Metrobloggen

Jag har liksom fått uppleva det nu. Den riktigt stora kärleken. Kärleken till ett barn. Den överväldigande känslan om att jag skulle kunna göra va som helst för vår dotters skull. Känslan av en kall järnhand om hjärtat när jag tänker på vad som skulle kunna hända henne. Att kunna ligga och titta på henne i flera timmar. Mitt mammahjärta klappade stolt när alla miljoner barnmorskor som besökte oss på hotellet talade om för oss vilken gudomligt söt och välskapt unge vi skaffat. Jag kikade runt på de andra nyfödda bebisarna och tänkte att ja visst är de söta, men absolut inte lika söta som vår bebis. Inte på långa vägar. Det är helt otroligt vad starkt man kan känna för någon som väger bara ett par kilo och funnits till i bara några dagar (förutom i magen då). Därför blir det också extra jobbigt när problem uppstår.

Andra dagen på hotellet började vi bli oroliga för att Kajsa inte ville äta. Natten innan hade hon febrilt sugit och sugit men aldrig blivit nöjd. Nu försökte vi på alla sätt få henne att äta, men det var som att hålla i en livlös docka. De små ögonen förblev stängda. Till slut tog barnmorskan ett blodsockerprov. Det visade sig vara alldeles för lågt. Barnmorskan gav henne ersättning, i hopp om att få liv i henne. Hon förklarade att det här var mycket vanligt bland nyfödda. Har mjölkproduktionen inte kommit igång ordentligt får de inte i sig vad det ska vilket riskerar dipp i blodsockret.

Men ersättningen fungerade. Efter en stund vaknade hon till liv. Slog upp sina fina blå ögon och såg sig omkring. Tårarna rann utefter mina kinder av lättnad. Jag kände plötsligt hur nervös jag varit dessa timmar, hur anspänningen nu släppte. Under kommande natten både ammades hon och gavs ersättning. Blodsockret var normalt igen. Allt var som det skulle.

Igår undersöktes hon av läkare. Allt var bra. Men de gav oss rådet att stanna kvar en natt till för observation då blodsockret dippat dagen innan. Sen nämnde hon som i förbigående att hon hört blåsljud på hjärtat, men att det av största sannolikhet berodde på den lite jobbiga förlossningen och att det dessutom var mycket vanligt på nyfödda.

Idag var i på återbesök. Blåsljuden fanns kvar. Läkaren ringde upp den läkaren vi hade igår för att konsultera. Vid det här laget kände jag mig så yr och vimmelkantig och gick upp på vårt rum för att lägga mig. Herr Kurry kom strax efter och sa att vi skulle mäta syremättnaden hos Kajsa. Plus att vi skulle få en remiss till en kardiolog på Astrid Lindgrens sjukhus om en vecka. Jag blev livrädd. Iskall. Mådde ännu sämre. Men syremättnaden visade sig vara helt normal och plötsligt mådde jag bättre.

Men vi ska tillbaka till doktorn på måndag. Trots att man säger att det är vanligt är jag fortfarande livrädd. Trots att alla andra värden på henne är helt normala och att hon är helt frisk, är jag livrädd. Det får bara inte vara något fel. Får inte, får inte, får inte. Ingenting får hända denna perfekta och fullkomligt oskyldiga lilla varelse. Tanken får mig att må så dåligt. Ett sånt maktlöst litet knyte ska inte behöva drabbas av någonting.

Men jag njuter av varje sekund med henne. Vill att alla ska se. Skulle kunna lägga upp alla bilder vi tagit på henne, bara för att visa hur vacker hon är.

Hon är så fin. Vår lilla Kajsa.