Ibland kan man vilja slå barn, faktiskt!
10 åriga Michelito är sur över att tjurfäktningen blivit inställd. Hitills har han dödat 60 tjurar. Läs här. Han säger:
"Det är som att säga till ett barn som spelar fotboll att låta bli."
Nej, din vidriga lilla skitunge. Man kan inte likställa fotboll med ett vidrigt jävla djurplågeri. Det här är en blivande våldtäktsman och kannibal, var så säker. Skitunge.
Kommentarer
Haha, har jag någonsin kallat ungen för psykopat? Nu börjar den här diskussionen sannerligen att urarta till något på en nivå jag varken vill eller orkar med. Tjurfäktning tillåts fortgå ännu i Spanien, det är dock ingenting som motstrider att det är fel. 72 % utav Spaniens befolkning är dessutom enligt en Gallup-undersökning emot tjurfäktning. Den spanska statsfinansierade tv-kanalen TVE valde också att år 2007 sluta att visa tjurfäktning på dagar och tidiga kvällar då barn kan tänkas titta. Nya regler har även införts för de spanska tv-bolagen åläggandes att barn inte skall exponeras för program som kan skada deras psykiska hälsa eller som innehåller våldsamma scener. Om de inte ens bör titta (enligt spanska regler), verkar det då vettigt för ett barn att själv utöva detta grymma i realiteten? Varför skulle jag känna med förövaren i detta fall för övrigt? Vad jag kunnat utläsa mår han ju uppenbarligen inte dåligt av denna sin sysselsättning och vill fortsätta. Jag kommer aldrig att "känna för" djurplågare, det vore raka motsatsen till empati. Fortsätt gärna denna diskussion utan mig, jag har inte något mer att säga.
Skrivet
av J
2008-08-06 kl 16:22
Ja, grattis till mig. Till den som var oberörd när min barndomsvän dog. När mina farföräldrar dog. När min vän blev våldtagen. När en annan vän och hela hans familj spolades bort i Asien. Kvar var endast deras cp-skadade son och lillebror, som var hemma i Sverige på sommarläger. Eller när två av mina närmaste vänner förlorade sina pappor till cancern. Mag- och bukspott. Ett halvår emellan. Där satt jag i kyrkan. Eller på sjukhuset. Oberörd. Försökte komma på vad jag skulle känna. BORDE känna.Jag har inte gråtit eller känt mig ledsen sedan jag var liten och skrapade upp knäna i skateparken. Det är klart, det är smidigt. Absolut. Men man känner sig inte som alla andra. Mindre mänsklig. Eller Halvan, som mina vänner och flickvän brukar kalla mig.
Tuss: Nej, det har du inte. Du har lärt dig det från skolan, andra vuxna och varje gång du har varit utanför ditt hem och observerat andra människors beteenden. Hur var du under din uppväxt? Jag tror att du hamnade efter dina kamrater på den empatiska stegen. Aggressiv?Sunda värderingar har inget med empati att göra. Sunda värderingar bestäms av samhället. Empatin ligger hos individen.Det är inget att diskutera, egentligen. Vi föds utan vetskap om vad som är rätt och fel. Jag hatar människor som säger det, men: Så är det.Barn är barn J. Jag var ytterst tveksam till att äta fisk och ärtor. Det gick så långt att jag lurade i alla, utom mina föräldrar givetvis, att jag var allergisk mot dessa födoämnen. Barn tycker om olika typer av föda. Det har inget med empati att göra. Det är klart, du kanske är en supermänniska med fullt utvecklad empatisk förmåga vid tre års ålder. Men jag är fortsatt väldigt skeptisk till det. Som du säkert förstår.
Well well, man kanske inte skall kräva att alla skall förstå. Men precis som "Tuss" skriver så skapar man sina egna värderingar oavsett yttre påverkan (i den mån man förmår förstås). Som sagt; jag kände inte ens till begrepp som vegetarian eller vegan som treåring, ändock hade jag en stark motvilja inom mig till att äta kött. Jag blev sedermera tvingad till detta ända tills jag uppkommit tretton års ålder då jag fick lov att bestämma själv i den frågan. Då kan man ju undra varför jag gjorde det valet när jag hela tiden blivit intalad att äta kött? Och ja, det här med att vara empatisk är ju oftast enbart till förtret för en själv, så grattis till dig, Bob.
Skrivet
av J
2008-08-05 kl 23:57
J
Om man är en empatisk människa känner man med både offret och förövaren...Man kan inte jämföra med en unge som slagit, stuckit en pinne genom en igelkott elr gjort något annat som anses fel av oss. Tjurfäktning anses inte vara fel i den Spanska kulturen, och det är där vi har känran till problemet. Visst ungen kan ha en psykopatisk störning också, men det är väl inget vi med säkerhet kan säga bara genom att läsa en artikel i tidningen?
