Metrobloggen

Den senaste tiden har Svenskt näringsliv och flera borgerliga partier gått till häftig attack mot arbetarna.

Så uttrycker sig två IF Metalltoppar i Aftonbladet idag och fångar i en enda mening mycket av det som är fel i Sverige.

Som ett eko från 1970 framträder en analys av samhället där det mesta präglas av en konflikt mellan arbete och kapital.

Tänk om Sveriges konsumenter - av regleringar, subventioner och årtionden av ideologiserad propaganda samlade i en organisation som tar till vara deras intresse på matmarknaden - skulle möta landets livsmedelshandlare en gång vartannat år eller så för att med bråk och hot om konflikt fastställa priset på mjölk, bröd och fläsk. Det är precis det som nu sker, fast tvärt om.

Ett hushåll har intäkter och utgifter. Det är sambandet mellan dessa två som avgör vår levnadsstandard. Men i vårt perverst marxistiska paradigm ska intäktssidan skötas via "kollektiv kamp", medan utgiftssidan ska hanteras via konkurrens och dynamik. Hur blev det så?

Det värsta är dock att det hela är partipolitiserat. Stefan Löfven har starka intressen att blanda ihop avtals- och valrörelsen. Medlemmarna ska känna att kampen mot borgarna äger rum såväl parlamentariskt som på arbetsmarknaden. Det är därför Svenskt Näringsliv och Alliansen utmålas som den kollektiva borgerligheten, som om den öppna konflikten mellan Anders Borg och Urban Bäckström aldrig hade ägt rum. Om det inte vore för hur mäktiga de är skulle fackpamparna inte förtjäna mer än ett fniss. Och det var naturligtvis mot bakgrund av ovanstående analys - i preventivt avväpnande syfte - som Anders Borg såg till att den blev av. Han är en mycket skickligare politiker än många vill tro.

Eftersom arbetarna alltid är fler än kapitalägarna kommer en borgerlig regering i fackpamparnas ögon aldrig att bli något annat än en anomali, ett olycksfall i arbetet. Alliansen är egentligen inte en riktigt legitim regering, utan springpojkar åt storföretagen på Storgatan. Och detta historiska undantag ska rättas till med hjälp av något så sjukt som en "avtalsrörelse", där stämdarrande beskrivningar av misär ska utmåla alla borgare som arbetarnas motståndare.

LO och förbunden definierar sig själva som en del av socialdemokratin och därmed som borgerlighetens politiska motståndare. Detta samtidigt som färre än hälften av medlemmarna röstar på S och M är näst största parti bland LO-medlemmarna.

Därför är det intressant att fråga Löfven exakt hur han tycker att de borgerliga ska förhålla sig till LO-facken? Köpa den marxistiska analysen och medge att man egentligen är i minoritet och endast vill gynna de starka på de svagas bekostnad? Tillstå att man egentligen inte har lust att styra landet, eftersom en borgerlig regering inte är rättmätig? Reducera sig självas till en rollfigur i arbetarrörelsens fantasivärld? 

Det är främst för att detta sjuka perspektiv ska rensas ut ur samhällsdebattens mittfåra som valsegern 2006 var så viktig. För visst känns LO-elitens retorik mer underlig idag än för tre år sen. Det är också det starkaste skälet till att ge Alliansen förnyat förtroende 2010.