Metrobloggen

Prosit. Jag vet inte vad det är med liberaler som organiserar sig partipolitiskt, men det finns ofta något skitnödigt över hela företeelsen. Folk som i andra sammanhang är kaxiga och fritänkande blir plötsligt generade, vaga och de börjar tamejsjutton alltid med att ta ordentligt avstånd från något liberalt, som om det skulle vara lite finare och djupsinnigare att bara vara nästan liberal. Jag tänker på Christian Gergils och Dick Erixons projekt Fria listan 2002, liberaler som försökte lansera sig som ”snälla” genom att vilja ge högre bidrag till ”de som verkligen behövde”. Redan där rök all trovärdighet.

Dessvärre verkar Alexander Bards projekt Liberati bli ytterligare ett exempel. Människor som var för sig är både intressanta och stringenta – Fredrik Westerlund, Louise Persson och förvisso även Barden själv – har försökt koka soppa av ett gäng vaga och urvattnade punkter i en Expressenartikel.

Redan i punkt nummer ett kastar de liberalismen över bord. ”1900-talets gamla konflikt mellan stat och marknad är inte längre relevant, vad det nu handlar om är konstellationen privat/offentligt.” Taskig tajming att kungöra att det är viktigare att diskutera om tonåringar ska få blogga lättklätt och få uppmärksamhet när vi har en ekonomisk kris och globala planer på protektionism, statsintervention och korporativt fonderade medel. Man kan förvisso tycka att det förra ändå är viktigare, men att förklara att frågor av det senare slaget som ”inte längre relevant” är bara fånigt. Båda frågorna har sin politiska lösning i frihet och frivillighet. Vill någon hänga ut sin tillvaro på nätet: gör det, lär av misstagen och gå vidare. Vad finns det av politisk relevans att diskutera? Jämför med om det ska tillåtas ett sjukhus där du kan köpa vård till ditt barn, eller om du bara ska tillåtas köpa platt-TV och semesterresor för dina egna pengar. Irrelevant? (Är det för övrigt inte väldigt mycket 1990-tal och "nya ekonomin" att hävda att framtiden gjort principiella motsättningar mellan stat och marknad obsoleta?)

I övrigt är artikeln en enda lång illustration av hur lamt det blir när man redan från början kompromissat med sina principer, det är ju då alla sakfrågor landar i löst tyckande. FRA-frågan om massavlyssning reduceras till en vag önskan om att regeringen skulle ha lyssnat tidigare, det luddiga begreppet ”egenmakt” underminerar individens självbestämmande från att vara utgångspunkten till något som ska ”understödjas” (av staten och dem som vet bättre?).

Så hävdas det att med ökad kunskap skulle så disparata frågor som prostitutionslagen och kärnkraften lösas. Det kan låta upplyst, men alltför ofta idag missbrukas kunskap och vetenskap som ett slags auktoriteter över hur vi ska leva våra liv (Frank Furedis The tyranny of science rekommenderas) Minsta hälsorisk upphöjs till lag utifrån den teknokratiska önskan att maximera vår livslängd. Hälsorisken må vara mätt med aldrig så många decimaler, men den enda som kan väga hälsorisken med mat, dryck, spel och annat mot det personliga välbefinnandet är fortfarande den människa som ska leva med beslutet, inte någon byråkrat på folkhälsoinstitutet. Och alla som läst sin Hayek vet att det inte går att förutsäga vilken produktionsmetod (inklusive vilket energislag) som är den mest effektiva i framtiden, det är just därför det finns konkurrens och marknader. Om det varit en ren kunskapsfråga hur man bäst producerar energi hade planekonomin fungerat.

Inte ens när de har rätt låter Liberati särskilt övertygande. Öppenhet mot omvärlden beskrivs som något vi ”måste” göra med döden som alternativ. Bättre och billigare produkter och tjänster ska alltså säljas som ett ”måste” vi inte kan säga nej till, snarare än någonting bra vi borde nappa på. Det har slagit mig att konservativa alltid när de landar i en frihetlig ståndpunkt lyckas få den att låta som något slags (oundviklig) pina och bestraffning, ofta i brist på goda argument. Liberati trampar rakt i den fällan.

En del tror att man för att bli intressant och relevant måste kompromissa med sina principer eller gömma sig bakom vaga gummitermer. Liberati är ett typexempel på att det inte fungerar så. Tvärtom är det då man gör sig ointressant. En i sanning modig pragmatism hade varit att öppet väga fördelar mot nackdelar på en skarp liberal guldvåg för att försöka rättfärdiga folkpartiet som det bästa, eller minst dåliga, liberala alternativet. Detta blir nu istället bara en av många löst hängande teser som bara spikas fast, utan stöd i någon argumentation. Nu bluddras istället principerna till den grad att de föregivna fritänkarna inte i en enda konkret sakfråga tar strid med folkpartiet.

Jag hyste vissa förhoppningar om att Liberati skulle göra folkpartiet liberalare, att döma av Expressenartikeln är det snarare ett gäng liberaler som gått och blivit folkpartister. Gäsp.