Same, same, but different.
Jag har funderat mycket på den här bloggen även innan Metro meddelade att det inte blir betalning i fortsättningen. Jag startade bloggen Ett Liv I Exil 2005 för att...ja, jag vet faktiskt inte. Jag hade hittat Sigge Eklunds och Linda Skugges bloggar och jag blev sugen på att skriva av mig lite.
Så fort jag började skriva insåg jag att det inte skulle komma att handla om "lite". Det var som att öppna dammportarna på vid gavel. Det var mycket som måste ut. Men framför allt var det mycket som behövde skrivas. Jag hade ett uppdämt behov av att bara få skriva. Om vad som helst.
Så jag skrev.
En del.
Jag är fortfarande samma person som startade den där bloggen i juli 2005, men samtidigt en helt annan. Noah sitter bredvid mig och leker med den modell-lera han fick i födelsedagspresent för ett par veckor sedan. Joel sover. Äntligen.
Det är ganska långt från det märkliga liv jag levde i Sydney och till viss del Melbourne. Mitt liv är inte rikare eller fattigare än det var då, men det är annorlunda.
Silverfisken har ömsat skinn och blivit nån annan.
Reklamaren har försvunnit och fotografen har tagit över.
Nånstans har själva processen gjort att jag inte vetat vad jag ska skriva om. Jag är ju inte fotograf, jag menar egentligen, men ändå är det många som inte känner mig som något annat.
Jag får förfrågningar om att göra föreläsningar. För andra fotografer. Och fotografer jag tittat på och sett upp till rankar mig som deras favoritfotograf. Det hela är svårt att greppa och ännu svårare att skriva om.
Jag var redan en etablerad reklamare i Australien när jag började skriva på min andra blogg. Jag oroade mig inte för att folk skulle tycka att jag var dryg eller skrytsam då, allt jag skrev om var ju min vardag i reklambranschen kryddat med ett ännu märkligare liv på klubbar och barer.
Men nu gör jag raketkarriär som bröllopsfotograf och plötsligt vet jag inte hur jag ska skriva om det. Allt går så fort och känns så märkligt. Roligt och inspirerande, men främst märkligt.
Men till slut har jag kommit fram till att jag måste skriva om det liv jag lever nu. Om mig, om min familj och mitt liv som fotograf. Kryddat med mina försök att jobba som regissör. Nåt annat kommer inte funka. Förstås.
Nästa år kommer jag att plåta över 40 bröllop, 10 av dem internationella, i USA, Indonesien, Spanien och en massa andra ställen. På ett år har jag gått från att vara amatörfotograf till att få förfrågningar om intervjuer i fler fototidningar än jag kan räkna.
Och mina två pojkar växer sakta men säkert upp.
Vi letar hus.
Det går att skriva om sånt också.
Jag gillar att skriva och oroar mig inte lika mycket längre över vad andra ska tycka.
Snart lämnar vi den här bloggen och börjar bygga på en ny.
Same, same, but different.
Kommentarer
Jag tycker jättemycket om din blogg för att den just är så personlig, inte för att den specifikt handlar om en ung man som jobbar/de med reklam och bor i Australien.Du borde försöka samla ihop det bästa och ge ut en liten blogg-bok. Jag köpte igår min första bloggbok av en belgisk bloggerska som skriver jättebra. (på holländska, häftad ca 120sidor)btw saknar du fortfarande lakrits? jag har upptäckt att det finns HEMA-affärer i Bryssel och de har faktiskt holländsk lakrits (också saltlakrits). Mejla mig om du vill ha.
Josephinea197-at-yahoo.se
I watch their family from miles away. Oceans away.
And I cry.
Of happiness.
I care like that child would have been my own.
And I secretly wish for one.
Hoping that I will face that day in the future.I think of all the things he has given me. Jonas.
It's funny how someone on the other side of this planet can make my life better.
I owe him one.
Vadå blir ingen betalning? Du menar alltså att du har fått betalt av Metro för att ha din blogg här? Har jag fattat rätt?
Oj vad jag skulle sakna ditt skrivande och dina historier. Du känns ju som en gammal kompis. :)
Kommer ju självklart fortsätta läsa. Nu har man ju fått en bonusblogg med dina bilder på köpet. Lite nostalgisk nu.... ska nog läsa Being John Fiskovich och Fyra ankor och en röv och få mig ett gott skratt.Kram kram!
På många sätt känner jag att jag delvis går samma resa som du, med den stora skillnaden att du lirar i allsvenskan och jag i korpen. Men någonstans måste man ju börja. Har följt dig i en massa år, faktiskt den enda blogg som jag följt så länge. Är glad så länge du kan ha dammportarna öppna för alla oss som känner dig...
Sök i denna blogg
