Metrobloggen

Äntligen tickar en halvtimme lättsam underhållning ut från redigeringen i maklig takt och när det är klart så tänker jag försöka ta mig hem härifrån.

Är man här tillräckligt länge så kommer det alltid förbi en trevlig Securitasväktare och vill se ens leg, jag försökte bjuda honom på redbull men det ville han inte ha…

Jag lyssnar på Foo fighters samlingsplatta och blir lite nostalgisk samtidigt som jag inser att inte många av mina gamla hjältar gör det för mig längre. Sorgligt.

Jag tänker att jag borde städa mitt skrivbord innan jag drar men det blir nog inget med det.

Sen sätter jag på den här låten och det känns som att den pulserar ut i hela huset. Runt alla tomma redaktionsrum och inglasade kontor och smutsiga skrivbord så hörs just ingenting utom den och det finns något konstigt fint med det.

Platser som normalt sett är fulla av liv blir väldigt kusliga när de är tysta och stilla antar jag. Som den där öppningsscenen i Vanilla sky, när Tom Cruise står mitt på ett öde Timesquare. Jag kommer ihåg att jag läste om den där öppningsscenen, att det var ett jävla jobb att vara där klockan fem på morgonen och försöka hålla folk borta medan de spelade in scenen. Och jag tänkte ”fan vad de slösar pengar”. Men sen såg jag den där filmen och det är verkligen en kuslig scen. Det är något speciellt med det där…

Och nu blev det något fel på min exportering vilket betyder att jag måste sitta här en extra kvart. Jag är för trött för att bli arg på det. Det är som det är.

Jag har inget mer att skriva.