Hey love
Hepp. Ikväll satt jag och snackade med en killkompis. Han hade ett dilemma.
Han gillade en tjej. Men var inte kär. Vill inte ge sig in. Ville inte bli bränd.
1. Det är faktiskt ganska så mycket skitsamma om man inte är kär för att det är trevligt att kramas ändå och det spelar knappast någon roll (som i mitt fall, alltid, förutom Kristofer dårå).
2. Är man alltid rädd för att bli bränd så blir man aldrig kär.
Man ska kunna kramas och ha det fint utan kärlek. Det går. Och oftast är det samma sak tillbaks i de fallen. Man kan bedömma själv. Om den andre är skitkär så är det självfallet en annan femma. Då ska man springa snabbt och aldrig mer svara i mobilen, typ. Annars så, fan i mig. Men man ska våga satsa. Annars är det bara bajs.
Satsningarna kan kanske leda till... kärlek?
Jag hoppas det.
Kommentarer
Jag har aldrig blivit bränd, för jag har aldrig varit kär. Däremot har min mamma blivit bränd så många gånger och varje gång har det inneburit ett uppbrått och en omstart även för mig. Är det därför jag inte blir kär? För att jag är bränd från start?
jag tror inte på ett vi.
jag tror inte på ett du och jag.
jag tror att det är en illusion.
jag tror att jag kanske vill att det ska vara en illusion.
jag tror att jag kanske hoppas på att allting bara är på låtsas.
att det är någonting som människor gör bara för att alla andra gör det.för övrigt.
att springa iväg bara för att den andra är kär, det är helt åt helvete sårande, ärlighet, och respekt, det tror jag på, sen springa iväg,
23 år. Singel. Stockholm, Södermalm. Frilansskribent.
Har tidigare arbetat som projektledare inom grafisk produktion, illustratör, fotograf (dålig sådan) redaktör och har varit programledare för ZTV presenterar. Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet. Gillar fina bilder. Hatar sin dåliga tarm.
Ni når mig bäst via mail: hannafrid@hotmail.com
Följ mig på Twitter!
Sök i denna blogg
