Metrobloggen

(AP 8/6 2008)

HAVANNA - För Miladis Bouza kom den globala matkrisen redan för två decennier sedan. Nu skulle hennes kamp för att ta sig ur den kunna ses som en förebild för folk över hela världen som kämpar för att försörja sina familjer.

Bouza var biologi-forskare och levde en trygg medelklasstillvaro när kollapsen av Sovjetunionen innebar att leveranserna därifrån av subventionerade livsmedel till Kuba upphörde och fick hennes lön från regeringen att krympa till ett värde av tre dollar per månad. Plötsligt var ett besök i livsmedelsaffären inte längre något hon hade råd med.

Så hon slutade sitt arbete och bad regeringen att med stöd av ett nytt regeringsprogram under ledning av dåvarande försvarsministern Raul Castro få rätt att odla en liten igenvuxen jordlott nära sitt hem i Havanna. Nu odlar hennes make rader av tomater, potatis och spenat allt medan Bouza, som är 48 år gammal, säljer grönsakerna i en bod på gatan.

Grannarna är glada över de billiga grönsakerna direkt från odlingen. Bouza saknar aldrig färska grönsaker att sälja och drar in mellan 2000 och 5000 peso (600-1500 kr) i månaden - mångdubbelt mer än det genomsnittliga statliga lönen på 408 peso (120 kronor).

"Alla de pengarna är mina", såger hon. "Det enda jag behöver köpa är protein" - kött.

Kubas stadsjordbruk har blivit en häpnadsväckande och förvånande framgång. Odlingarna som ofta är på mycket små jordlotter som Bouzas bidrar nu till en stor del av Kubas grönsaksproduktion. De bidrar nu också med 350 000 arbetstillfällen över hela landet med relativt hög lön och har omvandlat matvanorna i ett land som tidigare var vant vid en mindre nyttig diet bestående av ris, bönor och konserver från Östeuropa.

Mellan 1989-1993 gick kubanerna från att äta i genomsnitt 3004 kalorier per dag till att äta endast 2323 enligt FN:s beräkningar. Detta orsakades av att hyllorna tömdes från sovjetiska matvaror som utgjort två tredjedelar av Kubas mat. Idag äter kubanerna 3547 kalorier per dag - mer än vad USA:s regering rekommenderar för ameriaknska medborgare.

"Det är en verkligt intressant modell för vad som är möjligt i ett land där 80 % av befolkningen bor i städerna," säger Catherine Murphy, en californisk sociolog som spenderade ett årtionde med att studera stadsjordbruk i Havanna. "Det visar att stadsbor kan producera enorma mängder av den mat de behöver och få allehanda sociala och ekologiska fördelar av det."

Men det är klart, stadsjordbruk skulle kanske inte bli en lika stor framgång i en sund, konnkurrensutsatt ekonomi.

Produktiviteten är låg i Kubas statliga jordbruk där arbetarna saknar incitament. Regeringssubventionerade ransoner av mat - huvudsakligen USA-importerade - förser befolkningen med basvaror som ris, bönor och matolja, men inte med färskvaror. Importörerna tar in enbart vad centralplanerarna vill ha, så marknaden korrigerar inte för brister. Och eftersom den mesta jorden ägs av staten råder ingen konkurrens om den jord som kan användas för att odla grönsaker.

Ändå säger experter att den grundläggande idén bakom stadsjordbruk är lovande.

"Det är jord som annars skulle vara oanvänd. Det krävs inga transporter för att få tillverkningen till marknaden," säger Bill Messina, jordbruksekonom vid universitetet i Gainesville i Florida. "Det är bra hur man än ser på det."

Och allt medan bränslepriser och matbrist orskar oro och hunger över hela världen säger många att den kubanska modellen borde spridas.

"Det finns vissa frågor där vi anser att Kuba har mycket att lära världen. Stadsjordbruk är en av dem," säger Beat Schmid, koordinatör av Kubaprogrammen vid frivilligorganisationen Oxfam International.

Andra länder har experimenterat med stadsjordbruk - Kubas första steg inspirerades av det gröna bältet som omger Shanghai.

Men ingen annan stans har stadsjordbruk använts i en sådan omfattning för att förädnra det sätt på vilket ett land föder sin befolkning.

"Medan den globala matkrisen får uppmärksamhet är detta något som vi behöver titta närmare på," säger Murphy. "Havanna är en oväntad, verkligt framgångsrik modell från ett ställe som inge skulle förvänta sig att den skulle dyka upp."

Nu när Raul Castro är president förväntar sig många att han ska utöka programmet som han påbörjade som ett experiment udner det tidiga 1990-talet.

En av de första odlingarna som han lät öppna var den så kalalde "organoponico" på femte avenyn och 44:e gatan i Havanna-stadsdelen Miramar. Odlingen som är på ett halvt kvarter ägs av ett regeringsorgan och omges av hyreshus och vanliga hus men också av kontor för utkländska företag, en spansk bank och den sydafrikanska ambassaden.

Långa rader prunkar av "arugula", spenat, rädisor och basilika och få av de 1850 kvadrarmeterna är oanvända.

En tekniker tar hand om kompost som används som ett naturligt gödningsmedel, en annan hanterar naturliga skydd mot smittor och omger känsliga spenatskott med starkt luktande selleri för att skydda mot insekter. Sådana metoder har ekologiska fördelar men föddes av nödvändighet: Varken konstgödsel eller insektsgifter var något som man alltid kunde få tag på.

Tre arbetare tar hand om odlingarna och tre säljer dem från en färgglatt målad bod.

Nyckel till allt detta är något som man tidigare inte hört talas om på Kuba: 80 procent av vinsten går direkt i arbetarnas fickor och förser dem med en genomsnittlig månadslön på 1500 peso (420 kronor).

"De lönerna är mycket högre än vad läkare eller advokater tjänar," säger Roberto Perez, den 58-årige agronomen som leder odlingen. "Ju mer de producerar, ju mer tjänar de. Det är grunden för att åstadkomma en hög produktivitet."

Kunderna säger att odlingen inte bara har gett dem tillgång till billig mat utan också i grunden ändrat deras matlagning.

"Ingen brukade äta grönsaker," säger David Leon, 50 år gammal medan han handlar i boden. Folks matvanor har förbättrats avsevärt. De har blivit hälsosammare och maten blir godare:"