Staten vill stjäla författarnas pengar
Makten har ofta haft svårt för kulturen.
För mer än tvåhundra år sedan grundade Gustav III de attans gäng, gemenligen kallat Svenska Akademien - officiellt för att stödja litteraturen, i realiteten för att kontrollera den. (Det var inte alla författare på hans tid som var lika kungatrogna som Bellman, men Bellman fick inte vara med i akademien i alla fall; han var inte fin nog.)
De attan har så småningom gjort rätt goda insatser på det språkliga området (fast det tog något sekel innan de kom i gång med ordboken, som ännu inte är färdig). På det litterära fältet har de i stort sett varit ett dåligt skämt. Som tur är för dem mer eller mindre tvingade dem Alfred Nobel från andra sidan graven att dela ut hans litteraturpris (om det nu var de attan han hade tänkt sig - i hans testamente står inte "Svenska Akademien" utan "Akademien i Stockholm", och sådana fanns flera).
Men Nobelpriset är inte något av de attans stadgeenliga åligganden. Kan inte vara - när akademien grundades var Nobel inte ens född.
Om en akademi är kunglig ligger det i sakens natur att den i första hand vill värva stövelslickare. På den punkten har de attan gjort sina misstag, och ett tag i mitten av 1900-talet kom en del rebeller trots allt in (kanske i ett försök att få proletärförfattarna att bli underheten överdånig, eller vad det heter), så nu behövs kanske andra tag för att staten skall kunna återta kontrollen över skribenterna.
Till exempel att förstatliga Författarfonden. (Intressant nog är det en högerregering som vill fixa det förstatligandet...)
Det vill den nu aktuella kulturutredningen. Just fondfrågan har bara nämnts i förbigående i debatten.
Man vill lägga in fonden som ett litet skrivbord i ett nytt statligt superverk, som skall handha utbetalning av bidrag.
Men Författarfonden är inget statligt verk, och de pengar den nu får från staten är inga bidrag. De är betalning för att folkbiblioteken skall få låna ut författarnas böcker.
Vilket man alltså har glömt.
Eller låtsats glömma.
I fondens styrelse har regeringen några representanter, men majoriteten tillsätts av upphovsmännens organisationer. Författarna kan rösta ned statens företrädare, när så behövs. Hur pengar skall fördelas författare emellan bestämmer i sista hand författare, inte politiker, är det meningen.
Det lär bli svårare i superverket.
Förutom att fondens pengar alltså inte är statens.
Kulturutredningen vill skapa en statlig piratbukt.
Eller kanske snarare kaparbukt. En kapare är ju en statsanställd pirat.
Kommentarer
När statens bibblaersättning når Fonden är slantarna inte längre statens utan författarnas och vi fördelar dem mellan upphovsmän och stipendiater enligt 50-årig överenskommelse. Ska staten ta över genom den när nya supermyndigheten måste man rimligen först riva upp hela den överenskommelsen för att få tillgång till pengarna. Och försökeer man det blir det säkert ett himla liv. Låt oss alla delta i det bråket!
Presentation
Syftet med denna blogg är att på svenska ge en inblick i vad som sker och skett i esperantovärlden, samt angränsande områden (och eftersom esperanto är ett språk som talas i alla världsdelar, möjligen med undantag för Antarktis, och som används och använts till i stort sett alla syften, så kan de angränsande områdena i princip vara vilka som helst).
Ryktet om esperantos död är, i likhet med Mark Twains på sin tid, betydligt överdrivet. Det används en hel del, inte minst på nätet.
Men esperantister har en envis benägenhet att inte vilja mörda varandra, och då hamnar de inte på löpsedlarna. Sådan är journalistiken.
Min egen utgivning
Sök i denna blogg
