Metrobloggen

Låt oss tala allvar och vara lite ärliga här.

Ibland får jag frågor om hur man kan ha ett så bra självförtroende, vara kaxig, kunna stå upp för sig själv och ta för sig som jag gör. Jag brukar dra iväg något tips, men låt oss vara ärliga. Jag mår alltid dåligt och känner mig som en jävla hycklare, varför?

För mitt självförtroende ligger på botten. Den absoluta botten. Det är inte roligt och jag jobbar på det, men det gör det.

2006 bestämde jag mig för att byta bana i livet. I början av året hade jag gjort slut med min dåvarande pojkvän som jag varit tillsammans med, och i princip bott med, i två år. Jag började blogga i maj 2006. Jag spred ut mina vingar. Jag ville göra något mer än vad jag gjorde.

Vad jag gjorde var att jag hade ett tryggt liv. Tryggt förhållande, eget boende och ett väldigt bra jobb. Ett jobb som jag var väldigt bra på. Och jag visste att jag var väldigt bra på det. Jag var en av de snabbaste och bästa i branschen, och det var trevligt, att veta det. Jag visste att jag förtjänade min position och det visste alla andra också. Men jag var trött. Jag ville inte ha det jobb som jag blivit uppfostrad till sedan jag föddes. Jag ville testa mina egna vingar, prova min potential och jag ville börja skriva.

I början av 2007 sa jag upp mig från mitt jobb som projektledare på ett grafiskt företag. Hejhapp började jag fota på krogen. Mest som en rolig grej, för att det var annorlunda, så annorlunda från mitt tidigare liv. Nattjobb, fest, annorlunda, nya människor. Och oj! Vad jag träffade nya människor. Jag gled undan från alla mina gamla vänner. Skaffade mig en drös av nya, ytliga som jag ändå i princip inte umgicks med. Bara ytligt.

Men jag var en fruktansvärt dålig fotograf, och jag visste det. Jag jobbade också kvar deltid inom det grafiska, men att kombinera nattjobb och dagjobb var inget som höll i det långa loppet. Det var slitigt. Jag började må dåligt. Jag missade helt att sova åtminstonde två dygn i veckan, min prestation föll och jag märkte att det gick ut över allt annat. Mitt andra jobb, mina relationer och mitt dåvarande förhållande.

Jag tappade självförtroendet. Jag ville inte fortsätta. Så jag slutade. Med allt. Relationer, det jag tidigare var bra på. Allt.

Sedan blev jag värvad som redaktör till Stureplan. Mitt självförtroende var i botten, men jag tyckte att jag skulle testa. Och om inte annat så måste man väl ha ett jobb, visst? Så jag testade.

Jag trivdes inte alls. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Jag kände att allt jag producerade var fel och värdelöst. Jag visste inget om Stureplanskulturen eller människorna. Jag hade noll koll på kändisar. Jag var helt fel på den positionen jag var på, och jag visste det.

På dagarna när jag kom hem så grät jag floder. Kände mig så otroligt värdelös och dålig. Började gråta på kontoret vid några tillfällen också. Jag inbillade mig att alla hatade mig, jag kunde bli rätt stöddig och otrevlig i min osäkerhet. Om folk ska hata mig, så är det lika bra att jag vet om det, tänkte jag. Ta det säkra föra det osäkra, så att säga. Det var fel, alla var väldigt snälla mot mig, och de är det fortfarande. Omtänksamma och snälla. Men jag mådde dåligt, och det hela resulterade i att jag söp rätt mycket och att jag tillslut, på ett synnerligen osmidigt vis, sa upp mig.

Det här gjorde inte direkt hela saken bättre, ska sägas. Alla fick ju genast reda på hur det hela gick till, och jag skämdes något förjävligt. Jag ville bara dra mig bort, helt och hållet. Det var inte roligt att gå ut på krogen och få höra hela historien. Jag kände mig som ett skräp.

Jag frilansade ett tag och levde på mina sparade pengar. Jag tackar gud för att jag alltid varit ekonomisk. Sedan kom ZTV med sitt erbjudande. En annan TV-kanal hade tidigare frågat mig, men då hade jag inte vågat tacka ja, i rädsla för att jag skulle vara dålig. Men den här gången tackade jag ja, jag behövde ett jobb, och jag ville inte tacka nej bara för att jag är en fegis.

