Det är därför vi bär våra rosa band
Fridah Jönsson. Att tända ett ljus i fönstret för att visa sin sympati för Engla eller bära ett rosa band på jackan handlar inte alls bara om att få känna sig god - Även om jag hoppas att folk unnar sig att göra detta. Det handlar om att du, om du är drabbad av en svår sjukdom eller råkat ut för något, får ett sådant otroligt stöd från omgivningen.
Min storasysters pappa dog här hemma i förra veckan. Lungcancer. Det har varit väldigt svårt för oss alla, även om vi visste att det skulle hända. Men när han väl dog så gick det väldigt snabbt. Från relativt pigg till död under bara någon dag.
Om någon pratar om lungcancer, eller sjukdom överhuvudtaget och visar sitt stöd så handlar det inte bara om att de vill känna sig goda - utan även jag får SE att folk bryr sig. Att folk inte skiter i det. Om det handlade om anonyma donationer så skulle vi inte se det här. Man skulle inte få det stödet och känna att vi bryr oss tillsammans.
Pengarna till forskningen är jätteviktigt. Men omtanken är också jätteviktig. Vi är inte så simpla att det praktiska räcker till. Om jag hade en dotter, som råkat ut för det som Engla gjorde, och ingen brydde sig alls... Jag vet inte hur jag skulle känna. Jag kan inte i min vildaste mardrömmar föreställa mig hur det skulle kännas. Omtanken skulle inte ta tillbaks mitt barn, men det gör den inte mindre viktig.
Och folk måste få känna sig goda också. För det här leder till att folk gör mer, för gemenskapen och omtanken. Om det bara vore praktiskt och anonymt så skulle inte lika många bidra. Rosa bandet är fantastiskt. Galorna är fantastiska. Att människor vill visa sig goda bidrar med mycket.
Man kan inte se så enkelt och praktiskt på människan, för vi är mer än så, och vi behöver mer stöd än bara pengar.
Kommentarer
Tycker det här är en jättebra ide. Klicka mycket nu.
Jag förstår verkligen hur du menar, och du har ju flera smarta poänger.Det är skönt att läsa argumenten när någon inte håller med om det man skriver. Annars brukar det nämligen mest vara Metro-kommentarer i stil med "Fridah. Väx upp".Nu förklarade ju du hur du tänkte, och därmed gjorde du så att jag tänkte längre än från början. TACK!(Och tack för att du inte tycker att jag är knäpp! Det blev jag glad för.)
Tack för att du skriver en fantastisk blogg! Jag bara läser och tar in. Hatten av för dig!
23 år. Singel. Stockholm, Södermalm. Frilansskribent.
Har tidigare arbetat som projektledare inom grafisk produktion, illustratör, fotograf (dålig sådan) redaktör och har varit programledare för ZTV presenterar. Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet. Gillar fina bilder. Hatar sin dåliga tarm.
Ni når mig bäst via mail: hannafrid@hotmail.com
Följ mig på Twitter!