Metrobloggen

Till vänster och till höger mobiliseras mot liberalismen. En intressant sak är hur lika de är i sin kritik. Jag ger er till vänster Jens Stanislaus i Arbetaren och till höger Peregrine Worsthorne. Båda hävdar att liberalismen i själva verket är ofrihetlig och i motsats till sina föresatser. Kritiken är naturligtvis inte utan poänger, men det är samtidigt en paketlösning som försöker skambelägga liberala dygder genom att paketera dem ihop med antiliberal praktik. Det intressanta är att höger och vänster, Stanislaus och Worsthorne, slår ihop exakt samma tre frågor.

1. Staten får nya och växande befogenheter
Betet är i båda fallen en växande statsmakt som liberaler administrerar på tvärs med liberala principer. Stanislaus exemplifierar med FRA och Worsthorne med ambitionen att utradera smärta hos människor och djur, vilket i båda fallen tagit sig uttryck i en expanderande statsmakt. Här har naturligtvis de båda kritikerna goda poänger.

2. Irakkriget.
Båda hävdar att Irakockupationen är motiverad av liberalism. Det är väl sant i så måtto att ambitionen var att avsätta en diktator och etablera demokratiskt styre och marknadsekonomi för att på så vis avvärja ett hot, inte att erövra land eller kontrollera naturresurser. Men ockupationen utfördes av en av de mer antiliberala amerikanska presidenterna och verkar ha betydande drag av korporativism utöver att ha genomförts lättvindigt. Worsthornes kritik att västerländsk tankefrihet kommer att göra slut på religionen vore förvisso välgörande, men jag tror med förlov sagt inte att det var Bushadministrationens motiv.

3. Yttrandefriheten.
Detta är den blottade bockfoten i de båda antiliberalernas ”omtanke” om liberalismens väl och ve. Båda vänder de sig mot yttrandefriheten, och båda uttrycker explicit förståelse och sympati för att muslimer reagerar mot den. Sedan är det ironiskt att Stanislaus menar att Åke Greens predikan skulle vara en kränkning av sexuella minoriteter och därför borde förbjudas, medan hans konservativa meningsfrände trots internatskoleerfarenheter snarare skulle vilja undertrycka homosexuellas rätt att komma till tals, men det är detaljer de kan slåss om när yttrandefriheten väl är underställd maktens vilja.

Under förespeglat bekymmer om liberalismens etatism kommer alltså attackerna mot yttrandefriheten och sympatin med de mest primitiva motståndarna mot västerländsk civilisation, militanta muslimer som dödshotar och vill kriminalisera tecknare och spränger sig i luften för att hindra sekulär västerländsk demokrati. Så ser den intellektuella Molotov-Ribbentroppakten ut för närvarande.

Notera att konstaterandet av dessa likheter i kritiken mot liberalismen inte i sig är argument i sak mot någondera meningsmotståndaren. Utöver att notera de gemensamma dragen hos de antiliberala rödbruna ytterkanterna, bör liberaler naturligtvis se till att avlägsna de legitima anledningarna till kritik, innan någon av obetänksamhet får för sig att svälja hela det erbjudna paketet.