Metrobloggen

Har ni hört den här?

Miljöpartiet är som en vattenmelon. Gröna på utsidan, röda på insidan, och allra längst in finns det några bruna kärnor.

Rätt kul, men inte särskilt sann.

Faktum är att jag ända sedan Miljöpartiet efter valet 2002 förhandlade med C, FP och KD om en mittenregering för att få bort det arroganta sosseriet - något som Anna Lindh mycket talande kallade för att "störta regeringen" - har jag gillat grönsaksmupparna.

Miljöpartiet har en syn på människa och samhälle som skiljer sig i grunden från kommunisters och socialisters, och är långt bättre i frågor som invandring, företagande, valfrihet och driftsformer i offentlig sektor samt integritet.

Det är därför inte förvånande att många liberaler fångas av den charmiga och raka Maria Wetterstrand.

Det finns dock några aber.

Jag har lärt mig mycket av Johan Norberg. Men det som kanske spelat allra störst roll har varit hans förklaring av den ekonomiska tillväxtens betydelse för det mesta som är bra här i världen. Och i denna avgörande fråga har Miljöpartiet diametralt motsatt uppfattning. Det som vi ser som lösningen på det mesta, ser de som det stora problemet.

Ändå hoppar Johan över denna helt centrala fråga i den artikel som dragit igång debatten. Det är också underligt att han inte tar upp den fråga han själv blivit i det närmaste världsberömd för - den globala kapitalismen - där MP är en av hans mest centrala motståndare.

Jag tror att Johan och många andra blandar ihop estetik och politik. Det gör vi alla. Fram till för några år sedan ville jag inte ta i en KD:are eller en konservativ ideolog med tång. De ustrålade något jag avskydde, med sina strikta kläder, falska värme och längtan tillbaka till ett förtryckande samhälle. Men så började jag titta bortom frisyrerna och kostymerna, och kom fram till de att faktiskt drar slutsatser som liknar klassisk liberalism - även om såväl bevekelsegrunder som metoder ibland är annorlunda.

Det är det felet de MP-kramande liberalerna gör. Jag har också hängt med dem på Söders barer. Vi delar smak och livsstil. Men estetik är inte politik. I grundläggande uppfattningar är de vår fiende. De har ingen plats i en lämna oss i fred-koalition.

Men, och det är ett viktigt men, om SD blir vågmästare efter valet bör borgarna ta fram lassot, fånga Maria Wetterstrand och dra henne över mittenstaketet. Men måtte hon inte få ansvar för något som har med energi, tillväxt, utrikespolitik eller normkritik att göra.