Om man är en empatisk människa känner man med både offret och förövaren...Man kan inte jämföra med en unge som slagit, stuckit en pinne genom en igelkott elr gjort något annat som anses fel av oss. Tjurfäktning anses inte vara fel i den Spanska kulturen, och det är där vi har känran till problemet. Visst ungen kan ha en psykopatisk störning också, men det är väl inget vi med säkerhet kan säga bara genom att läsa en artikel i tidningen?
Skrivet
av M
2008-08-05 kl 22:00
Bob citerar dig ( Den kräver också rätt uppfostran och konstant träning för att blomma ut fullt.) Jag är uppvuxen med en alkoliserad jävla farsa och en morsa med psykisk ohälsa, som nu går på knark, en mormor som är alkolist, brorsan är väl normal, större släkt har jag inte.. vart har jag fått mina sunda värderingar ifrån? det ska jag säga dig det har jag fått lära mig själva.
Men du har helt rätt i en sak (Varför måste jag skriva ströinlägg hela tiden?). Jag har lite bristande empati och har därför svårt att sätta mig in i dina tankar och känslor. Det är ett riktigt jävla besvär i vardagen kan jag berätta. Men det sparar mig samtidigt onödigt känslospill på andra människor. Alla är vi olika.
Sedan vill jag även påpeka att vi på intet sätt föds med en fullt utvecklad empatisk förmåga. Den kräver också rätt uppfostran och konstant träning för att blomma ut fullt. Vilket också är anledningen till att människor som har haft en sjaskig barndom utan dessa element ofta utvecklar psykopatiska beteenden. Utan lärdom och reflektion kring empati kan det inte heller finnas någon empati.Men ämnet är ännu större än köttfrågan. Vi kan lämna det därhän.http://bobylon.wordpress.com
Quitter critter!Ska du inte slå på öronen och skrika hysteriskt också..? Du verkar inte medveten om vad du själv skriver och försöker diskutera. Det är klart att det då råder förvirring. Men för att sammanfatta: Det är inte empati det handlar om, som du och andra vill påskina. Det är känslan för vad som är rätt och fel. Och den känslan föds vi inte med.Now, bow to me. Kyss mina nyfilade trampdynor.
Ok, ledsen för missuppfattningen, Hanna. De verkar blandas om litet hur som helst, kommentarerna. Nåväl, jag, empatilös? Intressant hur vissa här resonerar. Förklara gärna vad du, M, grundar denna åsikt på. Utveckla. Jag har inte någonsin i mina kommentarer påstått att detta barn (eller något annat för den delen) fötts "ont". Och jag utgår fortfarande bara utifrån mig själv och ingen förälder i världen skulle ha kunnat få mig att njuta av att döda tjurar. Men, jag är kanske fullkomligt fel ute här, måhända kan man programmera barn att göra exakt det man själv vill i handling (under tvång ja så, självklart). Men att barnet varken i tanke eller känsla skulle ha någon som helst uppfattning om vad denne själv tycker om detta är befängt. Barn är ju "tomma" så lär man ungen att döda tjurar så kommer denne att njuta utav det. Möjligen, eller troligen, uppfattar ungen det som att detta är normalt att göra eftersom föräldrarna intalat denne så. Men för att njuta utav det krävs mer än så. Och som Hanna skrev; det går inte att likställas med fotboll att döda tjurar. Fotboll är något man spelar, man umgås med sina kamrater, jagar en boll. Leker. Man _dödar_ inte levande djur. Detta är lika sjukt som de ungar som sysselsätter sig med att trycka grenar genom igelkottar (men jag antar att också detta är något som deras föräldrar lärt dem). Med ansvar menar jag inte heller att ungen skall låsas in och torteras men om vi nu tar ett något mindre komplicerat exempel; en unge slår en annan unge. Då har denne inte något ansvar för vad han/hon gjort? Barn i tioårsåldern _kan_ tänka själva, det är min åsikt. Indoktrinerade eller ej, de kan _känna_ också.
Skrivet
av J
2008-08-05 kl 15:49
23 år. Singel. Stockholm, Södermalm. Frilansskribent.
Har tidigare arbetat som projektledare inom grafisk produktion, illustratör, fotograf (dålig sådan) redaktör och har varit programledare för ZTV presenterar. Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet. Gillar fina bilder. Hatar sin dåliga tarm.
Ni når mig bäst via mail: hannafrid@hotmail.com
Följ mig på Twitter!
Sök i denna blogg
