Metrobloggen

SL kräver Konstfack på skadestånd (svd.se)

En installation, "territorial pissing", har återigen väckt upp frågan om vad som är konst. Eller rättare sagt: vad som är acceptabel konst.

För egentligen borde man säga tvärtom; vad är inte konst? Att som en del av sitt "konstverk" förstöra, rita och slå sönder är enligt mig inte något som ger annat än negativa känslor. Frågan är vad går gränsen för hur mycket man kan använda negativa uttrycksmetoder för att väcka känslor och opinion, för som konst kan man egentligen beskriva vad som helst som skapar en sorts känsla, ett uttryck hos konstnären blir till en reaktion hos åskådaren. Frågan är som sagt; hur långt kan konstnären egentligen gå?

Frågan är inte ogrundad. För några år sedan försökte en konstnär som hette Guillermo Vargas Jiminez också känd som Habacuc göra konst av en infångad och kedjad gatuhund, och hur den långsamt vansköttes och svalt ihjäl. Djurvänner runt världen rasade, protestlistor skrevs och det var till och med tal om att konstnären skulle presentera sin installation i Sverige. Så blev nu inte fallet, men vem som helst kan fortfarande se "konstverket" på Youtube. Sök på Habacuc, men gör det på egen risk.

Att som nu skett, slå sönder en tunnelbanevagn och klottra, enligt SL:s uppskattning vandalism för ungefär 100 000 kronor säger oss bara att gränserna för det acceptabla för åstadkomma den där särskilda uppmärksamheten för verket, långsamt har luckrats upp.  Jag säger alltså inte att detta inte är konst. Jag säger att det är dålig konst och bävar för vad nästa konstfacksstudent månne hitta på för få uppmärksamhet och sina femton minuter i rampljuset.

Ibland är det traditionella inte så dumt. Gör en monumentalmålning, vettja. Kanske av en sönderslagen tunnelbanevagn.