Metrobloggen

Jag blir så lycklig när jag är på mitt må-bra-ställe: Ulriksdals Slottsträdgård. Först en långsam promenad genom butiken, känna dofterna, fukten, se allt vackert. Flämtar till när jag kliver ut i växthuset och möts av ett blommande hav av kornettblommor och pelargoner, trots att det bara är februari.

Under den ljuvliga vegetariska lunchen skänker jag en tanke till personalen. De får äta här varje dag! Fattar de hur lyckligt lottade de är? Eller kan det vara möjligt att det går slentrian i lunchen även här som det gör på de flesta ställen?

Som ett barn i godisbutiken, och nu snackar vi om ett barn som inte sett godis på nästan ett år så det är mycket drägel just nu, står jag i det kalla rummet där man får plocka tulpaner själv. Jag har lagt upp en strategi: Överblick - Urval - Handling - Buketten är klar. På vägen in kollade jag vilka kvistar som finns tillgängliga, gissningvis blir det någon forsythiakvist i buketten. Vide är också väldigt läckert. Beslutsamt tar jag en kniv.

Sen är det stopp och strategin är förvandlad till en liten oansenlig pöl på golvet. Hur ska jag kunna välja? Det finns ju en hel uppsjö: höga ståtliga, knubbiga, flikiga, runda, glasformade... och dessutom i massor med färger. Jag vill ha alla.

Några sådana...

... och en bunt av de här...

... och ett halvt dussin...

... hmmm... hur många vaser har jag?

Har förresten alltid tyckt att vi behöver bygga ut hemma! Får ju inte plats med några få vaser ens.

Hur mycket kredit har jag på kontot nu igen?

Jag lyckas till sist få ihop en riktigt vacker bukett. Som vanligt med betydligt flera tulpaner i än planerat. Men åh så läcker!

Sen kommer skärselden - att passera alla andra blommor, främst orkidéerna. Jag spänner mig, laddar motståndet, ser dessa...

...och endorfinet når nya toppnoteringar. Jag blir så lycklig! Det är nog tur att jag inte jobbar här. Taket i växthuset skulle spräckas varenda dag. Av att jag blir så endorfinstinn att jag lyfter och svävar mot himlen.