Förbjudna tankar
Självklart är jag glad och stolt över dottern min. Saknar henne när jag är borta och kan ligga och titta på henne länge, länge. Men ända sedan hon föddes har jag vid vissa tillfällen tänkt Vad fan har jag gett mig in på? Och det har inte handlat om att jag inte längre kan vara spontan, resa jorden runt och bla bla. Det har handlat om att jag skapat en varelse som är beroende av mig i många många år framöver. Jag har skapat något som inte liksom bett om att få bli skapat. Jag har så mycket ansvar, så mycket skyldigheter som jag aldrig aldrig kan slippa ifrån. Det ger mig ångest. Som ett fängelse.
Det är svårt att sätta ord på det, utan att det låter helt fel. Kajsa var både planerad och efterlängtad. Jag ångrar inte en sekund att vi fått henne. Jag känner bara panikkänslor ibland. Ofta frammanas de såklart när hon är gnällig, krävande och jag är allmänt trött. Kanske har de känslorna då sin naturliga förklaring; trötthet och irritation kan få vem som helst att tänka i negativa banor. Det har även fallit sig så att så fort jag vill iväg händer något som ger mig dåligt samvete. Jag jobbar några dagar under sommaren. Naturligtvis har hon börjat vägra ta flaska, så herr Kurry fått mata med sked. Har jag varit på träning eller till stan, eller för en gångs skull gått på krogen har hon varit hysterisk hemma. Jag tror absolut inte det beror på att jag är borta, det är säkerligen tillfälligheter. Men tillräckligt olyckliga för att jag ska känna dåligt samvete för att jag vill försvinna ibland. Jag kanske inte skulle tagit de här jobbpassen. Jag kanske skulle stannat hemma istället för att roa mig. Är jag en dålig mamma för att jag vill sluta amma och känna mig mer obunden? Varför ska en mamma hela tiden skaffa sig dåligt samvete? Varför kan en mamma inte älska lika villkorslöst som en pappa?
Jag har aldrig trott att spädbarnstiden ska vara små rosa moln. Snarare tvärtom. Jag var dock inte beredd på ångestladdade känslor som dessa.
Skrivet av Kurry
8 juli 2008 klockan 22:48
Kommentarer
Även om det är underbart mysigt nu när hon är liten och så beroende av en (den tiden kommer ju knappast tillbaka) längtar jag tills då man kan lämna bort henne till barnvakt ibland. Och att bara SKRIVA detta ger mig dåligt samvete. Arrgghh. Skönt att höra att det blir bättre.
Skrivet
av
Kurry
2008-07-16 kl 21:20
Du är INTE ensam!! Jag tror att alla mammor någon gång har tänkt just så: "vad fan har jag gett mig in på?". Att skaffa barn är verkligen ingen semester och det är en stor omställning att gå från fri, ung kvinna till en mamma som har det stora ansvaret för en liten människa. Man är helt enkelt HAFFAD under ett bra tag framåt!
Men jag kan trösta dig med att det blir bättre. Lillen satt som sagt som en sugpropp på mig första månaderna men nu är han en självständig liten grabb som älskar att vara hos mormor eller med barnflickan. Visst ropar han "mamma" när han ser mig, men han skriker sig inte blå om jag går genom dörren!
Man har dåligt samvete vad folk än tröstar en med - det hör till - men med tiden så stabiliseras känslorna. Kram på dig!
Erika: den känslan är jobbig, när man känner sig maktlös. har hört att det är en instinkt föräldrarna har, att känna ångest över bebisskrik, så att man kan trösta. fast jag är lite less på alla förklaringhar om naturen och instinkter och bla bla bla. Jättebra om du börjar blogga igen!!!
Lalanda: Jäkla bebisar som inte fattar att de inte behöver skrika så högt ;)
Har tänkt prova det där med öronproppar. "Ljudreducering" dämpar en hel del ångest och ilska när det är som värst. och det är ju inte som att man lägger en kudde över huvet och glömmer bebisen :)
Skrivet
av
Kurry
2008-07-13 kl 19:48
Hos oss är vi också rätt jämlika i och med att vi av både privata- och jobbskäl är mycket hemma båda två.