Och jag var ohyggligt dålig i TV. Ful, pratade långsamt, förvirrad, orutinerad. Jag kunde inte! Jag hade noll erfarenhet, och det var fruktansvärt. Det är som sagt väldigt svårt om man kunnat vara perfektionist i flera år för att man i sanning är sjukt jävla duktig på det man gör, till att trilla in i något man inte kan alls som dessutom ses av tusentals människor. Jag mådde otroligt dåligt. Samma sak där, jag kände att min prestation blev dålig även om jag jobbade på. Jag gick in på toa och grät av skam. När det hela var över så var jag otroligt lättad. Aldrig mer! Aldrig mer TV, tänkte jag.

Så vad gjorde jag nu? Jag var bara en skugga av mitt forna jag, ska sägas. Jag tackade nej till precis alla jobberbjudanden som kom in. Fokusera på det jag verkligen vill göra, hette det. Ta det lugnt ett tag, hette det. En paus, hette det. Och det var visserligen sant, men inte helt, men att svara med: "Nej, tyvärr, jag kommer ändå vara så jävla värdelös." kändes väl inte så himla hett, även om jag gav den responsen vid några tillfällen.

Men det var faktiskt bra att ta en paus. Det var det. Att inte känna att jag behövde producera hela tiden och inte behöva leva med att man upplevde att allt man levererade var lönlöst. Och i allt det jobbiga så hade jag alltid en sak som var en skinande sol - Den här bloggen, och det jag i alla fall hoppades att jag åstakom med den.

När jag har fått brev eller kommentarer från folk som skriver att de blivit hjälpta, kunnat gå upp i vikt, har blivit av med sina ätstörningar eller som blivit starkare i sig själva så har jag mått så bra. Andra komplimanger är visserligen trevliga de med, men det är när man vetat att man faktiskt hjälpt någon som jag klarat av att stå på mina två ben. Det betyder så otroligt mycket för mig, och alla som skrivit det här och skickat sådanna brev: Tack. Verkligen tack. Det är ni som räddar mig och får mig att vilja fortsätta.

Ibland frågor folk mig om jag någonsin får återfall på mina ätstörningar eller tänker att jag ska gå ner i vikt - Aldrig. Inte sedan jag märkte av hur positiv viktuppgången och pratet kring det var för vissa. Det har räddat MIG från mina ätstörningar. Ni. Ni har det. Steg för steg. Och jag kan aldrig tänka mig att svälta igen, aldrig.

Och det har varit min enda ljusglimt, inte en dålig ljusglimt, visserligen. Men i övrigt har jag känt mig fullkomligt värdelös, och jag har velat göra MER och göra något jag är nöjd med, men allt har varit skräp.

Våren 2008 träffade jag Kristofer. Det var något omvälvande. Ni ser, exakt samma dåliga självförtroende har funnits med genom mina relationer. Jag har inte klarat av en enda relation upp till tre månader, om ens det, på flera år. Jag spattar ur efter ett tag, kan inte förstå om någon kan tycka om mig. Känner mig vidrig, hatad, äcklig. Och jag skapar problem, det gör jag. Bråkar. Gråter. Gör slut. Får ångest. Tar tillbaks. Om och om igen. För jag har inte vågat, och jag har inte älskat mig själv, och jag har inte trott att någon kan älska mig eller ens finna mig duglig att hänga med. Så allt har tagit slut. På grund av mig.

Och jag träffade Kristofer. Det var rätt intressant. Vi kan i princip kalla det för kärlek vid första ögonkastet, eller åtminstonde attraktion. Han hade skickat ett mail och ville ha en intervju till tidningen Café. Jag tänkte tacka nej först. Fattade inte vad jag skulle ha med den tidningen att göra, men han var charmig, jag tackade ja. När jag gick till intervjun var jag ful och sen och jag brydde mig inte nämnvärt, tills jag ser honom.

Han står med ryggen till mig och röker en cigg och vänder sig om i profil. Haha. Nu kan man tänka: OCH HON SÅG NÄSAN! Och det gjorde jag, förstås. Han var allt som jag finner vackert hos en människa. Lång, senig, markanta drag, vacker näsa. Men det var inte bara det, utan det var en mycket märklig sak, faktiskt.

Han kändes på riktigt. Jag kan inte sätta fingret på det, men ingen av de killar jag träffat under två års tid har känts riktigt verklig. Alla har känts som små pusselbitar i min egna, dramatiska film. Och jag har heller inte varit verklig. Saker har känts som ett oändligt långt spel och jag har behandlat livet som om det vore en film.

