Metrobloggen

”jag begriper inte en debattordning som bygger på att jag avkrävs svar på att en liberal hållning i alla frågor, i alla möjliga samhällen, i alla tänkbara epoker, är det bästa, medan Poirier Martinsson inte behöver ge ett enda exempel eller empiriskt belägg som talar för att liberalismen verkligen skapar det elände han befarar.
Möjligen är det så att jag bjuder på ett "mischmasch av djupsinniga slogans", men jag kopplar dem i alla fall till sakfrågor, exempel och aktuella och historiska skeenden och visar varför jag tror att dessa slogans innehåller någon grad av visdom.
Poirier Martinsson svar är egentligen bara: "Jo, men tänk om du har fel - någonstans, någon gång?"
Jovars, det tänker jag på hela tiden. Det är så en faktabaserad världsbild byggs upp. Och om han har argument och exempel som tyder på att jag har fel så tycker jag att han kan beskriva dem i nästa artikel. Jag tänker inte ägna min tid åt att sitta och komma på dem åt honom.”

Johan Norberg sammanfattar vad ”debatten” mellan konservativa och liberaler egentligen har handlat om. Roland Poirier Martinsson m fl har hittat på en massa anklagelser, Johan har tålmodigt svarat och utvecklat. Med resultatet att han ännu mer aggressivt avkrävs ännu fler svar på nya påhitt, inte sällan gravt projicerande sådana (en person som tror på helvetets eviga plågor för syndare ska kanske tänka en extra gång innan han anklagar andra för att vilja rena själar genom lidande och prövningar på jorden).

Är det för övrigt bara jag som tycker det är lustigt att samma person som förkastar ekonomiska mekanismer som ”teorier” och försöker framställa det som att ett politiskt krispaket är en gudagåva utan kostnader (direkta kostnader för skattebetalare, genom att tränga ut sundare kreditbehov från finansmarknaden när staten lånar eller genom inflation som urgröper lönernas köpkraft) eller långsiktiga konsekvenser för hur människor beter sig, i nästa andetag känner sig fri att spekulera i vilka uppfattningar människor kommer att hysa i samma avlägsna framtid?

Jag tänker på det här påståendet att kapitalismen skulle framstå i sämre dager om politikerna inte gick in med rejäla skattemedel, det som fått bli själva grundanklagelsen för varför ”nyliberalismen” är ”farligast” just nu. Det kan låta som omsorg om kapitalism och frihandel, men är för det första en rätt perifer matematik i ett reellt krisläge (ungefär som att rösta om euron med tanke på ”vem som skulle sitta i TV-sofforna dagen efter”) och för det andra ett påstående på tvärs med verklighetens erfarenheter. Tittar vi på krishistorik hör omfattande statliga ingrepp ihop med minskad tilltro till kapitalism och frihandel. Roosevelts New Deal ansågs innebära dödsstöten för laissez-faire, krigstidsregleringar under andra världskriget födde en långvarig vurm för planhushållning, kronförsvaret var början till slutet för den svenska liberala reformperioden (detta utöver att ingreppen i sig var skadliga för ekonomin).

Sådan prövning bekymrar inte de konservativa i denna debatt. När ett påstående bemötts så struntar de demonstrativt i detta, och kastar ur sig ett nytt. Det är en tålamodsprövande och föga hederlig strategi. Själv tappade jag humöret redan från början. Det tänker jag inte be om ursäkt för, om något får ni läsare ursäkta att jag ändå klafsar runt i sörjan och försöker städa upp.