Metrobloggen

Jag får fullständigt krupp på den borgerliga lakejmentaliteten. Johan Norberg har fått välförtjänt beröm för sin artikel på SVT-opinion, men jag delar på intet sätt hans cynism. Norberg skriver:

”Löften om att avpolitisera utnämningsmakten höll inte länge när de såg poängen med att själva använda den till att belöna eller utvisa. Avregleringar skulle göra slut på krångel-Sverige, men enligt Nutek har företagens kostnader för byråkrati tvärtom ökat med två miljarder eftersom de borgerliga också har en massa världsförbättrande idéer som företagen ska tvingas stå för.
Jag är cynisk nog att inte förvänta mig något annat.”

Ursäkta, det är inte cynism utan ett hållninglöst daltande. Man ursäktar inte någon som pissar på en med att de faktiskt hade kunnat slå ner en och ta ens plånbok också. Då är man inte en cyniker, utan en mes. Även om man hade förväntat sig en sådan behandling, så skäller man ut förövaren och förväntar sig bättring till nästa gång. Man måste visa var gränsen ska dras om den inte ska överträdas, det är vad borgerlig hyfs och anständighet kräver.

Av samma skäl måste man faktiskt kräva av människor man känner och fört civiliserade resonerande politiska samtal med, att de inte beter sig som svin så fort de sitter vid makten. Att de inte spenderar och reglerar som galningar och att de åtminstone levererar det fåtal liberala utfästelser som gavs före valet, som att avskaffa den statliga opinionsbildningen, avpolitisera utnämningarna och sätta stopp för Bodströmsamhällets övervakningsiver.

En del går längre än cynism, till omotiverat beröm. Inte minst genom vesselordet ”reformer” som Johhny Munkhammar använder när han deklarerar ”Därför går jag med i moderaterna” (Jag var ung och jag behövde pengarna?).

Många tjattrar om att vi har den mest ”reforminriktade” regeringen i Europa. Vad betyder det? Liberala reformer? Tja, modesta och kontantbidragsliknande inkomstskattesäkningar och motsvarande modesta besparingar i statliga socialförsäkringssystem, något enstaka sålt statsföretag, ett halvhjärtat försök att oligopolisera apoteksmonopolet, en utredning om avskaffad värnplikt sedan den näst intill avskaffats i praktiken och tre nedlagda myndigheter av över femhundra. Bättre än ingenting, men knappast någon anledning till överord.

Särskilt inte som enda områden där det råder genuint ”reformtryck” (och som Munkhammar knappt nämner) går åt det antiliberala hållet. FRA-lagen och datalagringslagen, nedrustningen av försvaret, förslaget att kriminalisera sexbilder på fullt utvecklade vuxna och skärpa en idiotisk prostitutionslag, merkantilistisk handelspolitik med ökat statsstöd till export, den utbyggda folkhälsopolitiken med högre moralskatter på tobak och alkohol och större statsanslag, lydnadsbidrag i familjepolitiken, kravet på körkort för moppe och båt, och miljöpolitiken som i princip bara varit skattehöjningar och restriktionstänkande.

Andra går ännu längre i sin proggiga förlåtarmentalitet och lovar sin röst oavsett vad regeringen gör, därför att alternativet vore värre. För det första vet vi inte om alternativet är värre. Det var socialdemokratin som inledde den senaste reformeran i Sverige på 1980-talet, medan vi nu som på 1970-talet har en borgerlig regering som administrerar det bestående. Precis som det inte är liberala frasradikaler från ungdomsförbunden som blir de pålitligaste borgerliga politikerna, så är inte borgerligheten bättre i sak för att de säger bättre saker. Politik är ett praktiskt hantverk.

För det andra så är det dumt att deklarera att man tänker kasta bort sin röst på det ”minst dåliga” alternativet oavsett hur dåligt det är. Som Johan Ingerö så riktigt påpekar försitter man därmed sin främsta möjlighet att låta kritiken gå fram. Marknadsvänner om några borde se röstandet som en affärstransaktion, att åtminstone kräva lite liberalism i utbyte mot omaket att rösta är inte för mycket, att nöja sig med mindre är att be om att bli blåst.

Det är inte för extremt att kräva betydligt mer än tre nedlagda myndigheter, att vilja se idiotiska skatter sänkta och avskaffade istället för bara omflyttade eller att kräva att skattepengar åtminstone inte borde gå till saker som är till uppenbar skada, som subventionerad utfiskning, biståndsunderstödda krig eller statlig opinionsbildning. Inte heller ett krav på åtminstone några genuint framåtsyftande och välbeprövade liberala reformer för att lösa samhällsproblem; marknadshyror mot bostadsköer, säljbara fiskerättigheter mot utfiskning, en framstöt för avskaffade handelshinder och avskaffad jordbrukspolitik i EU, sålda statliga företag och lägre skatt mot offentlig förmögenhetskoncentration och dålig privatekonomisk trygghet. Där någonstans ligger anständighetens lägre gräns.

Jag har skrivit en längre artikel till kulturmagasinet Voltaire om Margaret Thatcher. Hon menade att de största motståndarna mot hennes ambition att förändra Storbritannien till det bättre var konservativa partikollegor med Edward Heath i spetsen. De hade investerat hela sitt politiska liv i att man inte kunde förvänta sig något bättre än att genom samarbete och konsensus bromsa utvecklingen mot socialism. De motsatte sig de då kontroversiella tankarna på låg inflation, sänkta skatter, spritt ägande och ett stopp för regleringssamhället, miljardslukande statliga företag och maktfullkomliga och våldsamma fackföreningar, ofta för att det helt enkelt inte var förenligt med deras världsbild att ha en positiv vision av vad som kan åstadkommas politiskt. Allt sådant tal var bara skrämmande, extremt och teoretiskt.

Den livsviktiga läxan är att aldrig sätta ambitionen för lågt. Om inte vi som vill ha liberal förändring uppfostrar borgerligheten till elementär anständighet – via ett välförtjänt valnederlag om så krävs (ett förnedrande nederlag var vad som krävdes för att göra valvinnande reformist av den tidigare högspenderande utbildningsministern Margaret Thatcher) – så kommer ingen annan att göra det åt oss.

En regering som snubblat när den på stapplande steg varit på väg mot ett liberalare samhälle hade onekligen varit värd att stötta och hjälpa. En regering som bestämt och avsiktligt (beslutet att spendera på offentlig verksamhet fram till 2010 är strategiskt och ideologiskt) marscherar åt motsatt håll förtjänar ingen hjälp och inga ursäkter.

(Se också: Den liberala rösten.)