Men han kändes verklig. Så otroligt verklig. Och när vi satte oss ned och han ställde sina frågor, vilket snarare blev till ett samtal oss emellan, så blev han ännu mer verklig. Han var på riktigt. Och jag ville också vara på riktigt. Jag skrev något liknande till honom efter den jobbdagen, eftersom att jag ville träffa honom igen. Jag skickade iväg ett SMS där jag skrev hur skönt det äntligen var att "hitta någon i denna mediasfär som inte bara är ytlig, utan som har substans".

Och så fortsatte det. Och vi träffades. Vi dejtade. Och jag blev kär. Så otroligt kär. Så kär som jag aldrig någonsin blivit förut. Och jag kände att det var på riktigt, och inte del i ett jävla spel som allt annat i mitt liv varit sedan 2006. Och det här fick mig att känna mig verklig. Jag blev lugnare, jag fick mer kontakt med den jag verkligen var. Jag slappnade av. Mitt huvud blev klarare, mina tankar blev klarare, mina mål blev klarare och jag visste vad jag ville, för första gången på otroligt länge. Han byggde upp mig.

Men jag gillade inte alls tanken på att han skulle börja blogga på Stureplan. Jag var rädd för det. Rädd för att min verklighet skulle suddas ut och bli ett låtsasliv på internet. Och när han... började där så tror jag att jag såg framför mig hur allt skulle falla pladask, och jag spelade med det. Mot min egentliga vilja. Jag gjorde den här fantastiska verkligheten jag äntligen funnit till ännu ett jävla spel! Och jag hatar mig själv för det!

Och han mådde också dåligt av det.

Sedan dök problemen upp. Samma problem som alltid med mig. Jag inbillade mig att han inte tyckte om mig. Att jag var värdelös. Och det här är inte vackert i en relation. Jag slutade svara på hans SMS, skrev blogginlägg som inte var det minsta roliga och frispråkiga, bara sviniga. Min sexlust falnade helt. Jag ville bara vara ensam. Gömma mig i ett skåp. Jag började gråta när vi var ute tillsammans och ifrågasatte om han egentligen tyckte om mig.

Och tillslut gjorde jag slut.

Igen. Som alltid. För att jag inte vågar och inte anser att jag duger.

Han ville inte att det skulle ta slut, men det såg jag minsan till att ändra genom att säga riktigt vidriga saker, saker som inte var sant. Saker som bara var strunt för att sabba det riktigt, riktigt ordentligt. Jag ville slita det så långt ner i botten som bara möjligt. Göra det så vidrigt och smutsigt som det bara var möjligt. Som alltid. Och tillslut så blev han så pass sårad att han också ville att det skulle ta slut, och då ångrade jag mig. Som den vidriga jävla människa jag är. Och jag mår så dåligt över det här.

Sedan blev det till en helt annan grej. Vi hittade båda två på våra olika skäl till varför vi gjorde slut. Men de stämmer inte. Det är inte sant. Sanningen är att jag inte är en bra människa i relationer, jag har för lågt självförtroende för det. Jag hyser ett sådant otroligt själväckel att det inte är klokt. Och det var därför.

Men någonstans trodde jag på skälen vi byggde upp. Det vill säga att vi båda "behövde tid" för att göra de där sakerna som vi båda verkligen ville med sitt liv. Han ville skriva sin bok, jag ville publicera mina serier. Vi båda intalade oss att det var omöjligt att göra i en relation.

Att då se honom flänga runt, supa på krogen, umgås sjukt mycket med folk och dylikt tog verkligen knäcken på mig. Fullkomligt. BAMP! Självförtroendet nere i botten igen. Tackade nej till atta jobberbjudanden, slutade med mina projekt, kände mig värdelös och äcklig och fruktansvärd. Allt jag lyckats bygga upp med honom föll pladask och jag hamnade på i princip samma nivå som den värsta tiden 2007, då jag vid ett tillfälle försökte hänga mig själv. Med ett rep, krok i taket, kroken gick sönder. Då jag gick ut på stan och gick emellan varenda krogbråk i hopp om att jag skulle bli nerslagen och dö. Den nivån.

