Existerar den kvinnliga avundsjukan?
Jag har läst Isabella Löwengrips debattartikel i Expressen nu. Och ja. Jag har kritik. Läs den här först.
Isabella talar om den kvinnliga avundsjukan. Att det är kvinnors fel att andra kvinnor inte tar sig fram. Hennes bevis? Att de hon fick skit av efter övergreppet var kvinnor, inte män. Att det var männen som utförde själva övergreppet och stod runt henne i en cirkel och skrattade verkade inte ha en stor relevans i det här fallet.
Jag tror absolut att Isabella framförallt fick skit från tjejer i det här fallet. Men vilka var det som gav henne stöd? Var det en stor legion av män som kom till hennes försvar? Nej! Det var en hel jävla massa med kvinnor! Men som vanligt tar kritiken hårdare än det stöd man får, speciellt i en så allvarlig fråga som övergrepp.
Det handlar inte om att kvinnor mobbar andra kvinnor. Det handlar om att kvinnor engagerar sig i andra kvinnor, oavsett om det gäller kritik och hyllningar. Mobbning eller försvar. Och samma sak för män. Hade Isabella varit sin exakta motsvarighet vad gäller det hon förespråkar fast man så skulle kritiken komma främst från andra killar. Det är så vi fungerar idag. För vi är så uppdelade, och vi söker oss till samma kön för identifiering. Negativ som positiv.
Vad tror ni att killar gör när de jämför sig? Ekonomiskt som fysiskt? Tittar de på en bild på Angelina Jolie? Eller är det kanske snarare Brad Pitt? Exakt.
Sedan börjar Isabella definiera vad feminism är. Det förvånar mig. Jag är en påläst feminist, jag har läst i princip all genuslitteratur som skrivits, jag är välutbildad i vår historia, situationer i andra länder, ideal, förtryck, sexualitet. Inte ens jag vågar mig på att definiera vad feminism är förutom ordboksdefinitionen.
"Jämställdhetskamp i kvinnosaksfrågor."
Vad jämställdhet är, och hur man når dit, skiljer sig däremot så otroligt mycket från individ till individ. Att dra likhetstecken mellan alla feminister är i princip som att klassifiera vänster och högerpolitik som samma sak om man ändå vill komma överrens om att de båda sidorna vill ha ett så bra samhälle som bara möjligt. Vad som är ett bra samhälle, och hur man når dit, är däremot olika.
Men vad jag kan säga är att det som Isabella nu påstår är feminismens fel, det är inkorrekt, för ju mer feminismen, och i min mening framförallt genusfeminism, tar sig fram: Desto mer plats tar tjejer. Får mer rättigheter. Mer respekt. Tror mer på sig själva.
Och vad Isabella gör nu, i min mening, är att hon dumförklarar kvinnligheten, hon gör oss till bråkiga jävlar utan förmåga att tänka. Och det tycker jag är synd. För det här är en orättvis myt.
En orättvis myt, som i min mening, är skapad av ett patrarkat där man gör allt för att övertala kvinnor och män att kvinnor inte kan samarbeta, kvinnor inte kan vara chefer, kvinnor är rabiata och ostyriga. Det är en myt lika destruktiv som myten om kvinnan som bara har en åsikt och säger emot för att hon har PMS. En myt lika destruktiv som att en tjej får ta det som kommer om hon har en kortkjol på sig. En myt som vänder oss mot varandra och inte längre får oss att tänka individ, utan som får oss att tänka kön och därför dumförklarar 50% av våran befolkning.
Och de här myterna, de ska inte få eld. För varje gång det skrivs, varje gång någon söker en förklaring till varför det blivit problem med andra individer som bara råkar vara av samma kön, då köps den här förklaringen så enkelt, rakt av, för den är simpel och lätt att svälja.
Det är många av oss som vill ha enkla förklaringar. Vi människor vill gärna ha det simpelt. En självklar förklaring. Men den lättaste vägen att gå är inte alltid den rätta. Därför vill jag att alla som ska yrka på den bråkiga kvinnan och kvinnohatet tänker till i tre sekunder mer och funderar på om det inte kan bero på något annat.
Kommentarer
Du är helt fantastiskt!
Tack för en bra blogg.
När är blödningar övergrepp och inte? Isabella har mitt stöd och jag hoppas att hon ger stöd till andra som blivit utsatta. Utan snack om vem det är eftersom hon själv utsatts för snack om sin värdegrund och empati.
G.PS. Det finns en flytande gräns mellan kritik och skitkastande.
Äh, vet inte riktigt vart jag ville komma. Hur som helst så ser jag upp till dig rejält, Hanna! Tack!
23 år. Singel. Stockholm, Södermalm. Frilansskribent.
Har tidigare arbetat som projektledare inom grafisk produktion, illustratör, fotograf (dålig sådan) redaktör och har varit programledare för ZTV presenterar. Feminist med fokus på ideal, ätstörningar och sexualitet. Gillar fina bilder. Hatar sin dåliga tarm.
Ni når mig bäst via mail: hannafrid@hotmail.com
Följ mig på Twitter!