Ingen jävla våldtäkt styr min sexualitet
Jag har skrivit förut om att jag förlorade min oskuld i en gruppvåldtäkt. Jag var femton år gammal. Det här var inte trevligt. Att hitta min första sexuella partner som jag kände mig trygg med var väl inte heller världens lättaste historia.
Men i alla fall. Jag gick vidare från det och jag är helt fine and dandy idag. För mig blev det lättare att gå vidare när jag insåg att största skälet till varför jag fortfarande mådde dåligt över det flera år efter var för att jag förväntades må dåligt över det. Att jag förväntades behöva gå i terapi. Att det förväntades av mig att jag skulle få min sexualitet fuckad för resten av livet. Det var liksom inte helt okej, på ett vis, att gå vidare. Som våldtäktsoffer så måste du på något vis identifiera dig med offerrollen hela livet och tjata in oändlighet på vad du förlorade, hur kränkt du blev och hur det föralltid präntat din hjärna med sorg. Idioti! När jag insåg det så började jag snacka rätt fritt om det, och hejhå så mycket bättre det blev. När jag inte gick runt och tog åt mig av att det enda normala sättet att hantera en väldtäkt var att må dåligt över den föralltid.
Men! Steget att skriva något om det i bloggen tog längre tid. Av samma skäl, egentligen. Jag ville inte att folk skulle tjata mer om hur präglad av hat inför sex jag måste ha blivit föralltid. Men samtidigt så ville jag också kunna vara konsekvent och snacka om det. Tillslut gjorde jag det, och det fungerade bra.
Trodde jag.
Problemet nu är mina killkompisar. Vi kan träffas ute på krogen och så diskuterar man relationer eller ligg eller whatever. De frågar om jag träffat en ny kille. Jag säger nej, det har jag inte, jag har faktiskt inget vidare sug för det just nu. Ingen sexdrift heller. Sedan tittar de på mig långt och menande och börjar ta upp våldtäkten. Våldtäkten! De börjar rabbla om hur svårt det där måste vara för mig, och hur jobbigt det måste kännas för mig att falla in i sexuell osäkerhet och rädsla i perioder. Hur mycket jag måste hantera det här hela tiden och tänka på det hela tiden.
Jag blir paff. Jag kan inte påstå att jag tänker på det alls. Så förklarar jag att nej, nej, det har inget med det att göra. Men sånt där går ju upp och ner, och mitt senaste uppbrott från förhållande tog en del och blahblah. Men det vägrar de köpa! De fortsätter tjata om hur det egentligen lämnat spår som jag förtränger. Hur djupa ärr det ger. Tjattjattjat. De lyssnar inte på ett ord jag säger. De bara står där och försöker förklara för mig hur jag omöjligen kan låta bli att förstöra hela mitt eget liv efter en våldtäkt. Vad i helvetet!
Jag tycker att det är ohyggligt förnedrande, och inte konstigt att folk fortfarande skäms för att de blir utsatta. Det är bara det här man får höra hela tiden, man får inte gå vidare. Man får inte må bra. Man ska vara en ångestfylld Madonna i resten av sitt liv. Man ska straffa sig själv med avhållsamhet och bitterhet! Om man sedan yrkar på att man faktiskt inte är ett dugg påverkad av det där längre så får man höra att man fått någon känslomässig störning på grund av det. Det är inte alls okej att må bra!
Nej. Jag är hemskt ledsen att säga det här, men jag styr min egen sexualitet. Det är verkligen inte en grupp våldtäktsmän som styr min sexualitet, utan det gör jag själv! Alldeles jävla själv, och det är jag förbannat glad över och jag tänker inte känna mig det minsta lilla okvinnlig eller känslokall för det!
Det. Det blir jag jävligt förbannad över. För vad folk än säger om att offret inte ska skämmas och allt det där så är det knappast den bild ni signalerar ut i övrigt.
Förlåt så himla mycket för att jag inte mår dåligt resten av mitt liv för det. Verkligen! Känner verkligen att jag gör fel i det här, ja, verkligen!
Dra åt helvetet.
Kommentarer
Anledningen till att det pratas om att man ska berarbeta är väll för att visst det går att trycka undan. Men oftast kommer det upp igen, nä rman mins anar det. Sen är alla olika..
Alla kanske int ehar ett så starkt behov av att bearbeta.. För mig har det förstört väldigt mycket och jag kan inte riktigt träffa människor utan att känna mig osäker och rädd.. får ångestattacker när jag känner mig pressad om det så bara är ett samtal.Så det härr med att bearbeta är olik.a Det finns dom som verkligen bnehöver det också...