Och här är jag nu. Har tackat nej till allt, sagt upp mig från det sista på Stureplan och gråter flera gånger varenda dag. Det är jag idag. När folk kommer med erbjudanden så säger jag att jag är inkompetent i området, att jag inte kan, vad som helst. Samma sak. Jag är inkompetent, ta någon som är bättre och KAN. Alltid samma. Alltid samma sak.

Och en annan sak som hugger i mig hela tiden är min diagnos. Vissa har redan fattat det, jag censurerar alltid bort det ur kommentarer eller skyller på att det är ett missförstånd, men det är sant.

Jag har Aspergers Syndrom. Diagnostiserat vid tretton. Av den enda läkare i Sverige som kunde ställa en Aspergerdiagnos, så det var innan alla blev slentriandiagnostiserade med det här. Det var en riktig.

Min kompletta diagnos var visserligen Asperger, ångestframkallad schizofreni samt lite lätt psykopat (också det ångestframkallat, varken psykopatbiten eller biten om schizofreni finns kvar idag, tack och lov).

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. Alltid behöva gå på tung medicinering. Alltid vara sjukskriven. Jag skulle aldrig kunna ha en kärleksrelation. Aldrig kunna skaffa familj. Aldrig ha riktiga vänner. Mitt liv blev utdömd som ett failure när jag var 13.

De sa att det fanns ett hopp, sjukt nog. De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv - nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter. Och det är fel! Jag vet att jag är verklig, jag vet att jag har mina känslor, jag skulle inte gråta om jag inte hade dem, jag skulle inte vilja göra folk glada och hjälpa om jag inte hade dem. Jag är en riktig människa. Jag är inte en robot som imiterar människorna runt om, även om det här faktiskt är det som lärt mig att kunna umgås och prata och leva ett liv.

Men jag måste lära mig att VARA verklig, också. De hade fel på så många punkter. Jag avbröt min sjukskrivning vid 16. Jag slutade ta min medicin vid 17. Jag hamnade i ett två år långt förhållande när jag var 18. Och i våras blev jag dessutom kär. Jag blev kär! Och jag kände av att jag var verklig och för första gången i hela mitt liv kunde jag förkasta de där orden som ekat i min skalle i hela mitt liv.

Men det är inte det enda. Det är så mycket jag måste hantera med mig själv. Jag har blivit både psykiskt och fysiskt misshandlad i mitt liv. Jag förlorade min oskuld i en gruppvåldtäkt. Jag blev nästan inlagd för alkoholism när jag var 15. Jag har tagit på mig så mycket ansvar vad gäller min släkt och försörjt folk och jobbat aset av mig.

Och jag har framförallt inget självförtroende.

Jag är glad att jag kunnat hjälpa så många av er med erat självförtroende, men nu måste jag få fokusera på mitt eget. Jag måste pusha mig själv. Jag måste vara ärlig med mig själv. För det här går bara utför just nu, och har gjort det så länge.

Och jag måste göra saker där jag upplever att jag gör något bra. Jag klarar inte av att jobba med grejer eller göra saker som jag upplever att jag suger på, oavsett hur mycket uppmärksamhet eller komplimanger jag får för det. Jag måste känna att det jag producerar är värt den respons man får, för jag vill spy när man får sjukt mycket uppmärksamhet och komplimanger när man upplever att det man gör är skit. Jag klarar inte av det. Jag blir så arg! På mig själv.

Och några ljusglimtar tror jag kom för några dagar sedan. Jag är väldigt nöjd med min anställning här på Metro, jag är det. Det är fint, för det är första gången på länge. Jag började göra saker jag känner mig stolt för, började pusha, mailade runt. Skriver riktiga saker. Får inte alltid respons på det, men det gör inget. Jag tycker om att få slita och känna att jag anstränger mig, så länge det är rätt sak. Jag pushar på nu så otroligt hårt, och bara den saken hjälper.

Och det ska vi försöka göra nu.

Men oroa er inte. Inte ett ord ni har sett i den här bloggen har varit fejk eller lögn, det har varit jag, men det har inte varit hela jag. För vi är uppdelade. Det är vi. Så inget är lögn, det är bara... Inte hela sanningen.

Jag mår mycket bättre när jag skrivit det här. Inbillar mig att jag kan gå på vatten, nu. Bra, den inställningen ska man ha. Nu kör vi, och imorgon är allt som vanligt här igen - Bara att ni har en mycket större kaka av mig helt plötsligt.

Över 16.000 tecken. Jag är inte en riktig bloggare.