Jag tror snarare att skriken kommer när de kommer, alltså närsomhelst, men man hör de mest när man är på väg ut genom dörrn.
Det kanske är normalt?
Och visst är det fullständigt normalt att bli trött på skrik, jag tänker att de små liven skriker för full hals för att man förr i tiden när vi var mer lik svin eller apor eller nåt så var de tvungna att skrika högt ifall mamma eller pappa var iväg för att skaffa föda eller nåt. Så att de kunde höra bebisen på långt håll.
Idag behöver de egentligen inte skrika så högt, men det fattar de inte! ;)
Jag kör med öronproppar när det är som värst,
jag menar, jag ser ju att han skriker och vad han behöver så jag måste inte höra de högsta tonarterna.
Skrivet
av
lalanda
2008-07-13 kl 09:00
Jag tror att det är jättevanligt att känna så, men ingen vågar riktigt stå för det. Jag får också panik när Eskil är helt omedgörlig, man känner sig ju liksom otillräcklig, men det betyder ju inte att jag inte älskar honom över allt annat på jorden. Ska förresten börja blogga på allvar igen. Snart, när jag har tid (om jag får tid)!
Skrivet
av
Erika
2008-07-11 kl 11:24
ok det låter ju faktiskt ganska toppen att dela så tycker jag. här är det mer traditionellt uppdelat. så skönt då att det inte är varje gång hon vägrar flaska, det gör den lilla bebisen tingeling nämligen. jag är låst, fast hon får lite gröt och kex nu så det börjar lätta :)
Gillar för övrigt att du kallar honom "Herr Kurry". Fint med lite normgivande kvinnor:) Det är tydligt vem som tillhör vem =P
Skrivet
av
Erika
2008-07-10 kl 22:44
Erika: tack ska du ha! jag menar absolut inte att mammor älskar mindre, bara att det är så mycket mer kvalfyllt. Vi ses ju fortfarande som den mesta föräldern. Jag blir så arg, för jag vet att jag gör ett bra jobb och ändå...fast tacka faan för det, ibland skulle jag också vilja tillhöra könet som applåderas när man tar ut två månaders pappaledighet...
Tingeling: Nä jag kan inte hålla med :) Vi delar på bebisen rakt av. Han är skiftarbetare och ledig flera dar i sträck, då tar han henne och jag ägnar mig åt mig själv. Samma sak efter och före jobbet. Hon är lika trygg med honom. Hon är aboslut inte hysterisk varje gång jag är borta, det har bara varit några gånger, har nog mest berott på att hon helt plötsligt vägrar ta nappflaska. Men det är ganska nog för att det ska kännas jobbigt för mig. En liten bebis behöver sin mamma för att hon har maten. Men värme trygghet och kärlek kan hon få lika mycket från sin pappa och därför har vi varit väldigt noga med att ha henne ungefär lika mycket.
Skrivet
av
Kurry
2008-07-10 kl 21:37
vet du, inte för att vara hemsk, vi har samma problem själva, men det kan mycket väl bero på att du är borta som hon är hysterisk. det är klart det är annorlunda att vara med bara pappa han är inte du och han gör annorlunda än du, och kanske är han inte heller särskilt avslappnad i situationen eftersom han vet vad som väntar. barn är nog mycket mer medvetna om sånt än vi tror. men det är ju helt klart väldigt frustrerande, att behövas hela hela tiden. trots allt går det över, sen visserligen, men det går över. det bästa kanske är att vara borta ännu lite mer hur jobbigt det än är, det låter som du behöver det :) en mycket klok utvecklingspsykolog och spädbarnsforskare sa en gång: För ett spädbarn finns ingen som mamma, men det vägrade jag tro tills jag fick egna barn.
Mammor älskar inte mindre. Mammor har av någon befäng anledning bara jävligt mycket högre krav på sig själva än pappor när det handlar om att vara förälder och tror att de alderig räcker till. Ganska allmänt för oss ladies vad det verkar. Är övertygad om att du gör ett toppenjobb!
Skrivet
av
Erika
2008-07-09 kl 23:27
