingen flyktväg.

Jag väcker mig själv, med bultande hjärta och panikandning. Väcker Daniel. Behöver tröst. Vad gör min älskade sambo? Han börjar entusiastiskt bita mig i armen!

Jag hoppar som vanligt all festhets, fulfylla och fyrverkeriavsmällande och kör på yllesockor, farfarströja och brasa här:

Gott nytt år!

(så får vi se om Jan Malmsjö är lika rutten som förra året. Och om Ivanhoe väljer FEL tjej i år igen.)

I brist på bättre att skriva om så bjuder jag på en kavalkad av mer eller mindre lyckade självporträtt jag tagit sen jag fick min nya dator. Min lillasyster missar aldrig ett tillfälle att tracka mig för detta, så nu ska du få så du tiger! (Oh, nu ljuva internet, hem för oss narcissister som inte nöjer oss med att ha vår självbeundran för oss själva utan måste dela den med den stora massan därute, you wanna peace of me...please?)

Vissa fastnar i World of Warcraft, men jag fastnar i photobooth. Herre min je!

Har jag nämnt att jag älskar min dator?

... och jag har inte gjort många knop. Lite ridning och pudersnösgalopperande, men annars har mesta delen av helgen spenderats såhär:

Jag gjorde även grym kola med kanel/kakaosmak, med krossade Caramints istället för nötter.