Metrobloggen

När man i moderat skolungdom diskuterade det här med rättigheter och principer urartade det lätt till ett slags tävlan i att hitta på absurda konsekvenser av dessa. ”Men om någon äger en väg och gräver stora hål i den – och det är den enda vägen mellan A och B och du måste dit – då funkar väl inte det här med äganderätt?” Jag minns att John-Henri Holmberg vid ett sådant tillfälle ägnade en eftermiddag åt att tålmodigt förklara att den som äger något och vill tjäna pengar på det (och vem har en väg för nöjes skull?) sannolikt inte beter sig så, att det alltid brukar finnas andra transportalternativ och emellanåt rikta motfrågan: Tänk om 175 politiker i riksdagen fick för sig att göra samma sak? Då skulle inte politiken heller fungera (vilket är betydligt vanligare). I takt med att invändningarna blev alltmer absurda väcktes insikten om att det där med frihet och äganderätt inte var så verklighetsfrämmande ändå.

Man kan ursäkta att 17-åringar utan större erfarenhet eller kunskap ser den typen av invändningar som relevanta. Det är värre när PJ Anders Linder i dagens SvD använder samma grepp mot Johan Norberg:
”Vad säger nyliberaler om sina principers konsekvenser? Om staten sitter still, låter krediterna strypas och företag gå i masskonkurs, vad händer då med människors syn på frihandel och kapitalism?”

Ska vi försöka finna fem fel med detta resonemang?

1. Om nyliberala principer följts hade vi inte haft en enorm kreditexpansion med räntor under marknadsnivå från början, inte heller statliga påbud om att låna ut till icke-kreditvärdiga eller en historia av att staten träder in och löser ut finansföretag som spekulerat bort sina pengar vilket gör dem (åtminstone om de är stora nog) betydligt mer benägna att ta risker för att rätta till förluster.

2. Johan Norberg har inte skrivit att staten ska ”sitta still, låta krediterna strypas och företagen gå i masskonkurs”. Han har skissat på ett antal förslag som handlar om att staten minskar sin makt och skadliga ingrepp i ekonomin, sänker skatter, upphäver skadliga regleringar som bidrar till paniken och låter uppenbart insolventa företag lösas ut så att nya ägare bättre kan förvalta lån och tillgångar (de försvinner inte).

3. Alternativen handlar alltså inte om att dagens extremt reglerande stat ska göra ingenting, utan om den ska göra mer eller mindre, växa eller krympa. Den Linderska linjen är uppenbarligen att det är toppen om staten för rejäla kostnader för skattebetalarna än en gång håller de stora finansbolag som skött sig värst väsentligen skadeslösa, delvis i utbyte mot en skadlig skatt på hela branschen och diverse ytterligare statliga ”satsningar”.

4. Vad gör en krishantering av den senare typen med kapitalismen och frihandeln (utöver att vara en direkt inskränkning av kapitalismens funktionssätt)? All erfarenhet tyder på att det förvärrar ekonomins funktionssätt och försämrar synen på kapitalismen och friheten. Rooseveldts New Deal var det mest ambitiösa amerikanska försöket att från politisk sida ”göra något”. Det förlängde krisen, etablerade en protektionistisk världsordning och gjorde kapitalismen omodern i decennier framöver. Jämför med krisen 1921, som berodde på försvaret av en felvärderad växelkurs. Responsen var i princip att inget göra från politisk håll, svackan blev djup men var också över på ett år. Att ”göra ingenting” är kanske inte optimalt, men det finns många statliga ”göranden” som är betydligt värre. Ta Sverige. 1990-talets kronkursförsvar enade politikerna bakom stora ”krispaket” som i praktiken mestadels var skattehöjningar och att storföretagens förluster socialiserades genom riksbanken och riksgälden. Krisen förlängdes väsentligen, det markerade dessutom slutet på en längre liberal reformperiod och gjorde borgerligheten regeringsoduglig för över ett decennium. Man räddar inte kapitalismen genom att inskränka den, det är faktiskt så enkelt och så logiskt.

5. Den här typen av krypskytte kan enkelt riktas mot varje person som försvarar sina principer. Johan Norberg avkrävs svar på varje fråga från personer som själva inte bidragit med särskilt mycket, svar som sedan negligeras för att kunna spetsa till nya frågor enligt principen ”men om det här leder till lidande, elände och världens undergång, tycker du fortfarande att…”. Det är som om Norberg anklagas för att ha principer av folk som inga principer har, eller som har jättefina principer på sin kammare som de inte vill använda i praktiken. Men att tumma på sina principer har också konsekvenser, och vad säger PJ om dem kan man undra. På vilket sätt är gigantiska statsingripanden bra för kapitalismens funktionssätt, och synen på densamma? Och hur förenas det med att SvD samtidigt bedyrar sig inte tro på den fria marknaden och Dagens Arena utropar politikens comeback och båda ägnar sig åt attacker på marknadsvänner och uppslutning bakom gigantiska amerikanska ökningar av statsutgifterna? Är det verkligen så Linder ämnar "rädda kapitalismen"? Så, eh, praktiskt.