Hursomhelst. Några bekanta talade om vad det värsta var som kunde hända deras barn. Dessa bekanta är i 45-årsåldern, jag är 25. De tyckte att det värsta måste vara våldtäkt för det förtär en långsamt hela livet. Att det borde vara det värsta inte bara för dem utan för alla.
Jag har alltid mått dåligt över våldtäkterna, de är en del av de händelser som har påverkat mig mycket negativt. Men min ryggsäck rymmer fler upplevelser. Och för att komma till saken. Jag tycker att det har varit tusen gånger jobbigare att blivit sviken och lurad av min närmsta vän, omedvetet manipulerad under många år. Det har satt djupa sår. Pga detta svek så sökte jag hjälp hos en terapeut. Där öppnade jag hela mig själv, alltså pratade även om våldtäkterna. Och grejen är att det känns som att den terapeuten haft en slags rangordning över vad som borde vara värst om vad som borde vara mindre jobbigt. Så våldtäkterna har fått mer uppmärksamhet än de problem som jag egentligen verkligen skulle vilja lösa. Och jag har tidigare inte insett och kunnat påpeka att jag vill prata om annat för jag har själv fastnat i denna tanke ”våldtäkt Borde vara det värsta”. Men sedan träffade jag en annan terapeut som var mer lösningsfokuserad. Hon sa något som jag tror att många behöver höra ”Man kan inte jämföra händelser på det sättet. Vad som känns värst är det man byggt upp de värsta känslorna kring.” Sedan jag hörde det där har jag kunnat fokusera mer på det som jag borde ta tag i, istället för att djupdyka i våldtäkterna för att det enligt många borde vara mycket värre.
Jag brukar även tänka på det ibland när jag tänker att jag inte borde må dåligt över en struntsak som ett svek när det finns andra som är med om värre saker som svält i fattiga länder. Men nu är jag ju ingen annan. Jag är ju jag.
Med detta är det inte sagt att våldtäkt inte är så farligt. Det var ett helvete och för många så kan det styra hela ens liv och kännas som det värsta som har hänt. Men det är viktigt att poängtera att det inte alltid behöver vara så. Genom det sättet som folk målar upp själva grejen tror många drabbade att de borde må sämre än de gör.
Jag tycker att du formulerar dig så bra Hanna. Även fast det inte är det värsta som hänt mig så påverkar våldtäkterna mig fortfarande. Jag vill ju knappt prata om det. Det är så starkt att du delar med dig av dina erfarenheter och uppmärksammar problemet. Att ta in dina ord är att hantera och reflektera för det som har hänt på ett betydligt mer hälsosamt sätt än min vad min första terapeut fick mig att göra. Tack.
Stort tack till Hanna som blir en av de alla feminister som kämpar mot sådana här förtryck.
Men själv blev jag lite ledsen. Glad samtidigt, över att Hanna mår så bra och kommit över sin förfärliga upplevelse.
Själv förlorade jag också oskulden i en våldtäkt, fjorton år gammal, utförd av en vän till familjen. Det tog fruktansvärt lång tid innan jag överhuvudtaget berättade det för någon. Vi snackar... sex år. Under dessa sex år mådde jag vansinnigt dåligt. Tog droger, hade mängder av sex utan att alls vilja det egentligen, svälte mig själv, och så vidare, och så vidare. Det hade fler orsaker än våldtäkten, men den var definitivt en stor anledning till att allt gick fel. Jag hatade mig själv så oerhört mycket. Efter många år i terapi mår jag nu bra och har en fantastiskt relation och ett helt absurt bra sexliv. Men det högg ändå till inuti mig när jag läste det här inlägget. Det kändes plötsligt som att jag inte bara var ett offer för våldtäkten, utan dessutom ett offer som inte bara kunde gå vidare. Jag tycker att det var ett bra inlägg på många sätt, men jag vill ändå poängtera att ingenting är rätt eller fel. Alla reagerar olika, alla läker olika snabbt eller långsamt. Nej, en våldtäkt behöver inte förstöra ens liv. Men den förstörde mitt, under väldigt lång tid.Hannas killkompisar borde vara mycket mer lyhörda och respektera hennes känslor - och framför allt DET HON SÄGER. Säger hon en sak så menar hon det. Så är det bara.
23 år. Singel. Stockholm, Södermalm. Frilansskribent.
Har tidigare arbetat som projektledare inom grafisk produktion, illustratör, fotograf (dålig sådan) redaktör och har varit programledare för ZTV presenterar. Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet. Gillar fina bilder. Hatar sin dåliga tarm.
Ni når mig bäst via mail: hannafrid@hotmail.com
Följ mig på Twitter!
Sök i denna blogg
